Violer till mor

Under min gymnasietid och några år efteråt var jag en av fem medlemmar i en exklusiv liten sammanslutning. Bertil Bo-klubben. Vi samlades hemma hos någon av oss, lyssnade en smula på Bertil Boo och hans vänner och åt en tre-rätters middag. Vi var två herrar och tre damer och i sann jämställdhetsanda turades vi om att ansvara för att våra smaklökar blev mer än nöjda. Jag minns flambering och egengjord bearnaise ... Det blev ett antal träffar och vi kämpade på för att ses i den här konstellationen under flera år. Nu är den lagd i träda sedan många år men det är fortfarande ett kärt minne för min del. 

Det började med en Ginzakatalog och en stor gemensam beställning därifrån. Jag minns att jag bl a köpte ett kassettband med kramgoa låtar av Björn Skifs. Välspelat! Hur vi halkade in på Bertil Boo minns jag inte riktigt men vi beställde även ett par skivor av honom. Den sjungande bonden från Åsa-Nisses filmer. Det började som en rolig grej och jag minns hur vi hånades av våra kompisar. Detta drev oss på något sätt mot att ha våra mysiga träffar med god mat, lite musik och mycket skratt. Hits som Det var på Capri vi mötte varandra, Hälsa dem därhemma och Gamle Svarten föregicks av genombrottet med inläggets namn - Violer till mor. 

Min sambo uttrycker vissa dubier om min musiksmak både nu och då och den här historien ger nog ytterligare anledningar för honom att le lite åt mig. Vi lärde oss i alla fall en del om Bertil och även om det inte är musik jag lyssnar till dagligdags så hade han en fin röst och jag har förstått att han var väldigt populär under sin tid som aktiv.

Violer har förföljt mig genom livet. Jag har alltid gillat violtabletter och nu bor jag på Violvägen. Man hittar violer lite här och där i vår trädgård och violer har fått namnge den här anspråkslösa bloggen. Lilla mamsen heter också Viola och på hennes sida är det lite av ett släktnamn. Därför passar det extra bra att skriva om detta på mors dag. Extra kram till dig mamma <3.

Rabarbertider

Årets första rabarberkräm har tillretts :-) Hopp finnes att den lilla plantan ska ge en del skörd. Jag pysslar om den väl och gläds åt de ännu späda stjälkarna.

Luktärtor - till minne av Alice

En trädgård ska tilltala alla sinnen. Det ska finnas färg, form, smaker och dofter. Jag vill blanda nytta och ätbart med ögonfröjd. Jag klarar mig bra utan vassa taggar men när det gäller rosor och krusbär så lider jag gärna lite ... Jag längtar efter att sticka ner näsan i en rosa, väldoftande pion och bara dofta på sommaren. Känslan att gå en tur och titta och dofta under sommarkvällarna är obetalbar. Att se den lilla, lilla blomman kravla sig fram och sträcka sina kronblad mot solen är en lyx som jag alltid har uppskattat. 

Under mina uppväxtår i Motala hade jag grannar som gärna delade med sig av både frukt och annan växtlighet. Speciellt mycket tyckte jag om att få plocka luktärtor hos Alice. Hon uppmanade mig alltid att förse mig så mycket som möjligt och det gjorde jag med stor glädje och tacksamhet. När jag flyttat hemifrån och var på besök var hon alltid noga med att påminna mig att jag skulle plocka mig en bukett innan jag gav mig av igen. Med åren blev det lättare och lättare för mig att kravla över det lite lätt rostiga staket som skilde våra tomter åt. Nu finns inte längre Alice där men minnet av hennes passion för luktärtor bär jag med mig. Jag gör mitt bästa för att vårda det arvet och i år provar jag en ny liten installation. I sann Ernst-anda har jag tagit tillvara de senaste tre årens granstammar och bundit samman dem. Planen är att sätta dit ytterligare några snören för att låta plantorna breda ut sig. Återkommer med rapport framöver om hur det utvecklar sig. 

De senaste tre årens granar får agera stöttor

Luktärtor på tillväxt

Lite grönare i rabatterna

Trädgårdens växtlighet börjar göra lite väsen av sig. Huvuddelen av det torra och vissna i trädgårdens rabatter är nu borta. Det tar en god stund att gå igenom de olika rabatterna även om det inte är några märkvärdigheter i vår trädgård. Men tid, det har jag. Nu får jag ta nya grepp och hyfsa till det lite mer. Varje sten ska vändas på så att det inte har hittat in någon liten snigel av det stygga slaget.

Under det bruna tittar små men ack så kraftfulla plantor upp. De har legat i startgroparna där nere under snön bra länge nu. Lite som när ett löparlopp ska sättas igång, lite som vid friidrotts-VM i Göteborg för ett antal år sedan (var visst 18 år sedan ...). Då, när såväl deltagare som åskådare fick lära sig vad omstart innebär. Det är som denna eviga väntan på snösmältningen har varit olidlig. Jag har fortfarande lite svårt att ta in att det är barmark. Ja, jag vet att det kan verka lite trögt men så är det.

Lönen njuter jag av i varje strå som tittar upp. Gräslöken ser frisk ut, de galna aklejorna kommer med full styrka och det verkar som om förra årets planta med jättevallmo har överlevt. Myntan kan man alltid lita på (jag håller den i herrans tukt och förmaning men älskar doften och smaken), vitlöken börjar titta upp och rabarbern verkar återigen vara pigg på att leverera sina mjälla stjälkar.

Vädret framöver verkar bli lite sisådär men det är bara att klä på sig så att man kan få en stunds äkta trädgårdsarbete varje dag. Handskar är tvättade, nyinköpta och nyfådda så nu ska jag klara mig hela säsongen. Likt en slagsmålssugen hockeyspelare (ja, det är visst hockey på tv:n) slängs dock ofta handskarna åt sidan så tvålkonsumtionen kommer att skjuta i höjden nu och fram till första frosten ... Tur jag varit i Ullared :-)