måndag 29 augusti 2016

Två versioner av en lördag

Lördag - den korta versionen:
  • Sol
  • Fenomenmagasinet
  • Våfflor
  • Kyrkogårdar
  • Internationell matmarknad
  • 50-årsfest


För att vara jag så är det en riktigt innehållsrik lördag redan i kortversionen. Nu tror jag inte att folk i gemen lever sitt liv i punktform. Jag gör det definitivt inte och det var full fart på tankarna hela dagen.

Lördag – den något längre versionen

Redan en dag med sol gör att dagen får en lite bättre start. Frukosten smakar bättre, kläderna behöver inte vara lika tjocka och man ser lite coolare ut när man kör bil iförd solglasögon ;-) När hösten närmar sig med bokstavliga stormsteg blir varje solig dag lite mera värd.

I Gamla Linköping har man återskapat en väldigt inbjudande miljö. Hela stadsdelen är en del av min uppväxt. Jag har många gånger strosat omkring längs gator och gränder. Både i trängsel under marknadsdagar och i min ensamhet då gårdar och gator legat öde. Bara att vara i miljön är en välgärning för själen.  Känslan av att tiden har stått still bidrar till lugnet.  Det i kombination med de olika hantverk som bedrivs i de olika byggnaderna. Den gemensamma nämnaren är produktion i liten skala av saker som tar lite tid. Det är en bra plats att ladda sina mentala batterier på och en bra plats att hinna ikapp sig själv och sina tankar. Lördagens besök var inget undantag.

Vi startade med några timmar på Fenomenmagasinet. Både jag och de två tvååringarna med tillhörande ömma mödrar hade stort utbyte av besöket. Alla kan få ut något på sin egen nivå. En liten filur kan dra och trycka och en stor filur kan lära sig hur en diskmaskin fungerar eller höra skillnad på ett friskt hjärta och ett hjärta med blåsljud eller andra problem. Fiskar och koraller i fantastiska färger kan trollbinda såväl liten som stor i långa stunder.  Alla tekniska uppfinningar inger respekt och väcker både nyfikenhet och intresse. All den teknik som underlättar vår vardag har börjat någonstans. Speciellt imponerad blev jag av det uppstoppade vargparet. Otroligt välgjort! Jag hade inte blivit förvånad alls om något av de ståtliga djuren hade tagit ett språng ut ur montern.





Någon som gärna hade tagit sig ut ur sitt terrarium var den nyfikne dabbagamen Atlas. En liten karaktär med tuff uppsyn. Med blicken intensivt fästad vid oss besökare såg han ut att ha helt andra planer än att bo kvar därinne.

Atlas


Något coolare var då panterkameleonten Pascal. Han spanade också men hans tankar tycktes mig aningen mer svårtolkade.

Pascal


Alldeles utanför Fenomenmagasinet kan man se en kolonilott med tillhörande liten stuga. Vilken koncentration av odlarglädje som ryms i alla koloniområden runt om i Sverige. Odlarglädje när den är som bäst. Här är min största fascination en kaprifol som vid den här tiden på året ser ut som en armé av helgalna morgonfrisyrer. Underbart!



Utflykter är aldrig riktigt kompletta om inte fika utgör en väsentlig del. Skogsturer utan samlarlycka är ok bara man får en kopp kaffe eller varm choklad. Aldrig smakar väl en korvmacka bättre än när man är på utflykt. Knappt har man kommit iväg förrän man funderar på den där bullen man stoppat ner i ryggsäcken. ”Nu skulle det väl smaka gott med lite fika”, är en fras man helt enkelt inte säger nej till. I Gamla Linköping är det fika med klass som gäller. Både vad gäller miljö och det man får på tallriken. I lördags blev det en för mig ny bekantskap i form av Våffelstugan. Sagolik innergård med en liten syrenberså, äppelträd och ett spaljerat päronträd. Våfflan överträffade mina förväntningar. En rejäl och frasig skapelse med grädde och hjortronsylt. Hur nyttig den var tror jag vi talar tyst om men oj, så god. Rekommenderas å det varmaste för den som tänker sig ha vägarna förbi. Det trevliga bemötandet fick vi som en bonus.


Placeringen av Cloettas butik är inte så dum faktiskt. Den miljön representerar en lite senare tid med sina snabbköpskassor så den kan allt vara lite i ena kanten. Många är det gånger man har stått i kö i den gamla Chokladboden i andra hörnet. Ibland var det riktigt trångt och lite stressigt då man skulle haspla ur sig vad man ville ha samtidigt som man spanade vad som fanns. Att handla över disk är lite exotiskt och det känns allt lite speciellt. Det finns en anledning till att jag gärna köper makens smörgåspålägg i charken på Ica här i Åtvid. Jag börjar misstänka att det har med åldern att göra för jag kommer på mig själv i både den ena och den andra affären att börja småsnacka med expediterna. Kanske är det en reaktion på att jag gillar det där mötet mellan människor. Rätt ofta ber jag om ursäkt för att jag står och stirrar ner i kortläsaren när jag ska betala. Det känns väldigt oartigt men det gäller tydligen att hänga med sin tid.

Efter att sötsugstarmen hade fått sitt blev det så dags för lite mer allvar. Smyckning av de dödas viloplatser stod på programmet. Trädgården tillät mig att ta med lite blomster för att göra fint och tankarna och de minnen jag har fick bli fokus för en stund. Den man bär i sitt hjärta finns kvar för alltid. Jag brukar tänka så som en tröst. Det är skönt att få stanna upp och låta sorgen ta plats en stund. Respekt för det som varit ger livet idag en mening. För att klara av att leva livet i nuet behöver i alla fall jag den grunden att stå på. Det är där jag finner en del av min trygghet och en del av min självkänsla. Även efter deras död kan de ge mig styrka och tröst.  Det är fortfarande så otroligt tomt utan min farfar. Tänk om jag kunde svänga förbi på Bockhornsvägen och ta en fika och prata lite. Snart har det gått fem år. Fem långa år.


Jag saknar alla jag mist men kyrkogårdens olika rum bjuder på ro. Det är platser som inbjuder till eftertanke. Oftast är man alldeles ensam och kan ta sig en tyst pratstund om de senaste uppdateringarna i livet. Tankarna kan resa runt och finna sin plats på rätt ställe. En kall dag med trängsel som kring Allhelgona är det ganska svårt att hitta just den stämning jag menar men en fin sommardag som i lördags är det väldigt rofyllt och ur sorgsenheten går det att utvinna både styrka och glädje.

Linköpings centrala delar var som förvandlade med den Internationella matmarknaden som höjdpunkt. Att förflyttas från land till land via både syn- och doftintryck är en intensiv upplevelse. Korvar, paellor och konfekt lockade stora skaror av människor. Currywursten tog mig rakt till en biergarten i München. Dränkta i chilisås och currykrydda mättade de en hungrig och lätt förvirrad turists mage tillsammans med en rejäl sejdel radler.  Alla brittiska marknadsstånd kastade mig mellan pubar i London, landsbygdsrestauranger på Irland och rundresor i Skottland. De olika franskspråkiga vagnarna retade både doft- och smaksinne. Från Provence med sina tvålar, via ostdiskar i Pau och Paris kastades jag runt i ett franskt flipperspel där minnesfragment från olika resor poppade upp. 


Mitt sikte var inställt på att få njuta av en frasig croissant och för fyra femmor nådde jag mitt mål i höjd med Åhléns. Att resa är till stor del en kulinarisk upplevelse så det är ett häftigt koncept med denna resande marknad. Om inte du kan komma ut i världen så kommer världen till dig. 

Att resa gör vi även genom att möta olika språk. Det är en nyckel till att komma närmare en kultur och ofta ett sätt att få personer att öppna sig. Kvällens 50-åring är gift med en fransyska och eftersom hennes föräldrar var på plats för att delta i firandet blev franska ett av kvällens språk. Då jag själv undervisar nybörjarfranska känner jag hur min egen nivå på språket ständigt naggas i kanten. Jag har alldeles för få tillfällen när mitt språk utmanas men kvällen skulle komma att bjuda på en rejäl dos. 


Bubblor för en 50-åring


Det är otroligt häftigt och utmanande att hamna i en konversation med någon vars kunskaper i ens eget språk eller i engelska är i princip obefintliga. För mig var det nyttigt men också svårt och frustrerande. När samtalsämnen rör sig kring bolån, friköpta tomter, svensk/fransk historia, pensioner, krig, julmarknader, sociala koder, valutor och samhällsutveckling känner jag verkligen att jag har en del brister. Men med två välvilligt inställda samtalsparter löser man det mesta. Det är så språk och kommunikation ska fungera när det är som bäst. Strategier med att förklara runt orden, påbörja meningar och något enstaka ord som faktiskt fick slås upp i en telefon. Häftigt med möten utan prestige.


Det här var några av alla de tankar som for genom mitt huvud under lördagen. Väldigt långt ifrån en uppräknande punktlista. Allt man gör eller i alla fall mycket av det jag gör sätter igång processer i hjärnan och tankarna tar sina egna vägar. Den minsta händelse kan få mig att minnas glada och sorgsna stunder. Med åren samlas en hel del minnen och man gör kopplingar till de mest skilda saker. Inte underligt att man är trött när nattvilan närmar sig.

tisdag 23 augusti 2016

Att möta människor

När utvecklingen snurrar på och tekniken skapar fantastiska möjligheter för virtuella möten så vill jag slå ett litet slag för möten IRL. In real life - ett ganska konstigt uttryck kan jag tycka. Det verkliga livet är överallt och vi påverkas både positivt och negativt av möten där vi kan se någon i ögonen och möten där skärmen hjälper oss på traven.

För min del passar det visserligen fint med den tekniska utvecklingen. Jag får möjlighet att hålla kontakt med så många människor som är viktiga för mig. Trots att jag inte fysiskt har tid (eller kanske snarare tar mig tid ibland) kan jag vara en liten del av vänners liv och få stöd och uppmuntran vid motgångar. Jag kan hålla mig uppdaterad om vad som pågår och själv komma med glada tillrop eller en stärkande kram efter behov. Möten genom webben är också betydelsefulla för mig och kan beröra mig. Det är extra skönt att själv kunna bestämma villkoren för att vara social och där är tekniken toppen. Vill jag vara helt ifred är det bara att stänga av dator och telefon. Ändå är det speciellt att kunna se en annan person i ögonen, att läsa av kroppsspråk och att vara på samma fysiska plats.

Varje gång jag verkligen möter en annan människa så påverkar det mig. I mötet med nya människor är det nödvändigt att ta sig tid att lyssna, att lära och att fokusera på livet här och nu. Att verkligen se en person och inte bara stressa förbi är oftast en positiv upplevelse för alla inblandade.

Korta möten mellan människor kan vara väldigt givande och finnas kvar som ett minne för livet. En komplimang av en okänd liten dam på stan eller en timmas delad upplevelse med någon på en begravning. Ett möte med en medpassagerare på långfärdsbuss. Ett samtal med en vilsen själ i en korridor eller ute på en skolgård. Mina tankar och känslor ändrar riktning och själva mötet berikar min erfarenhetsbank.

Många är de människor man bara passerat genom åren. På tåg, flyg, i en vänthall eller i en främmande stad. Vi trycks ihop, sveper förbi varandra, delar bänkar, restauranger och köer.  Varifrån kommer de? Hur har just deras morgon sett ut? Vart är de på väg? Jag vet att jag inte är ensam om att fantisera om dessa personers levnadsöden.

Att lyfta blicken, att skaka någons hand och att se saker ur en annan persons perspektiv. Jag är övertygad om att det gör oss alla till bättre människor på sikt. Den du känner och släpper in som en del av ditt liv (om än ibland väldigt flyktigt) kommer du att vara snäll emot.

måndag 22 augusti 2016

Full fart från start

Rivstart är månne det enda sättet att dra igång en ny termin. Hur man än försöker förbereda sig så går det inte fullt ut. I skolans värld händer alltid oförutsedda saker. Oftast är det inga dramatiska händelser men de är alltid många. På väg att ordna något dyker det först upp ett nytt ärende följt av ännu ett och sedan rullar det på. Det är då inte säkert att det där första uppdraget blir kvar i minnet utan man får ta en ny tur och då med en lapp i högsta hugg. 

Tid för eftertanke och reflektion är helt klart en bristvara. Schemat kan se ut som om det finns några luckor men alla som arbetar i skolan vet att det bara är en pappersprodukt. När en dag har varit riktigt intensiv sjunker man ofta ner vid skrivbordet med tom blick och tankeverksamheten går ner på sparlåga. Särskilt påtagligt blir detta i början av ett nytt läsår och med en ny klass. Nu är det många nya rutiner som ska sättas och det tar kraft. Både av ungdomar och av vuxna.

Många vittnar i vuxen ålder om att högstadietiden var en tuff tid i livet. Själv tänker jag inte tillbaka min egen tid på det sättet även om det naturligtvis inte var problemfritt. Kanske har jag lagt de jobbiga upplevelserna bakom mig. Att växa upp är skratt och tårar medan man balanserar mellan barndom och ungdom. Om man får göra det i ett sammanhang där man känner sig uppskattad och trygg är det ändå hanterbart. Jag vet i alla fall att jag tyckte mycket om mina klasskamrater och att jag omgavs av trygga vuxna. Min egen familj och släkt, kamraters föräldrar och mina lärare har alla sin del i min tonårstid. 

Jag hoppas att min och alla mina kollegors närvaro i alla dessa ungdomars liv också kan bidra till någon slags trygghet och självkänsla för dem. Detta är nog den huvudsakliga anledningen till att jag valde lärarbanan. Alla bär vi vårt bagage genom livet. En del är tungt och annat lyfter oss. Framåt kommer vi oftast på egen hand men det är fint att kunna hjälpas åt och att känna att man inte behöver vara ensam.

söndag 21 augusti 2016

Nystart

Ännu en gång står jag inför en nystart. Laddad men ändå på så många sätt helt ovetande om vad som ska ske under det här läsåret. Över 120 ungdomar har kommit till vårt arbetslag. Vilken utmaning! Alla är olika individer med skiftande erfarenheter och saker att lära mig. Entusiastiska, avvaktande, trötta, pigga, busiga, ambitiösa och med många glimtar i ögonen.

Under de tre år vi ska få rå om dem kommer så mycket att hända. Vi kommer skratta, gråta, förmana och förundras. Valpiga tonårsaspiranter kommer att bli unga vuxna och vi får vara en del av den resan. Jag tycker det är lika häftigt varje gång. Bäst är det när vi alla drar åt samma håll. Unga tonåringar har ju som uppgift att pröva och att se hur långt de kan gå innan gränserna dras åt men de flesta är ändå med på vart de ska. Bakom den morgontrötta eleven som stretar emot finns ett hjärta som förstår att vi vuxna vill dem väl.

Vi vill rusta dem för ett liv där de vågar ta för sig och kan hävda sin rätt utan att köra över andra. Alla har samma rätt att få lära sig och att få vara just den individ man vill.

Skolan är på så många sätt en synnerligen krävande miljö som kräver alltför mycket av oss som arbetar i den. Men just nu, när terminen precis ligger i startgroparna och så mycket är oskrivet kan jag välja att lägga mitt fokus på alla de fantastiska människor som gör mitt arbete till världens bästa.