I skolans värld innebär december att man gör ett slags bokslut, samlar ihop, bedömer och sätter betyg - en process som kräver energi och eftertanke. Det jag lider av mest av på mitt jobb är bristen på tid till reflektion och utvärdering. Jag ska hela tiden planera för att komma vidare och den sammanhållna och ostörda tid jag behöver för att kunna fokusera saknas helt. Det blir en liten stund här och en liten stund där. Om jag har tur. I vår verksamhet händer det alltid så många "runtomkringsaker" som tar tid, energi och uppmärksamhet från det som är vårt huvudsakliga uppdrag att det ibland är ett under att lektioner ens kan genomföras med ett genomtänkt innehåll. När december är här blir det då ett digert arbete när det är dags att samla krafterna för att göra en helhetsbedömning av terminens insatser. Det blir inte direkt bättre av att mörkret slukat energi i samma takt som vattnet rinner ur en öppen kran.
Nu är betygen satta och det är bara en del kloka ord kvar att skriva till klasserna så jag kan känna att jag är någorlunda i fas och det är en härlig känsla. (Tänker absolut inte på kaoset på skrivbordet, alla uppgifter jag borde vara igång med att planera, all spännande och utvecklande fortbildning jag skulle vilja ägna mig åt, alla kloka utbildningsbloggar jag vill läsa, spännande dataprogram och hemsidor jag skulle vilja utforska och tänker framför allt inte på de kartonger jag fortfarande inte hunnit plocka upp sedan flytten i juni - jag har bara desperat rotat runt där i jakt på den där boken jag vet finns någonstans ...) För min egen hälsas skull måste jag prioritera och sluta ha dåligt samvete för allt jag tycker jag borde hinna med under min arbetsvecka. Jag hinner det jag hinner helt enkelt. Inte helt lätt men jag försöker i alla fall.
Efter flera års stressande har jag tydligt märkt att min förmåga att hålla många bollar i luften har försämrats kraftigt. Jag känner själv hur jag blir snurrig och irriterad när det blir för mycket så då är det bara att lyssna på kroppen. Jag trivs med mitt jobb och planerar att vara kvar länge än så då är det bara att backa och att hitta strategier för att orka. Fantastiska kollegor i stort och smått är en nödvändighet för att det ska fungera alls. Humor, ödmjukhet och självdistans är andra bra hjälpmedel.
Decembers ljus och julprydnader kommer som balsam på själen. Glittrande stjärnor och julgardiner tillsammans med tomtar från förr får mig att le och att tänka på tider som flytt och hjälper mig också att prioritera rätt. Att titta på gammelmoster Sagas små "Staffan-och-fålarna-fem-figurer" fyller mig med ömhet och tacksamhet att vara en del av historien. I lådan jag fick i arv bifogades en liten lapp med figurernas historia - trots ett ganska lågt pris fick de införskaffas en i taget då kassan var skral.
 |
| Moster Sagas figurer - ett kärt arv |
I väntan på den riktiga granen har jag plockat fram min fina, lilla konstgjorda gran. Tårarna trillade nerför mina kinder när jag monterade upp den. Senast jag satte upp den var för två år sedan - hos min farfar. Då hade han bara en knapp vecka kvar att leva.
 |
| Farfar och jag på granjakt i Knybblan. Jag var rejält påpälsad med vinröd overall och gosig öronlappsmössa. Minns att vi fick parkera lååångt bort och pulsa genom snön. |
Under planeringen av julens firande tänker jag mycket på jular som passerat genom livet. Jag hade lyckan att få fira nästan alla min barndoms jular tillsammans med både mormor, morfar, farmor och farfar. Vilken lyx! Jag har bara positiva minnen. Dofter, smaker känslor av spänning och förväntan. Det enda negativa skulle i så fall vara all denna väntan på julklappsutdelningen! Tur att vi försågs med julstrumpor redan på morgonen. Det hände att jag höll mig vaken ända tills mamma och pappa gick och lade sig framåt småtimmarna och redan då tog mig en liten tjuvtitt i vad årets strumpa hade att erbjuda. Trots fyllda fyrtio ser jag fortfarande fram emot den där strumpan!
Bjussar på några bilder från julen jag firade som 16-åring, 1989.
 |
| Härligt julpiffig i jeansskjorta, förmodad trikåkjol och käck julscarf. Pia i famnen och Lady på golvet. |
 |
| Mamma fick en kokbok |
 |
| Morfar visar upp årets kofta och farmor var allmänt julglad |
 |
| Pappa fick en rakapparat - verkar som det var en lyckad present |
Nu vänder det snart och mörkret får ge sig till förmån för ljuset. Kanske får vi så småningom lite lagom med snö också som ett vackert florsockertäcke.
Jag tar mitt positiva sinne till hjälp och blickar fram mot 2014. Ett år som ska fyllas med spännande händelser, glädje, sorg, ilska, nyfikenhet och allt det där som ingår i LIVET!
