Möte med min farmor

Vissa dagar vill man sova extra länge och stanna kvar en stund i drömmarnas värld. I morse var det just en sådan morgon. Jag drömmer ofta väldigt detaljerade och realistiska drömmar. Ibland är det otäcka mardrömmar men nu på morgontimmarna var det någonting helt annat. Jag drömde att jag träffade min farmor. Hon har varit död i över 18 år. De sista åren blev hon och vi andra runt omkring starkt drabbade av att hon insjuknade i Alzheimers. Det var sorgligt att se henne att försvinna ifrån oss. Hon var där men ändå så långt borta. Att höra henne själv prata om hur hon inte fick ordning på tankarna var hjärtskärande. I min dröm var hon fortfarande sjuk och på ett vårdhem men det glimtade till av närvaro och jag hade en otroligt fin stund ihop henne och två fantastiska sjuksköterskor. Corona fanns där men det var som en fristad på hennes rum och vi kunde mötas. Jag blev så glad för jag saknar henne så mycket. 

Min farmor har påverkat mitt liv på många sätt. Hennes starka tro och engagemang inom kyrkan vet jag var komplicerat för hennes egna barn men det var inget jag märkte av särskilt mycket när jag växte upp. För mig var hon trygghet och omtanke. Hon tog tag i saker, virkade, bakade bröd och fantastiska pepparkakor. Hon lärde mig att äta svamp och bjöd in i köket så att man fick lägga upp kakor till fikat på fina fat. Vi plockade blommor och fyllde små vaser på somrarna ute på deras lantställe. Hennes tjoande som lät ända ut i skogen när det var dags att äta kan jag fortfarande höra i mina tankar. 

Det smärtar mig att tänka på att hon inte längre finns här utan är så långt borta. Samtidigt finns hon i mitt hjärta och det är lätt att plocka fram mina minnen och fina känslor. 

Mitt undermedvetna påverkades nog starkt av att jag såg på en film igår kväll. “Noel” - där det övernaturliga blandades med jultankar och en prövande vardag. Det var en alzheimersjuk kvinna med i filmen och hon liksom min farmor i drömmen fick ögonblick av klarhet och det var så fantastiskt fint. Min hjärna processade väl detta under natten och det ledde mig till mitt fina "möte" i morse.

Det tar tid att processa upplevelser som skakar om ens liv. Ibland många, många år. Jag är inte rädd för att vara i det jobbiga och vara ledsen så länge jag inte fastnar i det. Livet pågår på många plan samtidigt. Vi är inte endimensionella. Sorgen och glädjen slingrar sig kring varandra. Vissa dagar är det mer av en utmaning att välja glädjen men idag gör jag det med farmor vid min sida. Bakbunken ska fram och när jag stansar ut mina pepparkakor ska jag tänka på henne <3

                  Farmor på min student -92

  Jag, farmor och farfar på min kusin Emmas konfirmation - 91

Kyrkogården – en plats för eftertanke

Om man tänker bort att kyrkogårdar handlar om döden så tycker jag att de är otroligt vackra platser att ströva omkring på. Ofta ligger de naturskönt och det är ett lugn och en känsla av eftertanke som sprider sig när man kommer innanför grindar, murar eller vad som nu markerar ingången.

Jag har nu bott här i Åtvidaberg i mer än tio år och arbetat i kommunen i mer än det dubbla men ändå har jag bara varit någon enstaka gång på den nya kyrkogården. Idag skulle det ha varit mammas kusins födelsedag så jag tog en promenad till hennes grav för att sätta dit en bukett blommor. Det var en fin, ljus grav som jag lätt hittade.

Min vandring fortsatte runt och det blev till en sorglig  resa där döden blev så påtaglig. Där vilar stoftet av många människor jag råkat på och vars död påverkat mig på något sätt även om det inte varit människor i min absoluta närhet. Namn som väckte tankar och smärta då jag  mött delar av det sammanhang personerna under sin levnad verkat i. Unga människor som förolyckats eller fallit offer för sjukdom, människor som inte mäktat med livet och människor som fått ge vika efter långa, innehållsrika liv.  Många namn och betydligt fler än jag var beredd på att möta.

Vi har alla mist någon och minns dem på olika sätt. När jag tänker på människor jag träffat som jag inte längre kan träffa i detta liv så ser jag dem ofta i olika situationer där jag har positiva eller viktiga erfarenheter av dem. Det är som att ha små filmer att spela upp i tanken. Vissa är klädsamt blekta medan andra är skarpa i både kontur och färg. I de gravar jag passerade idag vilar människor som har lämnat efter sig sina egna filmer till sina anhöriga. Ett helt cinematek fyllt till brädden att hämta styrka och tröst i för den som finns kvar. Jag själv fick spela upp snuttar av korta möten, många där tankarna till stor del gick över till de anhöriga som lämnats kvar att leva vidare.

Idag är en vacker påskdag att ägna åt reflektion och vila en stund i ödmjukhet över att få vara en del av livet.