Dödspolaren fyller halvsekel - välkommen!

Hur skulle vi ha kunnat veta vad slumpen skulle föra med sig den där julidagen för snart 35 år sedan? Två 15-åringar på resa till ett framtida favoritland. Tänk att två så olika människor ändå delar så många likheter att en varaktig vänskap skulle komma att uppstå.

Vår vänskap har växt fram genom brev, telefonsamtal och resor i en tid där internet och mobiler bara var en avlägsen tanke till dagens alla möjligheter med olika typer av sociala medier som gör det lätt att ha kontakt på daglig basis. 

Kanske hade det sett annorlunda ut om vi hade skavt på varandra på en daglig basis. Kanske hade vi gått varandra på nerverna och sett olikheterna mer än likheterna. Vi pratar ibland om det men jag är inte så säker på det. Många är de gånger jag skulle ha velat svänga över på en fika och ge eller få en tröstande kram men när resan är över tre timmar enkel är det inte riktigt görbart.

När livet slänger en hit och dit, ner i de djupaste av dalar och ibland uppåt på kullar och en och annan topp är det tryggt att ha en vän som finns där oavsett. En plats dit man alltid är välkommen att bara vara. 

Vi har skrattat och gråtit ihop, rest och varit vilse. Ibland lite vilse i livet. Den enda gången vi var riktigt sura var nog på tågluffen på väg mot bästa landet men utan någon vidare sömn och med alldeles för lite energi. Det löste vi lätt genom att enas om att det var bäst att vi inte sa något till varandra förrän vi hade käkat. 

Dina fina barn har också blivit viktiga personer i mitt liv. Jag har sett dem växa upp med allt vad det innebär. De är kloka, omtänksamma och roliga. Min förhoppning är att de också ska finna viktiga personer i sina liv samtidigt som de ska känna att deras mammas vän också alltid är deras och finns där för dem om de skulle behöva det.

Idag fyller du år och firar i den danska huvudstaden. Du har ett stort hjärta där det finns så mycket omtanke och du förtjänar allt gott. Hoppas att din dag blir så fin som den bara kan! Snart ses vi igen och då får vi fira tillsammans. 

Tills dess skickar jag ett gäng stora kramar från mig, din dödspolare for life.

London 1996

Digital sorg som drabbar på riktigt - katternas förkämpe har förlorat sin egen kamp

Sorgen som drabbar mig är omedelbar och tårarna går inte att hejda. Trots att det är en person som levde sitt liv på en helt annan plats och våra vägar aldrig korsades IRL hade hennes engagemang och kärlek för katterna en oväntat stor plats i mitt hjärta. Nu är det bara slut.

Under 2018 kom jag i kontakt med Ashleys Morrisons arbete för hemlösa katter i Seattle med omnejd via hennes instagramkonto (youngestoldcatlady) och har sedan dess följt det med stort intresse. Jag har skrattat mycket åt katternas tokigheter och hennes humor men också gråtit över det elände de har behövt räddas från. Ashleys hängivenhet i olika ärenden var imponerande och hundratals katter har räddats till ett bättre liv tack vare henne. 

Vid sidan av arbetet med katterna delade hon också med sig av den psykiska ohälsa hon brottades med. Den var stor och förra veckan blev den ohållbar och den enda utväg hon såg för att hitta ett lugn var att ta sitt eget liv. En liv man så önskar hade levts vidare. Trots sin öppenhet och arbete för att må bättre så gick det inte. 

Det känns märkligt med en sorg där så många har samma relation som jag - vi har följt och stöttat hennes dedikerade arbete men vi bor i helt andra länder och på andra kontinenter. Ändå lamslås vi på samma sätt. Jag väjer inte för sorgen men det känns konstigt att sörja en person jag bara följt digitalt. Floden av stöttande kommentarer på olika systerkonton och i kommentarsfält vittnar om att hon hade något speciellt som gick rakt in i hjärtat på många, många människor. Hon gjorde skillnad på riktigt!

Det går inte att se utanpå hur en människa mår inuti. Jag kan inte ens förstå hur det känns att vara deprimerad eller på annat sätt drabbad av psykisk ohälsa. Jag har bara varit oerhört ledsen men det har blivit bättre, jag har alltid känt hopp och framtidstro, jag har ältat ett tag men inte fastnat. 

Jag tänker på hur viktigt det är att vi pratar om hur vi mår, i det stora och i det lilla. Att sätta ord på och att hitta sätt att hantera våra känslor. Vi behöver se varandra och ta oss tid. Livet boxar oss ibland lite lätt men gör också sitt bästa för att knocka oss. Finns vi där för att lyfta och stötta varandra istället för att leta fel och trycka ner så är vi en bit på väg. Livet är inte på något sätt lätt att leva men vi kan underlätta för varandra och hjälpas åt. Räcker någon ut en hand behöver vi göra vårt bästa för att fatta den.

En mor har förlorat en dotter, katterna har förlorat en förkämpe och många följare och vänner har ett stort tomrum i flöden och hjärtan.

Be om hjälp om du mår dåligt, det finns alltid någon som kan lyssna <3

50 - en resa som heter duga del 2

I synnerligen god tid gav vi oss iväg från Violvägen. Katterna skulle vara i goda händer med May och Pelle. Tänk att ha så fina svärföräldrar som ställer upp och bor hos oss när vi är borta. Tänk så skönt för våra missar att ha den lyxen. Singha är rätt krävande och hon har stenkoll på alla lappar med instruktioner ... Saga är nöjd bara hon får mat och ett knä att sova i.

Singha

Efter ett kortare frukoststopp anlände vi till Arlanda och möttes av ... försening. Inte så fasligt lång tid men man behövde inte stressa med varken lunchfocaccian eller bubblorna. Säkerhetskontrollen var ytterligt noggrann då någonting i min typ tomma handväska väckte misstänksamhet och den fick åka runt både två och tre gånger innan jag kom igenom. Såklart är jag tacksam över att man inte tar lätt på svåridentifierade siluetter men det är fortfarande höljt i dunkel vad det var som verkade skumt. 

Flygresan gick fint och vi landade på brittisk mark enligt utsatt tid. Väskorna var också med och resan kunde fortsätta in mot centrala London. Det kan vara så att vi klev in i den äldsta tunnelbanevagnen som nu är i bruk men den gjorde sitt jobb om än lite väl skramligt. För att slippa byten blev det en promenad längs ena kanten av Hyde Park för att komma fram till vårt hotell. Det vara skönt att sträcka på sig lite men man blev samtidigt påmind om att det som på kartan ser lite lagom långt ut faktiskt är rätt långt när det handlar om en storstad. Hemma i Åtvid går man från ena änden till den andra på ca 20 minuter ...

I foajén var det fullt med poliser och det kändes som om vi klivit rakt in i en brittisk deckare. Enligt en portier berodde polisnärvaron på ett olycksfall då någon ramlat men mängden var oproportionerlig så det gjorde det bara ännu märkligare. De försvann snart och vi hade annat att fundera på för att kicka igång vår resa. Efter några varv runt kvarteret hittade vi ett trevligt hak där vi kunde käka. Min man är bra på att hitta schyssta ställen. 

Vår jakt på någotsånär udda öl tog oss till en ombyggd kyrka som visade sig vara en guldgruva. Flera olika sorters mat där det italienska dominerade, ljuvlig gelato och tysk öl samlad i en fantastisk omgivning. Efter att slaviskt ha följt "En plats på landet" och andra husprogram i brittisk miljö har vi sett en hel del ombyggnationer av gamla bykyrkor. Märkligt men fint att göra om dessa till en samlingsplats av annan art. St Mark's Church har efter varsam renovering blivit Mercato Mayfair.

OMG - denna gelato!

Födelsedagen skulle komma att ha mycket att bjuda på. Väckning skedde med födelsedagssång och presenter från maken. Smycken och en ny och alldeles egen smart watch gjorde mig lika glad som överraskad. Det faktum att han helt frivilligt följt med mig på resan och dessutom skulle stå för kvällens middag (som han dessutom bokat) var stort nog. Frukosten intogs och telefonen ringde men då den var på ljudlöst (lätt opraktiskt, jag vet!) hann jag inte svara. Ulle var dock ihärdig och ringde igen och bjöd på skönsång ihop med sin klass. Min fina dödspolare hade dessutom konspirerat med maken både med kort och äkta bubbel så i sann hobbitanda fick även en second breakfast intas. Tveksamma glas men synnerligen gott för såväl själ, hjärta och humör. 

Solen strålade och vi tog oss ut på en rejäl promenad. Helt i min smak. Lite shopping, sightseeing och besök hos tavlan på National Gallery. Jag är ganska lättroad och vill bara få bekräftat att alla platser finns kvar. Monetärt bidrag från mina omtänksamma föräldrar fick finansiera en lagom lyxig Afternoon Tea. Jag hade i förväg noggrant kontrollerat att även kaffe serverades. Att utsätta maken för att behöva ens sippa på lite te är inte ett alternativ. Det var rejält med tilltugg men vi lyckades peta i oss det mesta. Glada i hågen tågade vi vidare mot en rejäl livsmedelsaffär för att fylla på lagret med crumpets. Erfarenhetsmässigt är det svårt att hitta i mindre supermarkets så numera chansar jag inte utan går till Sainsbury's i närheten av Victoria. Utbudet var inte riktigt lika imponerande som senast jag var där men fullt tillräckligt för att jag skulle kunna förse mig! 

Tre favoriter - crumpets, fudge och gooseberry fool

Att ta sig fram med buss har tidigare inte varit ett alternativ för mig. Jag har tyckte det har varit knepigt att hitta rätt och att betala. Stärkt av tidigare guidning (tack Nina) och av smidigheten att numera bara dra sitt kort utan att tänka på exakta summor begagnade vi nu oss av möjligheten att svinga oss på de röda dubbeldäckade skönheterna ett flertal gånger. Nu hade vi bara hunnit åka ett stopp innan det dessutom var biljettkontroll. Inte en sån där smygande då en eller två kontrollanter går på. Nej, nu kom 6-7 stycken ombord och det stod dessutom ett helt gäng med poliser utanför. Vi sträckte nog på oss lite extra helt automatiskt (man blir ju nervös när det blir kontroll) men var glada över att vi skött vår betalning på ett smidigt sätt. Den kille som försökte komma undan fick betala böter direkt på plats. Tips: betala!

Ordentliga bussresenärer

Även en födelsedagsfirare behöver vila lite för att orka med så en mellanlandning på hotellet var välbehövlig. Siesta är fint även om det inte är värmen som tar på turistens energi en januaridag. Det kan också vara en ålderssak men underskatta inte ett klassiskt gubb- eller tantvil på eftermiddagen. 

Kvällens måltid var sedan länge bokad på en trivsamma Blacklock City där både bra kött och ett klokt tänk kring att ta tillvara på köttet står i centrum. För några år sedan sniffade mina resenärskamrater sig fram till detta ställe och det kom att bli lite av en favorit. Just den här restaurangen ligger i en gammal elstation i en källarlokal men man måste veta om att den finns där för att se ingången. Jag gillar när köttet kan ackompanjeras av annat än bara pommes andra potatisvarianter och här finns en del udda val. Göran hade som sagt ansvarat för bokningen och i väntan på middagsdags besökte vi några olika pubar. Det är mysigt att bara komma in i helt olika atmosfärer men rackarns vilken hög ljudvolym britterna drar upp. 

Vi gled hur som helst in och fick vårt bord. Lite underligt var det att det inte var ett bord för två utan fyra men inte tänkte jag något särskilt på. Inte heller när en av kyparen frågade hur många vi var så reagerade jag. Göran var dock lite väl trög när det gällde menyn och väldigt intresserad av att kolla in faciliteterna ... I godan ro spanar jag in menyn och försöker bestämma mig när jag hör sång ... sång på svenska ... hmmm ... det är en födelsedagssång. När jag lyfter blicken ser jag två synnerligen bekanta ansikten. Det är Carina och Johan (Görans syrra och hennes man) som kommit till London för att överraska mig. Överraskad blev jag verkligen och riktigt glad! Dessutom imponerad över att Göran hade lyckats hålla tyst om detta. Det blev en fin och glad kväll som avlutades på en cocktailbar där volymen om möjligt var ännu högre än på pubarna. Det gäller ju att hänga med och inte bli alltför bekväm bara för att man har fyllt 50 ;-) Nöjd, nöjd, nöjd efter en dag som passat mig perfekt med många intryck och överraskningar somnade jag gott. 

Skapligt överraskad

Partygänget

Lördagens väder var även det soligt och lite kallt. En kort busstur tog oss till Regent's Park.  Naturligtvis är det mysigare när det är betydligt grönare och riktig blomsterprakt men Londons olika parker funkar alla årstider. Stegen riktades norrut till förmiddagens mål som var Camden Lock. Ett virrvarr av olika små butiker och matstånd av alla de slag. Det finns mycket att titta på och en del fynd att göra.  Överraskningsparet gjorde oss sällskap <3. Vi pratade så mycket att det blev lite fel först med tunnelbanan och sen med att orientera oss på kartan men vad gör väl det.

Regent's Park

Eftermiddagens programpunkt var att titta på Stand Up. Det har blivit ett stadigt inslag de senaste resorna att glida in på Top Secret Comedy Club och låta sig underhållas. Det är lite av en chansning men jag har skrattat mycket varje gång. Vid samtliga tillfällen har det varit flera olika komiker som kört ca 15-20 min var. Ibland testas det nya nummer eller så finslipas något beprövat. Biljetterna kostar bara några pund och efteråt uppmanas man bidra med ytterligare några pund eller vad man nu tycker att det kan vara värt. Rekommenderas verkligen att boka biljett om man har vägarna förbi men kom i tid för det blir snabbt fullt.

Resten av dagen ägnades åt lite avslappnat turistande i Covent Garden och runt Leicester Square. Fish and Chips går alltid ner och det är fint att bara njuta lite av storstadens vimmel och turistmyller. Det är det jag gillar bäst med London - att bara strosa omkring och vara där!

M & M's World

Söndagen kom och det var dags att göra sig redo för att åka hem. Det var lite fler minusgrader och morgonpromenaden genom ett frostigt Hyde Park blev en vacker men kylslagen historia.

Hyde Park

Hotellet vi bodde på -  Hard Rock Hotel - hade en hel del musikreferenser. Roligast var nog denna:

På dörren till ismaskinrummet

Ett sista stopp på Fortnum & Mason skulle hinnas med innan det var dags att ta tunnelbanan ut till Heathrow. Bagaget fick plats, timingen var bra och frukostbuffén hade sett till att magarna var ordentligt mättade. 

Nöjda med resan och lyckligt omedvetna om att det skulle vara ett tag kvar ...

Väl framme gjorde vi som man brukar och spanade mot de stora tavlorna med avgångstider. Där stod det ingen tid alls utan bara ordet "Cancelled". What! Vi fick titta efter ett par extra gånger för att få det att sjunka in. Förseningar har jag varit med om men att ett plan har blivit inställt däremot - det har jag inte råkat ut för.

Jag kände hur jag mentalt kliade mig lite i huvudet och försökte processa tankarna. Det första som slår en är att man ju måste hem. Hur skulle vi göra nu? Ska man hitta någon liten disk med personal eller hur bär man sig åt?! British Airways hade då precis skickat mail och uppdaterat appen med att vi var ombokade på "next available flight". Skönt men bara ett krux. Det planet skulle gå först klockan sju - morgonen därpå!  Inte så mycket mer än att gilla läget då. Vi högg tag i en kille som hade som uppgift att peka folk i rätt riktning och han upplyste oss om att vi själva fick boka hotell och fixa med mat för att därefter skicka kostnaderna till flybolaget. Smidigt med mobilen och bokningsappar för bara minuter senare var vi på väg till ett hotell som låg vid en annan terminal. Efter lite hisstrassel kom vi till sist rätt och installerade oss i ett fint rum med utsikt över flygplatsen. Då blev det tydligt varför de flesta plan var inställda. Dimma. Sikten var minst sagt begränsad nere vid marken. Typiskt men nu fick man ta tag i resten av praktikaliteter. Möten fick bokas om och lektioner planeras och katternas väktare fick återinkallas.

En kväll till i London skulle ju vara kul att ändå göra det bästa av så det var ingen mening med att hänga läpp. Dessutom var Carina och Johan fortfarande kvar så då skulle vi ju kunna käka middag med dem och få en fin kväll innan klockan skulle ringa vid 04-hugget. "Vi tar tunnelbanan tillbaka in till centrala London". Perfekt! Trodde vi ja ...

Det finns mycket som kan göra att tåg blir försenade och den här kvällen var den en man som hade barrikaderat sig på ett tåg och sen på ett tak på en station. Detta gjorde att tågen först blev försenade och sen att det stod helt still. De två strandade resenärerna kom då inte så långt på resan in mot London. Efter lite tankeverksamhet beslutade vi oss för handlingskraft och gick helt enkelt av tåget vid den station där det verkade ha strandat permanent.

Utan en aning om hur det såg ut runtomkring eller hur vi skulle ta oss därifrån traskade vi mot det som ändå verkade vara de centrala delarna av det för oss helt okända samhället. Stärkt av min nu ansenliga livserfarenhet som halvsekelstant lyckades jag googla fram en busslinje och hitta rätt läge för bussen för att kunna ta oss tillbaka till Heathrow igen. En mörk seneftermiddag i Hounslow lockade inte så mycket. Dessutom var det kallt och riktigt rått i luften - sådär som det kan bli när det är dimma ... Naturligtvis var även den där bussen rejält försenad men har man inget val så står man vackert vid busshållplatsen och känner sig inte det mista bitter när precis varenda annat bussnummer har passerat och alla andra resenärer har fått påbörja sina resor åt för dem förmodligen kända resmål. Inte - bitter - alls ... Vi skådade i alla fall en fin solnedgång och när 111:an till sist kom så fick vi en härlig 45 minuters sightseeing i förorten. I mörker!

Vyn var ju vacker

Rundtur

Nu gick det ingen nöd på oss för hotellet hade både utmärkt restaurang och bar med mycket trevlig och gullig personal. Vi fick en fin kväll och det blev ändå ett bra avslut på resan. Trodde vi ja ...

Tröstbubblor

Klockan ringde lite innan fyra och Göran tog sin vana trogen en morgondusch. Jag själv försökte vakna till och kollade för säkerhets skull in mail och app. Fick gnugga ögonen ett par extra gånger då jag återigen möttes av orden "cancelled" och "next available flight" Nya tiden var 10.45 - påföljande dag! Fick börja om hela proceduren med vikarieinstruktioner och ombokningar av möten. Som tur var kunde vi behålla samma rum en natt till och nu bokade jag även in en rejäl frukost. Kändes lite som rutin nu att gilla läget och det positiva i eländet var ändå att vi skulle kunna utnyttja den här dagen till fullo och att vi inte skulle behöva starta så tidigt dagen därpå.

Framåt förmiddagen började dimman lätta 

Problemen med tunnelbanan kvarstod - läste senare att förhandlingarna med mannen på taket hade fortsatt till morgonen - så vi tog den nya Elizabethan line in till centrala London. Vi fick komplettera garderoben något och såg sedan till att turista oss rejält till fots hela dagen lång.

Neil's Yard

Borough Market

Tur att det finns vattenhål både här och där. Det slank också ner ännu en fish and chips på mysiga Dicken's Inn ute i St Katharine Docks. När mörkret började falla var det trötta ben och sinnen på oss båda så det blev inget nattsuddande. Tunnelbanan gick som den skulle medan det nu var "heavy delays" på Elizabethan line. Storstadslivet skulle driva mig till vansinne om jag tvingades hantera detta på daglig basis. Ersättningsbuss för tåget mellan Åtvid och Linköping är max vad jag klarar av ;-).

Vid Tower Bridge

Efter alla turer var det nu tämligen lätt att hitta till hotellet. Det blev en lugn kväll, god natts sömn och dito frukost. Under morgonen blev det några nervösa inloggningar i appen men där hade inget förändrats utan flyget tog oss smidigt hem igen. Bagaget kom dessutom fram i fint skick. Vi kunde lösa ut oss från parkeringshuset och det hanns tom med ett besök hos favoriten Kötthallen innan vi styrde kosan söderut igen.

Våra extra utlägg har flygbolaget lovat stå för och det var inga konstigheter för dem. Nu ska bara pengarna leta sig tillbaka till vårt konto men där misstänker jag att vi får ha en del tålamod.

När man ger sig ut på en resa så har man en del planer och förväntningar. Själva planerandet är en härlig del, ibland stannar resor på planeringsstadiet och det konstiga är ibland att man ändå har fått ut riktigt mycket av den där resan som bara blivit av i fantasin - eller är det månne bara jag? När man så ger sig ut på resan så blir saker lite som de blir. Det dyker ofta upp en del infall, överraskningar och helt oväntade saker. Det är charmen, att våga ta det som det kommer. Ha ramarna klara men vara redo att fylla på. Den här gången brast själva ramen i ena kanten men det blev bra till sist ändå. 

Smidigare med säkerhetskontroll i London än i Stockholm

Jag är tacksam för alla som gjorde den här resan möjlig för mig. Alla som bidrog med praktisk hjälp under såväl ordinarie som utökad tid, överraskningar, tankar och meddelanden under min födelsedag. Tacksam för blommor och paket som väntade på mig när jag kom hem. Mest av allt tacksam för att min man utan knot följde med mig till den stad han vet att jag tycker så mycket om. Den stad där han för snart tio år sedan valde att fria till mig.

Utanför den pub där vi åt vår förlovningslunch 2013