Mattes egen stalker

De senaste morgonpromenaderna har det varit riktigt skönt väder och även i morse värmde solens strålar. Promenaden blev dock lite annorlunda mot hur jag hade tänkt mig...

Båda våra katter är väldigt sociala. De är gärna med oss vad vi än pysslar med här hemma. Spanar in brädor som ska sågas och sitter gärna bredvid när man rensar ogräs. Vi kollar på TV ihop och de vaktar utanför toan eller duschen.

Eftersom min arbetsplats bara ligger några hundra meter hemifrån så blir det ofta en promenad dit. Detta kan ibland vara förenat med lite trassel då lillkatten gärna vill följa med. Det är ett himla ojande och så springer hon efter via grannarnas trädgårdar. Själv är jag måttligt förtjust i att hon närmar sig vägen och försöker locka henne hem igen. Dock är det inte alltid man har tid att ta en tur tillbaka.

I morse hände just detta när jag skulle ut på min kraftpromenad. Oj, oj, oj vad synd det var om henne. Ni hör ju själva vilket ynk...

Hon gav sig inte och till sist var vi nere vid vattnet vid "skiteka" och verkade inte alls ha några planer på att stanna eller vända trots att hela hon tyckte att det var läskigt att vara så långt hemifrån. Hela svansen var uppburrad. Ena valet var att gå hem med henne och det andra var att ta med henne i famnen. Jag valde det senare.

Hon var inte helt nöjd med att bli buren hela vägen men så fick det bli. Kossorna i hagen var jätteläskiga men annars varvades gnäll med en hel del nyfiket spanande.

Turen fick kortas något men fram till grindarna till Adelsnäs tog vi oss i all fall. Det var rätt mysigt med sällskap men det är inte helt optimalt med en bångstyrig katt i famnen. Jag kan inte påstå att jag rekommenderar det. Vi mötte en karl med sin hund och han tyckte det såg väldigt roligt ut. När vi väl närmade oss kända marker igen fick hon ta sig fram för egen maskin och då trippade hon glatt efter. 

Nu vilar hon ut i vardagsrummet och funderar säkert över nya små hyss.

God morgon!

Hemska händelser i hagen

Morgon och ledigt men eftersom jag ändå vaknade tidigt passade jag på att dra på träningskläderna direkt för att ge mig ut på min kraftpromenad runt Adelsnäs. En del blåst men ändå strålande vackert och definitivt ingen trängsel på min väg.

De vackra nötkreaturen i första hagen låg fortfarande och vilade i en stor hög när jag hastade förbi. Nyfiket lyfte de dock huvuden och blickar mot mig. Undrar vad de tänkte? Åtminstone en av dem skulle visa sig ha synnerligen ohyfsade tankar. Jag tror det var den buse som på bilden är längst fram till höger.

Lite närmare Adelsnäs var de desto piggare. Ystra sprang några omkring medan andra var lite coolare och smaskade på frukostgräset.

Jag var tvungen att ta mig ut i det höga gräset ännu en gång för att spana in de vackra kungsängsliljorna. De börjar tyvärr vissna nu så vill man se dem får man rappa sig.  Att kika på dem är något jag ser fram emot varje maj sedan en kollega under en arla fågelexkursion för några år sedan gjorde mig uppmärksam på deras existens.

Inga dramatiska mördarscener runt udden men jag hade ju ovetande den ouppfostade ko-ungdomens tilltag kvar ...


Vid orangeriet bländades jag av solen. Fantastiskt. Den engelska parken är böljande och vacker och bjuder på en rikedom av framför allt olika träd.

Halvvägs genom allén mötte jag en karl som var ute på sin löprunda. Då fick även jag inspiration att öka tempot något så resten av turen blev det hyggligt joggingtempo. Det kändes ok och det höll nästan ända hem. Jag tappade lite i tempo när jag närmade mig hagen. 

Solen bländade mig lite så jag var inte riktigt säker först. Den stora massan låg fortfarande kvar och morgonlurade men en ungdom hade rest sig upp - på stället. Med svansen lyft tycktes det vara en strålande idé att utföra sin morgontoalett så att det skvätte på polarna. Inte en tanke på att kanske flytta sig några meter från gruppen. Själv blev jag häpen men passade på att säga ett par väl valda ord. Vi får väl se om de biter. Hoppas på bot och bättring till min nästa tur på måndag morgon. 

Jo då, jag kämpar på

Dags igen för en rask morgonpromenad. Solen var framme men så även blåsten. Brrr... Mötte några morgonpigga joggare och en yrvaken hundägare men annars var det mest jag och fåglarna ... och maskarna.

Även de här finingarna förgyllde min morgontur

Bevittnade en mordisk attack (eller en kärlekshandling) där en svart skogssnigel kastade sig över en stackars mask. Stannade inte för att se hur det gick men jag tror inte på någon lycklig upplösning. Livet vid Adelsnäs är hårt. 

Tack för glada och peppande tillrop - jag är glad över att läsa uppdateringarna i vår utmaningsgrupp. Alla gör på sitt sätt och pusslar för att få ihop det. Vi har vår coach gemensamt men annars är vi lite här och där i landet. Internet handlar definitivt inte bara om att bli stillasittande. Just nu väldigt mycket tvärtom. 28 dagar kvar nu :-)

God morgon!

Träningens fiende kämpar vidare

Jag är inte den som är särdeles förtjust i utmaningar. Jag tror jag ofta är alldeles för bekväm. Det är lite synd för just saker som testar mina gränser lite är både bra och nyttiga. Det gäller att jag på något sätt kan lura mig själv till att göra något jag vet att jag borde göra, fast jag tycker det är jobbigt.

När det gäller träning så har det alltid funnits ett motstånd där och det har varit samvaron med gruppen eller laget som har "lurat" mig. När man tränar ihop så är det någon som har koll och det är bra. Att vara med i en grupp via facebook passar mig alldeles utmärkt. Jag känner någon slags stolthet och princip att inte fuska mig igenom de utmaningar jag antar. När det blir tungt så är det ett stöd att veta att även andra sliter som jag.

Nu är det 30-day-challenge igen. Tre gånger i veckan ska det morgontränas och så är det ett digert styrketräningsprogram. Jag ska verkligen kämpa på. En bra början är viktig så nu går jag ut hårt med blogginlägg och bildbevis. Peppa mig gärna för jag lär behöva det!

Sagolikt vackert vid Bysjön

Träffade inte på några djur trots att jag fick ta mig förbi elstängslet

Att böja sig ner och plocka några blommor på väg tillbaka var en liten utmaning för stela ben - bra som stretchövning

Nu är jag igång med min utmaning. Vädret var på min sida och frukosten smakade lite extra gott. Den genomklappning jag befarat redan vid Templet uteblev men vi får väl se hur pigg jag är framåt tvåhugget i eftermiddag. 

Melodikryss - som gjort för att minnas

Jag hade inte alls planer på att skriva mer om minnen utan hade  snarast tänkt  inrikta mig på nuet och framtiden. Men så blev det lördag och melodikryss och i takt med att melodier och ledtrådar rullades upp satte minnet fart. Det blir ett så tydligt exempel på att minnena sitter i våra sinnen. Det blir som en reflex där i alla fall jag inte har något att sätta emot. Förutom att jag gillar frågesport i största allmänhet så är nog detta en anledning till att jag tycker så mycket om melodikrysset. Det blandar stil och tider på ett sätt som tilltalar mig.

Det började med Monica Z och då tänker jag på när jag fick mina första CD-skivor i början av 90-talet. Jag fick boxen ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas” och då tvingades inhandla en spelare. Samtidigt fick jag inse att LP-skivorna nog skulle ligga lite lågt framöver. Jag fascineras lite av att jag kunde gå från att tycka att Monica var en ganska suspekt figur efter att ha mött henne som Katizis styvmamma till att verkligen njuta av hennes musik. Förmodligen ett resultat av en flicka som växte upp.

Mark Knopfler kämpar tydligen på och ger ut nya album men jag slungas tillbaka till 1985 eller så. Bergsätter  i Motala och ett kök där Annas pappa Hasse talade sig varm om denna skiva. Födelsedagspresent eller julklapp. Dire Straits var bara ett namn för mig då (själv höll jag till i schlagerns värld) men jag minns omslaget på "Brothers in Arms" så väl. Jag tänker vidare på hur det var hemma hos dem och att Annas mamma hade en skiva med en strykfilt på – inte en strykbräda. Där lärde jag mig också att det var dumt att spela poker iförd solglasögon med spegelglas…

Rasmus på luffen fick mig att tänka på en gammal gymnasiekompis som spelade ett av barnhusbarnen i filmen med Allan Edwall. Undrar vad den killen gör nu? Allan Edwall var för mig Emils pappa och herr Nilsson i Madicken men hemma hade vi en box där han sjöng skillingtryck och visor. Jag tyckte det var ganska konstigt men jag lyssnade ändå på en del. 

Oförglömlig är hans roll som Skalle-Per. Vi kan nog alla identifiera oss med Börje Ahlstedts rollfigur Mattis som skriker ut sin sorg och saknad med ”Han fattas mig” när Skalle-Per till sist somnar in. Jag tycker det är ett så bra uttryck. Människor som oönskat försvinner ur våra liv av olika anledningar – de fattas oss. 

När Mio min Mio spelas är det en hel värld av Astrid Lindgren som rullas upp framför mig. Jag hör Astrid själv läsa sina berättelser, jag ser filmatiseringar och jag tar en tur till dagens Tegnérlunden i Stockholm. Jag tänker på den verklighetsbakgrund hon har till sina berättelser och jag tänker på det onda i världen - spejare, förräderi och meningslöst våld och förstörelse av det människor har slitit för att bygga upp.  Finner tröst i osynlighetsmantlar, vackra hästar och vänskap.

En kväll i juni av Lasse Berghagen är en finstämd melodi. Under femmans eller sexans musiklektioner fick vi besök av Mats. Han spelade gitarr och hade ormar. Stora ormar.  Ni förstår vilket intryck det gjorde på en 12-åring. Vi sjöng om den kaxiga myran och så sjöng vi ”En kväll i juni”. Det var någonting speciellt med dessa timmar. Hur skulle jag annars minnas dem så väl 30 år senare. Undrar vad Mats gör nu? Undrar om han fortfarande har ormar?

Van Morrisons stämma och Brown Eyed Girl drar mig lite mer åt nutid. En synnerligen musikalisk kollega spelade och sjöng om Bruce Springsteens "Jersey Girl" fast i svensk tappning ”Grebotjej”. Jag blandar ofta ihop de där titlarna – det är lite så minnet fungerar hos mig - så jag förflyttas till en trivsam personalfest med quiz och trubadur för dryga tio-tolv år sedan.

Madonna sjunger American Pie och jag snabbspolar genom hennes karriär med konstiga kläder och videor som stack ut. Det var en tid då jag följde topplistor och då färgen på Cia Bergs läppstift borde ha blivit copyrightskyddad.  Samma kväll som Olof Palme gjorde sitt livs sista biobesök var även jag på bio. Han såg Bröderna Mozart medan jag såg en film med Madonna.

Alla dessa blandade funderingar far genom mitt inre under den knappa timma jag har radion på. Inte är det underligt att man blir lite trött då och måste ta en liten paus innan dagens trädgårdsslit kan ta fart. Nu ska jag gräva mig genom jordlager och ogräs i stället för i mina tankar. Hopp om framtida skördar ska fylla min dag och fåglarnas kvitter får fylla mitt sinne.

Mina sinnen och mitt minne del 3

En tidig morgon - ljudet av fåglarnas ystra morgonmelodier. Doften av morgondaggen och av den friska luften som virvlat runt hela natten då vi andra sussat djupt under våra täcken. Lite sol på det och vips är jag på altanen till Knybblan - farmors och farfars sommarställe. Av någon anledning är det alltid där jag hamnar oavsett vilken plats i världen jag än drar in morgonluften på. På landet blir alla ljud så tydliga, kanske är det därför jag associerar daggdoft och fågelsång med just den platsen. Det är något speciellt med barndomens somrar. Minnena är en bra bit över 30 år men det som fastnat i ens sinnen finns kvar och ligger så nära.

Ljuden finns där för den som lyssnar. Stövlar genom vått gräs, vattenskvalp från någon som tvättat ansikte och händer i ett tvättfat och nu sköljer ut vattnet bland träden. De jämna pumptagen från brunnen för det iskalla vattnet upp till ytan. Ljudet från skopan som tömmer lite vatten i ett glas till en törstig liten unge.

Efter timmars lek i skogen kunde man höra farmors tjoande vilket var signalen till alla att maten var redo. Ett tryggt välkomnande ljud. Aldrig gå längre bort än att man kunde höra farmors stämma. Alltid potatis till maten. Ljudet av hur potatisen rullande sköljdes i det emaljerade tvättfatet fyller mig också det med värme. Farmor hade snits. Själv får jag träna på snitsen men tvättfat och potatis det har jag. Sköljvattnet hamnade i syrenbuskarna.

Sommar och sol var paus. Paus var kaffe. Dripp, dropp. Kaffet tömdes på termos. Påtår och tretår. Kopparna var små. Sockret skulle i. Ibland sörplades det från fat. Doften och ljudet av kaffe som bryggs har alltid signalerat något hemtrevligt till mig. Avslappnad tid, helg, en stunds vila. Själv var jag 33 innan jag började uppskatta det som dryck. Innan var det bara minnen, känslor. Någon räknade mått, rågade, dryga ... Maskinen puttrade och någon droppe letade sig ner på kalasduken.

Det är förunderligt hur vi fungerar. Minnet är som ett nystan. Får du tag i rätt tråd kan du rulla upp många olika minnen och ta dig långt tillbaka. Ju mer du funderar desto mer kommer tillbaka. Visst finns där saker som gör ont och gör dig sorgsen. Dessa minnen är en viktig del som ger dig andra dimensioner i din tillvaro, De hjälper dig att lyfta de glada delarna ännu lite högre - de där minnena som bär dig framåt och uppåt. I sorgsna minnen vill jag inte vila men väl i minnen jag vårdar ömt.

Dofter, smaker och ljud påminner om människor jag mött och blir till känslor om hur jag upplever och lever mitt liv. De hjälper en ibland orolig själ att hitta lugn och balans. De små sakerna jag upplevt hjälper mig att ta tillvara på de små men viktiga saker jag upplever nu och kommer att uppleva i framtiden.

Träskoklädd med blommig kjol och röd plopptröja (har man pappa i reklambranschen så har man)

Mina sinnen och mitt minne, del 2

Vid de flesta besök man gör någonstans handlar det ofta om mat eller fika. Det vi äter triggar inte bara våra smaklökar och får snålvattnet att rinna, utan leder också in minnet på vägar tillbaka till det förflutna. Ibland kommer minnena till mig när jag äter men lika ofta kan det räcka med tanken på en maträtt för att sätta fart på tankegångarna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var men jag var nog inte tio fyllda i alla fall. Brorsan och jag var hos mormor och morfar i Linköping. Kanske var det till efterrätt eller så var det som fika. Hur som helst så följde vi med mormor in i köket och till den lilla frysen som då var längst in vid fönstret. Där plockade mormor fram en kartong med glasspinnar. Jag har fått för mig att det var något som hette Nalleglass. Det har funnits ett sådant varumärke men jag har ingen tydlig bild av hur den såg ut. Förmodligen var det en nalle på kartongen, kanske var de orangefärgade. Möjligen var det blå nallar mot en orange bakgrund eller så blandar jag ihop det med något nattlinne jag hade som liten. Det vi fick var i alla fall en pinne vaniljglass med chokladöverdrag. Det var säkert med stora ögon vi tog emot vår sötsak för det var lite högtidligt att få glass av mormor.

Av någon konstig anledning är det jag minns tydligast doften. Inte just doften av glassen utan doften av kartongen glassen var i. Frusen kartong doftar på ett speciellt sätt. Vid efterforskningar har jag upptäckt att de flesta typer av frusen kartong doftar på samma sätt. Det tog ganska många år innan jag upptäckte det för det hör inte riktigt till mina vanor att sniffa kartong... förutom just glasskartonger då. För mig kommer alltid den där doften att för mig tillbaka till lägenheten på Engelbrektsgatan. Genom ett trollslag är jag där och funderar över besök där. Jag hör de extrastarka ringklockorna till dörr och telefon. Jag kan spela upp mormors skånska dialekt och jag kan känna doften av morfars tuggtobak.

Smaken av glass är säkerligen något många kan associera till roliga och glada saker. Det behöver inte vara lika märkvärdigt som ett besök på någon mysig glassrestaurang, men visst är det lite extra att få spinna loss och få en riktigt maffig glass med pynt i form av pappfåglar, parasoll och godis. Nu tar jag oftast kulglass eller sorbet, för även om det kan vara god mjukglass så blir jag alltid lite besviken. Den mjukglass som jag kunde köpa i Östermalmskiosken i Motala under min uppväxt var helt enkelt oslagbar.

På den tiden gillade jag inte våfflor så jag tog den i strut (hur man nu kunde gilla dessa tingestar som mest smakade papp är för mig en gåta) eller i bägare. Oftast tog man blandat. Vanilj/jordgubb, vanilj/banan, vanilj/choklad - det berodde på vilken smak som fanns i maskinen. Synnerligen sällan med strössel eller doppad i choklad. Det var något mjukt och krämigt med den där glassen som tilltalade mina smaklökar. När kiosken bytte ägare försvann även glassreceptet och min bästa glassupplevelse. Det är säkert 25 år sedan jag åt den där glassen men mina smaklökar har väldigt bra minne. Med tankens kraft kan jag få åtminstone en förnimmelse av smaken. Knäppt - ja - men man får vara glad för det lilla.

Både jag och min man är riktiga smörgåsmänniskor.  Han vill inte ha bröd med fågelfrön eller riktigt mörkt bröd, för då rynkas det på näsan. Jag däremot älskar alla former av bröd - från ljust rostbröd till mörkt pumpernickel. En lite seg baguette, en bit varm scones, en limpmacka, en frukostfralla, en läfsa ...  En vanlig knäckemacka med smör och ost är bland det bästa jag vet. För några år sedan råkade jag på ett av TV-kocken Tinas recept på kryddbröd som passar bra till jul. Jag gör två limpor till jul och däremellan längtar jag. Var limpa har sin tid ... och plats. Baguetten äts naturell eller fylld med salami och brie när jag flanerar i mitt hjärtas stad, scones avnjuts till lördagslångfrullen eller till sena kvällen ihop med en gigantisk kopp te. Den frasiga frukostfrallan har sin plats på det dignande hotellfrukostbordet - fylld med pålägg för att orka med en resas alla intryck. Läfsor av den modell jag tänker på har jag inte ätit sedan jag var liten. Det var ett hårt kvadratiskt tunnbröd som skulle fuktas något och ligga en stund under plast för att bli mjukt och kunna rullas ihop. För mitt inre rullas bilder av en tub skinkost upp. Kanske var det en rest från någon utflykt som fick bli pålägg till den något udda typen av smörgås. Gott var det och det gällde att hålla sig framme för alla fyra i familjen tyckte detsamma.

Ett bröd som ligger mig särskilt kärt om hjärtat är farmors jullimpa. En stående julklapp omsorgsfullt förpackad i en med rött snöre hopknuten påse med julklappadress klistrad ovanpå. Om jag tänker efter kan jag känna både doft och smak av limpan tillsammans med en smakrik ost som hörde julen till. Där någonstans måste mina smaklökar fullkomligt ha fastnat för ett gott bröd. Receptet finns säkert någonstans men det blir ändå aldrig samma sak som då. Farmor gick säkert lite på känn och det ska till ett speciellt handlag för att få det riktigt rätt. Kanske var det vid bakandet av dessa limpor som farfar fick hjälpa till med degen. Dubbel kärlek i en limpa. Inte underligt att det fastnade i mitt kulinariska minne.

En annan specialitet hon hade var pepparkakorna. Lite bulliga små gubbar och gummor kryddade med cederolja. Alldeles släta och de godaste pepparkakor jag ätit. Farfar och jag lyckades hitta ett recept när vi letade runt några år innan även han försvann men jag har inte provat det ännu. Jag vet hur mina peppisar brukar bli - ojämna, knöliga och lite brända i kanten. Månne tar jag mod till mig till kommande jul. Lovar i så fall att återkomma med rapport. Tills dess tröstar jag mig med Kronans cederpepparkakor i vacker silvrig burk. De kommer någonstans i närheten. Jag köper mina när jag stannar till i Brunneby utanför Borensberg. Vid mitt senaste besök där språkade jag med en kassörska där om just dessa pepparkakor. Vi var rörande överens om att dessa är de bästa. Senast idag fick eftermiddagens fikapaus kryddas med just en sån citrusdoftande höjdare.

Det blev tyvärr aldrig tillfälle för mig att prata recept med vare sig mormor eller farmor. Det är synd för man kunde nog ha snappat upp både det ena och det andra. Receptböcker säger en del men det är svårt att veta om det som skrevs ner var sådant de faktiskt gjorde eller om även de var som jag och min kära mor - ivriga receptsamlare ...  Jag läser små lappar med förtjusning och ömhet. Handskrivna rader på biljetter eller i ett fullskrivet häfte. En länk till det förflutna. Kanske lagar jag en dag samma rätt som de gjorde eller en rätt de smakat och menat att göra igen. Kanske blir det jag som bakar den där kakan de menat att baka men som föll i glömska på baksidan av ett tummat kuvert.

Mina sinnen och mitt minne, del 1

Dofter och smaker är som sinnenas fotobok. Man slungas fram och tillbaka mellan platser man besökt och åldrar som passerat. Jag är inget vidare på att beskriva eller särskilja dofter men när de drabbar mig så triggar de minnet i mig och jag förflyttas i tid och rum. Oftast är det positiva minnen men tanken på barndomens hostmedicin, med någon slags kemisk banansmak, kan fortfarande få mig att grina illa.

En del blommiga, lätt kemiska dofter får mig att återigen sitta i bänken i lågstadieklassrummet hos min fina fröken Marianne Waller. Luktsudden var populära, minst sagt, Vi bytte och samlade. Några var mest snygga medan andra faktiskt även fungerade som sudd. De flesta försvann medan andra blev kvar i någon låda. Jag hittade ett gäng när brorsan och jag röjde runt på Duvedalsgatan härom året. 

Rester av brorsans och min samling av sudd. Colan doftade gott en gång i tiden ...

Mitt fina pennskrin från min lågstadietid.

Minnena virvlar runt i klassrummet och i kapprummet utanför. Jag minns "Hej Matematik!" och hur vi ringade in element. Matteboken hade glada färger och hörnen klipptes allt eftersom det rättades. Jag minns hur jag såg fram emot att läsa om vikingatiden, vilket de gjorde i årskursen över oss. De hade bilder av rödmålade runor och ett tjusigt vikingaskepp på väggen. Det verkade så rasande spännande. Om det verkligen blev så spännande minns jag däremot inte. Förväntan och längtan var förmodligen större. 

Jag känner tyngden och kan nästan lyfta locket till min bänk och se bänkpappret och namnlapparna på de inslagna böckerna. Mönstret kan jag inte frammana men jag kan känna den lite sträva, vaxartade ytan på pappret som varje år fick utgöra bänkens botten. Den gröna flanellografen med dess bilder som lärde mig stj-ord som stjälk och stjärna står i klassrummet framme till höger. Jag ser den pedagogiska bokstavsplanschen där "w" var fotograferad i wellpapp. 

Klassens samlade alster av vårdikter

Min egen vårdikt. Kolla in den söta tussilagon uppe till höger.

Minns rasternas bus, schemat över vilken klass som hade fotbollsmålen och trygga skolvärdinnan Margit som höll koll på leksaker och lekar. Bro bro breja, hopprep, twist och hage. Många var de halskedjor och nycklar som kastades i rutorna på skolgårdens asfalt. Ibland fick man hoppa långt när rutorna var upptagna. 

När jag idag korsar skolgården, där eleverna i 4-6 har fullt upp med lekar och andra bestyr, funderar jag ofta över hur de kommer att tänka tillbaka på sin skoltid. De gungar, de smyger, spelar boll och klättrar över stockar och färgglada stora blobbar. De jagar varandra och viskar hemlisar. Tekniken gör sig påmind hos en del men när jag passerar dominerar lek och samvaro. Vilka dofter och tankar kommer att trigga deras minnen om 30 år?

Det skrevs en hel del små underliga berättelser och några skrivböcker har blivit kvar. För den modige avslutar jag med en riktigt otäck historia. Läs om du törs ...