Rik och tacksam

Jag är rik och tacksam. Livet (jag skyller sådär lite ospecifikt på det) har gett mig en och annan käftsmäll och några smällar i magen sådär så jag helt tappat luften. Ibland är det långtråkigt, oinspirerat och känns som det saknar mening. Jag har varit i den där lilla pölen på golvet och känt smärta så stark att den varit nära att förgöra mig. Ändå är mitt liv det bästa som finns.

Att få känna alla känslor ett liv har att bjuda på är en ynnest. Jag är inte rädd för att omfamna smärtan, bara rädd för att fastna i den. Det negativa som sorgen och smärtan har sin plats liksom ilskan och besvikelsen. Viktiga, livsnödvändiga att ta sig igenom men skönt när man får lägga dem åt sidan och vistas i det glada och positiva.

Det finns så mycket fint i mitt liv och det tänker jag ofta på. Där är det väldigt behagligt att vara. Jag är så tacksam för min familj. Min mamma och pappa som kämpar på med väldigt upptagna pensionärsliv. De har alltid tid för mig och de har alltid varit på min sida.  Skönt även som 46-åring att bli hämtad och skjutsad på.  Den grundtrygghet de båda gett mig är ovärderlig. ♥️

När jag träffade min man fick jag en familj på köpet. En riktig pangbonus kan man säga. En extra mamma och pappa och en extra syster. Det var öppna famnen från början,  något man inte alls kan ta för givet. Jag har fått följa fina tonåringar till ännu finare unga vuxna och en liten busig två-åring till cool tonårtjej. Det är en resa i sig. Vi har prövats under resor tillsammans och skapat många fina gemensamma minnen. ♥️


Min lillebror och hans fina familj. Brorsan har alltid varit så viktig för mig. Han spelade sin roll som jobbig brorsa i tonåren men när det bara var vi var vi de bästa vänner man kan vara. Mitt hjärta brast när han åkte till USA under gymnasiet.  När jag själv åkte iväg till Frankrike var det inte så farligt men att skicka lillebror många, många mil bort var svårt. Det är tungt att ha honom några timmar bort i Småland. Hans små gossar växer så fort och jag inser varje gång vi ses att jag behöver min bror så mycket ♥️


Mitt fina kompisgäng som hängt ihop i många, många år. Vi har fått stöta och blöta så mycket tillsammans. Vi har växt upp från ungdomar till unga vuxna (😜). Även om våra liv försiggår på skilda ställen så återkommer vi ständigt till varandra. Det är så självklart och så okomplicerat. Bara tanken på att de finns där ger mig stöd i vardagen. Fantastiska brudar som vet vem jag är och låter mig vara precis det. Vi är alla tacksamma för att vi har varandra. Ikväll blev ytterligare en sån påminnelse. ♥️

Mina arbetskamrater har jag tidigare skrivit om men de förtjänar hur många rader som helst. Det måste betyda något att jag varit på samma arbetsplats sedan 1998 (mer än att jag är lite feg, lite bekväm och trygghetstörstande ...).   Jag hoppas att många människor har det precis som jag på jobbet. Att de är omgivna av människor som bryr sig om, gillar att skämta och brinner för att göra ett bra jobb.   Att det där finns människor som plockar upp dig när du känner att du faller och att de tar hand om dig. Att människor vågar visa sig svaga, starka, förvirrade, frågande, frustrerade, famlande och inte minst fantastiska. Läraryrket är svårt och krävande. Ibland kvävande. Vi sitter inte på alla svar eller lösningar utan tar oss an svårigheterna, problemen och inte minst de kreativa idéerna tillsammans. Jag behöver inte söka mig till någon annan plats för att förstå att jag har det riktigt bra. Kollegor blir vänner och vips har man två fadderbarn att hålla koll på - vilket förtroende ♥️

De rackarungar jag mött under mina år har jag också skrivit om. Under en krävande och förvirrande tid i deras liv har vi ändå förmånen att få vara vid deras sida ett tag.  Om inte det är att vara rik så vet jag inte.  En tonårings register är inte att leka med. ♥️

Så har jag min fina man och våra två pälsbollar. Vår lilla familj som går sin egen väg. Jag tänker ofta på att jag är så glad att vi har varandra.  Vi är trötta efter långa arbetsdagar och kämpar på med att hitta energi. Katterna är ofta lika trötta ... ibland inte 😜 Matlådorna vittnar inte alltid om inspiration på topp men så samlar vi ihop krafterna och ordnar grillbuffé och ger livet guldkant.

Jag uppskattar att vara själv, att resa på egen hand och att själv få bestämma över min tid. Det är ett stort behov jag har. Men jag är oerhört tacksam över den rikedom som människorna i mitt liv är. Lottodragningarnas utfall är oftast på noll men jag får en vinstlott varje dag.

Fame and music - till LP-skivans lov

Under min uppväxt var jag inte precis någon som stack ut. Det gjorde inte heller min musiksmak. Jag lyssnade på det som Melodifestivalen, Trackslistan och Bagen levererade och hängde så småningom i olika folkparker för att lyssna på de svenska artister som åkte runt i slutet av 80-talet. Jag köpte singlar i parti och minut, spelade in blandband och skrev av texter så jag uppskattade musik även om jag inte gick in på några djupare analyser. Jag känner mig trygg i musiken från 80- och det tidiga 90-talet men jag är nog en allätare om det är rätt tidpunkt och humöret synkar med tonerna.

1983 var ett stort år. Det var året då Carola gjorde stor succé med idel fullpoängare i melodifestivalen och hennes album Främling sålde som smör lika gult som den dress hon bar i tävlingen. Jag var tio år och fullkomligt uppslukades av hennes musik och både hennes första och andra skiva spelades om och om igen. Låttexterna lärde jag mig utantill och de sitter än idag. När jag är ensam hemma och ska städa är det dessa två skivor som spelas på högsta volym och då tar jag gärna i lite extra. De tummade exemplaren finns kvar i hyllan men nu har jag en särskild spotifylista som heter just "Städa med Carola"

1983 var även året när Nena släppte 99 Luftballons. En megahit som letade sig till lilla Motala och blev lite av en signaturlåt under mellanstadiet. Vi förstod nog inte absolut inte det allvarliga budskapet i texten då vi alla saknade kunskaper i tyska språket utan drogs nog bara med i melodin. På partyn hemma hos Päron minns jag en stackars soffa som anfölls av stora delen av klassen i takt till den intensiva refrängen.

Jag minns också mycket väl när pappa kom hem med skivan till mig. Han parkerade bilen ute på gatan och viftade med skivan på väg in. Jag har dock inget minne av att jag skulle ha bett om den så det måste ha varit pappas eget initiativ - bra jobbat. Jag lyssnade mycket på den men det var inte förrän dryga 20 år senare som jag började översätta texterna och fundera över vad de handlade om.

Även om vi hade haft lika många kanaler som idag hade TV-serien Fame säkert nått fram till mig. Jag älskade den. Förmodligen var det något med skolmiljön och all kreativitet på High School of Performing Arts. Serien är från början av 80-talet och jag fick flera kassettband med musiken från säsongerna. En LP-skiva har jag och den är välspelad. En riktigt fin låt därifrån är Beautiful Dreamer som karaktären Doris spelad av Valerie Landsburg sjunger till Brunos (Lee Curreri) musik. 

En fin parentes är att vi hade vår egen Bruno på min grundskola. Han heter numera Pelle Ankarberg men vi kallade honom för Pelle Piano då han var grym på piano redan då. Dessutom har han en kraftfull sångröst som berör. Här är ett exempel från hans sång i Disneyfilmen Tarzan. Annars sjunger han mycket gospel och för några år sedan var han i Åtvid och hade workshop och konsert med Joy Singers.

En annan favorit från den skivan är Songs - där sjunger Carlo Imperato (dramaeleven Danny) tillsammans med Erica Gimpel (danseleven Coco). Det är första spåret på B-sidan och jag har spelat det så mycket på repeat (Note to möjliga yngre läsare: på skivspelare fick man lyfta nålen och dra tillbaka skivarmen och kunde inte sköta det automatiskt eller med ett litet tryck) att skivan är nästintill utsliten. I serien var det yngsta Osmondbrodern Jimmy som sjöng.

                                               Introt till Fame och "Songs"

1985 släpptes den här självbetitlade skivan av Whitney Houston. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av den oerhört vackra kvinnan på bilden men oj, oj, oj vilken röst vi fick möta. Att hon tog världen med storm är ett understatement av rang. Hit på hit på hit. Sorgligt att hennes livsöde blev så trasigt.

by Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=29888045

Två år efter succédebuten följde hon upp med skivan Whitney. Även den full av starka sånger bl a hennes version av I know him so well från musikalen Chess.

När jag gick i åttan släppte Thomas "Orup" Eriksson sin första soloskiva. Den hette Orup helt enkelt och var fylld av poplåtar som fastnade och som spelades om och om igen. Från Djursholm till Danvikstull är en av de allra finaste låtarna på skivan. Året därpå följde han upp med Orup 2 och där hittar man bl a klassikern Regn hos mig. Han är just nu rykande aktuell i Så mycket bättre och visar ständigt vilken begåvad artist han är. Eventuella yngre läsare kan känna till hans son Kid Eriksson från bandet Tjuvjakt. Han brås på sin far den unge mannen.

Mannen, myten, musiken. EN popskiva men vilken skiva. En säregen artist som kom, sågs och segrade och sen drog sig tillbaka. Jakob Hellmans skiva ... och stora havet blev en stor succé och den fortsätter leva sitt eget liv. Jag älskade sångerna men tyckte att hans musikvideor var lite konstiga. Även den här skivan har gått på repeat (note to eventuella yngre läsare: man fick vända på skivan för att höra andra hälften av låtarna) och jag har köpt den på CD och sen gjort lista på Spotify. Den har hållit måttet i 30 år och lär hålla lika länge till. Han har turnerat lite sporadiskt under åren men gör nu en större turné just med tanke på att skivan jubilerar. Linköping besöker han i början av december och det är mycket möjligt att jag återfinns i publiken där.

När jag fick skivan Roxettes debutplatta Pearls of Passion 1986 - kanske som julklapp (skivan släpptes i oktober och det var på den tiden man fortfarande kunde få vänta lite på saker ...) minns jag att jag tyckte att omslaget var så otroligt snyggt. Jag tycker fortfarande att det är ett riktigt fint foto på Per och Marie. Det vilade en känsla av gammal filmstjärneglamour över både omslag och skiva. I mitten av skivan var det stjärnor på ena sidan och ett filmstjärnepar på den andra. Mitt 13-åriga jag var alldeles förtjust. Det kan eventuellt ha varit så att min själ var gammal redan då ;-)

Två år senare släpptes Look sharp! och där fortsatte Roxette att flörta med filmstjärnelivet. Att lyssna på musiken samtidigt som man håller ett genomtänkt omslag som det här i sin hand skapar en helhetsupplevelse som gått förlorad idag. Det blir inte alls samma sak att googla fram bilder och texter samtidigt som man lyssnar på musiken. På den här skivan fick vi möta balladfavoriten Listen to your heart. Bara genom att skriva det här dras jag omedelbart tillbaka till folkparksdiskon och utekvällar på Statt och Baltzar där den ofta valdes ut att vara en av de få tryckare som spelades. Skulle man bli uppbjuden? Skulle man bjuda upp? Fann man sig med en önskad danspartner var det extra fint att låten var över fem minuter lång!

Ibland händer det att mötet med musik blir en vändpunkt och för mig var den här skivan en riktig ögonöppnare. Eller snarast var det dokumentärfilmen som gjorde mig till frälst U2-fan i februari 1989. Innan dess hade jag väldigt svårt att ta till mig av deras musik och var så nära ett anti-fan man kan vara. Ulle släpade med mig på bio i Karlskrona, jag föll handlöst för musiken och bandet och det blev inköp av LP-skivan som hörde till filmen.

Under min uppväxt kan jag inte riktigt minnas att mina föräldrar spelade särskilt mycket musik - i alla fall inte när brorsan och jag var hemma. Det fanns dock en hel del skivor att botanisera bland när jag tittade bortom Trazan och Banarne och andra barnskivor. Bl a  fanns skivor med Lill Lindfors, The Beatles, Edith Piaf, Elvis, Simon and Garfunkel och så den här pärlan - duon The Carpenters fjärde album A song for you från 1972.  Ett stiligt omslag till en skiva med melodier som tilltalade mig. Det som höll mig kvar och gjorde att jag lyssnade om och om igen som var nog Karen Carpenters röst. En unik stämma jag gärna återväder till. Sorgligt att sjukdom tog hennes liv alldeles för tidigt <3

Den här lilla charmiga och udda snutten avslutar A-sidan på skivan: 

Texten: 

We'll be right back

After we go to the bathroom

Streamingtjänster som lättåtkomligt erbjuder musik från all världens håll är en smått ofattbar tillgång för en som fick fånga musik genom inspelningar från tidigare nämnda Tracks eller andra musikprogram. Men jag tror att det finns en stor baksida. Utbudet bara sköljer över oss och det innebär både stress att välja ut musik och stress över all bra och intressant musik som bara väntar på att upptäckas. I alla fall kan jag känna det ibland.

När man hade sin fysiska LP-skiva och fokuserade på den blev det en tillfällig avgränsning och ett obrutet fokus på en artist i taget. Man satt med omslaget, följde med i texterna och man lyssnade klart på en låt eller en skiva. Ibland främst för att man inte orkade mösa sig iväg till skivspelaren för att byta låt ...

Det är lite sorgligt att albumtiden är förbi och att man nu mer fokuserar på enstaka låtar. Kanske finns det visst hopp då flera artister återigen vänt blicken åt LP-skivans format men jag har svårt att se att det kommer en ny storhetstid.

Jag är glad över att jag fått ta del av knastriga skivspelare, repor i skivor, trassliga kassettband och det förargliga klicket när ena sidan på kassettbandet tog slut mitt i en inspelning. I backspegeln hade det sin charm. Jag är dock lite gladare över smidigheten dagens teknik erbjuder och jag betalar gladeligen några kronor varje månad för att få tillgång till den enorma låtskatt världen bjuder på. 

Hela det här inlägget har sitt ursprung i en utmaning som då och då cirkulerar på FB. Nu handlade det om att man skulle lägga upp bilder på tio album som påverkat en. Detta skulle göras utan någon kommentar. UTAN KOMMENTAR! Det går ju inte för min del. Jag kan ju inte ens svara ett enkelt ja eller nej på en rak fråga.  Nej, då fick det bli ett inlägg på min försummade blogg istället. Hoppas det är godkänt Ulle ;-)

Tack om du läste ända hit och ännu mer tack om du lyssnade på några av klippen. Det är musik som gjort skillnad i mitt liv och som jag tycker väldigt mycket om.

Från svensk skärgård i söder till polsk shopping i norr

Great minds think alike - den här gången var vi tre med samma tanke.

Dödspolaren Ulle, hennes dotter Stella och jag var alla tre överens om att en gemensam minisemester till Polen med färjan mellan Karlskrona och Gdynia var en bra idé.  Min man ville dock inte åka färja, Ulles man ville inte vara i land och hennes son såg inte en shoppingresa som något som låg högt upp på önskelistan. Kvar stod en stark kvinnlig trojka. Uppgraderad resa bokades och direkt efter midsommar gav vi oss iväg.

I god tid trasslade vi in oss på parkeringen vid terminalen. Föraren kan ha gjort snyggare parkeringar på färre antal försök tidigare i sitt liv ... Reseledaren checkade in och efter lite väntan fick vi gå ombord och installera oss i hytten. Härligt med fönster. Åldermänniskorna fick underslafer vilket vi tackar ungdomen för. Karlskronas skärgård är stilig att skåda så vi gick ut på däck och firade resans start med lite bubblor. Kurret i magen ledde oss till den bokade buffén som bjöd på en hel del godsaker. Mest fascinerad var jag av smörmaskinen som villigt släppte ifrån sig en lagom stor skiva smör vid en knapptryck. Smart. Mätta och nöjda avslutade vi kvällen med att lyssna på en helt ok (typ) trubadur/coversångare med något tveksam repertoar. Varsin liten drink intogs och vi kunde konstatera att Stellas alkoholfria nog ändå var den godaste.

När vi rasslat igång på morgonen tog vi oss upp på däck för att se färjan lägga till i hamnen. Gdynias inlopp är långt så det tog en liten stund. När väskorna skulle låsas in på terminalen trilskades boxen och snodde våra tior och där stod vi och kliade oss i huvudet. Till vår räddning kom en liten man (synnerligen lik Stig-Helmers bagagekille från Sällskapsresan) som efter några turer fram och tillbaka hittade en nyckel som hjälpte oss ur knipan. Våra pengar plockades ut och vi bytte skåp. Med en välriktad smäll fick han ner tiorna i nästa skåps myntinkast, vi kunde låsa in våra väskor och leta reda på en taxi. Det var nog det mest dramatiska som hände på vår resa.

Smidigt att ta taxi till Gdansk. Vi fick en minibuss för oss själva och det kostade typ 250 pix. Efter vissa bryderier med den virtuella kartan hittade vi till rätt frukostställe och beställde in en frukostmeny. Drygt 50 pix för mackor, juice, bulle, kaffe, pålägg i mängd och så äggröra på det. Inte en dum start alls. Snabb servering och fint upplägg kompenserade personalens något buttra uppsyn. 

Vädret var behagligt och Gdansk trivsamt. Vad jag förstår förstördes stora delar under kriget men återuppbyggnaden har varit lyckad. Vi tittade runt bland husen, lät själen få en paus i en av kyrkorna och tog sikte på glass och lite shopping. Bara bra saker inhandlades och stämningen var god.

Värmen gjorde oss dock sugna på bad. Vi traskade till stationen och för några tior tog vi tåget till Sopot. Stranden låg på promenadavstånd från stationen och snart fick vi vår belöning med en simtur i det ljumma vattnet.  Stranden var lång och relativt välfylld av andra människor med samma badsug som vi och det var en fröjd att sticka ner fötterna i den fina sanden.

Än drog det lite i shoppingnerven så det blev en taxi för en hundring till Riviera - ett gigantiskt shoppingcenter i kanten av Gdynia. Vi nöjde oss med att besöka ett fåtal affärer men ytterligare några shoppingfynd åkte ner i våra påsar. Ett matstopp blev det också innan det var dags att återigen ta sikte på terminalen och färjan tillbaka. Vi fick tag på en riktigt fin taxi - knappt vi vågade oss in med sand i väskor och påsar men chauffören var snäll.

När ungdomen inte vill hälsa på Stenadelfinen så får den medelålders göra det i stället. Kan ha varit ett resultat av övertrötthet från min sida ... 

För att ens orka tänka på taxfree-shopping fick vi ladda om batterierna i hytten en stund. Det blev modevisning (nu är jag uppdaterad på vilket mode som hör ungdomen till) och sedan dusch innan vi botaniserade bland dofter, choklad och spirituosa. Tips när man köper choklad är att inte lämna den i en varm bil ett par timmar ...

Trötta efter en lång dag somnade vi alla snart. Stackars Stella fick somna i ångorna till liniment - en risk man får ta när man reser med ett något äldre resesällskap.

Vi trotsade krämpor i kropp och själ och fick fina dagar tillsammans. Humöret var mestadels gott och kodorden "fänkål" för hunger och "flink" för mystiska-människor-man-vill-att-de-andra-tittar-på- men-inte-för-tydligt visade sig vara framgångsrecept. Jag kände mig i trygga händer hos mor och dotter som har rutin på den här resan. En resa jag för övrigt gärna kör en repris på.

Att investera och att släppa taget - en lärares hjärtefråga

Läraryrket är världens bästa jobb. Det kräver men det ger också väldigt mycket. Speciellt om du investerar. Att vara klassföreståndare, mentor, lärare innebär inte att du kan följa en förutbestämd lista eller ett schema. Du måste vara flexibel samtidigt som du har någon form av struktur och du måste ha strategier för hur du möter många olika människor. När du möter människor på riktigt och med hjärtat får du vara med om så mycket fint men det gör också väldigt ont när de där mötena ska upphöra.

Att elever börjar sjuan och att de tre år senare slutar nian är inget konstigt alls. Det är inte heller konstigt att uppbrott är knepiga att hantera. Eleverna inser att grundskoletiden är slut och att de ska skiljas från sin klass för att gå till någonting nytt. Det är tufft för alla inblandade. Vi överlever och känslorna lägger sig men det är en prövande process att ta sig igenom.

Det har nu gått några veckor sedan skolavslutningen, en otroligt jobbig men också fin dag. Berörande tal, tårar, många kramar, blommor, ost och presenter. Många fler tårar och många, långa kramar och fina ord. Mitt eget tal framfördes under gråt och hulkningar så det publicerar jag i ett eget inlägg.

Just den här klassen har letat sig djupt in i mitt hjärta och det blir så tomt. Jag är så tacksam för all den uppskattning jag har fått och jag vet att det har nått fram till dem hur mycket jag tycker om dem. Tre år med vilken klass som helst innebär glädje, sorg, stränga samtal, stöd, bus, stress, flit, uppgivenhet, tonårstrots, förtroenden och mycket, mycket mer. Ibland får man agera och ibland får man stå lite på sidan och bara avvakta.  Jag vet inte om det är tidpunkten i mitt liv eller just de här
eleverna som gjort dessa tre år så speciella. Förmodligen en kombination. De har stöttat mig och jag dem.

Ett gott samarbete med många föräldrar och fina ord från dem har också bidragit till att göra ett krävande jobb riktigt bra. Inför avslutningen skrev jag till "mina föräldrar" och tackade dem för lånet.

"Vi har skrattat, gråtit och kämpat tillsammans. Jag och mina kollegor har förmanat och förundrats. Tillsammans med er föräldrar har vi kommit en bit på vägen att forma och följa de här ungdomarna. När vi alla försöker vara som ett lag så kommer vi framåt och jag tror också att eleverna känner en trygghet - både med oss vuxna och med sin klass. 25 ungdomar kan omöjligt dra åt samma håll hela tiden men i stort har de fungerat bra ihop och jag tror de kommer att sakna den gemenskap de har haft."

Fler elever än bara min egen klass har letat sig in i mitt hjärta. Det har varit många fina möten och samtal om stort och smått. Att ta sig tid att lyssna och växla några ord kan leda till både skratt och eftertänksamhet.

Det är min övertygelse att det kommer att gå bra för dem ute i den "riktiga världen". De har idéer, tankar och drivkraft. Lyckliga äro de lärare som får möta dem. Lyllos framtida klasskamrater. Så mycket spännande som ligger framför dem.

Jag har också mycket spännande som ligger framför mig. Nya möten, en ny samling elever, ny klassföreståndarkollega och en ny plats på skolan att utgå ifrån. Det kommer att bli bra men just nu vilar jag ett tag i det gamla. Vilar i allt som hänt de här tre åren, funderar på den utveckling jag sett och den fina tid jag har haft. Jag behöver inte släppa taget riktigt än. Alla de elever jag mött under de här 20+ åren har ju sin plats i hjärtat och den här årgången får också sin plats där. En väldigt speciell plats som innebär att de kan räkna med en något virrig men oftast glad medelålders kvinna i sina bästa år ;-). Ni vet att jag finns här <3

Mitt avslutningstal från 14 juni 2019

Sommaravslutning klass 9A

2019-06-14

Det är konstigt att jag utsätter mig för att under tre år bygga upp något fint och viktigt som varje gång tas ifrån mig - på ett till synes rätt brutalt sätt. Kanske är vi lärare egentligen självplågare eller så är vi bara lite tröga ... Det har blivit avsked från ett gäng klasser under mina år här på Allé. Klasser och elever jag tyckt väldigt mycket om. Att nu skiljas från ett gäng jag tyckt så mycket om redan från start är extra tufft. 

När ni precis hade börjat sjuan skrev jag såhär i min blogg:

“Ännu en gång står jag inför en nystart. Laddad men ändå på så många sätt helt ovetande om vad som ska ske under det här läsåret. Över 120 ungdomar har kommit till vårt arbetslag. Vilken utmaning! Alla är olika individer med skiftande erfarenheter och saker att lära mig. Entusiastiska, avvaktande, trötta, pigga, busiga, ambitiösa och med många glimtar i ögonen.

Under de tre år vi ska få rå om dem kommer så mycket att hända. Vi kommer skratta, gråta, förmana och förundras. Valpiga tonårsaspiranter kommer att bli unga vuxna och vi får vara en del av den resan. Jag tycker det är lika häftigt varje gång. Bäst är det när vi alla drar åt samma håll. Unga tonåringar har ju som uppgift att pröva och att se hur långt de kan gå innan gränserna dras åt men de flesta är ändå med på vart de ska. Bakom den morgontrötta eleven som stretar emot finns ett hjärta som förstår att vi vuxna vill dem väl.

Vi vill rusta dem för ett liv där de vågar ta för sig och kan hävda sin rätt utan att köra över andra. Alla har samma rätt att få lära sig och att få vara just den individ man vill.

Skolan är på så många sätt en synnerligen krävande miljö som kräver alltför mycket av oss som arbetar i den. Men just nu, när terminen precis ligger i startgroparna och så mycket är oskrivet kan jag välja att lägga mitt fokus på alla de fantastiska människor som gör mitt arbete till världens bästa.”

“Många vittnar i vuxen ålder om att högstadietiden var en tuff tid i livet. Själv tänker jag inte tillbaka min egen tid på det sättet även om det naturligtvis inte var problemfritt. Kanske har jag lagt de jobbiga upplevelserna bakom mig. Att växa upp är skratt och tårar medan man balanserar mellan barndom och ungdom. Om man får göra det i ett sammanhang där man känner sig uppskattad och trygg är det ändå hanterbart. Jag vet i alla fall att jag tyckte mycket om mina klasskamrater och att jag omgavs av trygga vuxna. Min egen familj och släkt, kamraters föräldrar och mina lärare har alla sin del i min tonårstid. 

Jag hoppas att min och alla mina kollegors närvaro i alla dessa ungdomars liv också kan bidra till någon slags trygghet och självkänsla för dem. Detta är nog den huvudsakliga anledningen till att jag valde lärarbanan. Alla bär vi vårt bagage genom livet. En del är tungt och annat lyfter oss. Framåt kommer vi oftast på egen hand men det är fint att kunna hjälpas åt och att känna att man inte behöver vara ensam.”

Säga vad man vill om 9A men ni är en härlig, framåt samling ungdomar. Ni har stöttat varandra och trots att inte alla är bästa kompisar har ni fungerat väl som klass. Ni har stojat, stimmat, pratat och visat hög puls. Men ni har också fokuserat och presterat när läget varit skarpt. Det har varit fint att få möta er varje dag - ibland med onda ögat och ibland med en tröstande kram. Ni är en grupp men för mig är ni individer som alla har kämpat med olika svårigheter under dessa tre år. 

Att få kröna den här tiden med en klassresa som präglades av en skön och tillåtande stämning är en fantastisk bonus. Ett riktigt fint minne att bära med sig genom livet.

Nu är det dags för er att ta nästa steg. Andra lärare får ta vid och ert eget ansvar blir större. Det kommer att gå fint för er men jag kommer att sakna er <3 Mycket!

Kom ihåg att ingen någonsin kan ta ifrån er att ni är viktiga personer. Ni har makten över era egna liv. Ta den makten och lev era liv på bästa sätt!

Min morfar

Idag (måndag) när jag skriver det här är det 23 år sedan min morfar tog sina sista andetag. Ett halvt liv sedan. I alla fall halva mitt liv. Jag var 23 och kvällen innan hade jag varit hos honom på sjukhuset. Han hade legat där några månader men nu visste vi alla att slutet var nära. Han kunde inte längre prata med oss och det enda som hördes i rummet var morfinpumpen. Den apparat som försäkrade oss om att han inte hade ont längre. Det var tungt att sitta där och stryka hans arm och be honom släppa taget om livet.


Min morfar

Jag vill tro att han hade kommit till ro med sig själv. Några år tidigare hade han tvingats ta itu med den stora hemlighet han burit på under så många år. Den att min mamma inte var hans biologiska dotter utan var adopterad. Den hemlighet som när den kom ut skapade stora sår hos min mamma. Känslor av svek svåra att reparera. För min del ändrade det inte någonting om att han var min morfar.

Det finns så mycket vi kan klandra andra människor för. Händelser och ord som måste bearbetas. När det är gjort i den grad nöden kräver försöker vi ta oss vidare. Ibland framgångsrikt.

Min morfar spelade kort och doftade tuggtobak. Han sålde julgranar för Lions utanför huset på Engelbrektsgatan. Han pockade på uppmärksamhet och hade synpunkter på när man skulle hälsa på och vilken väg man skulle ta med bilen. Med stor sorg i hjärtat gav han sin orange Lada till mig när jag tagit körkort och han slutade samtidigt köra bil. Då var han 83.

Morfar sparade pengar till mig och min bror och vi har fortfarande kvar en peng på Vimmerby Sparbank. Vi har tänkt avsluta det där kontot för länge sedan men det känns fint att ha kvar den där tusenlappen - en länk till honom.

Morfar köpte lunchlådor på restaurangskolan när den fortfarande låg kvar mitt i stan. Han visslade "Kan du vissla Johanna" i köket och traskade runt i ett vådligt högt tempo med sin rollator. Han vattnade sina blommor så de flöt omkring och han var otroligt envis.

Morfar gillade att fiska. På landet nere i Horn fångades en och annan firre. Själv har jag inte riktigt förstått grejen så jag var nog mer fascinerad än förtjust när masken skulle på kroken och när fisken sen skulle fjällas. Jag kan fortfarande höra det raspande ljudet från när morfar med rejäla tag bearbetade sin fångst.

Ibland var vi inte helt överens men oftast vill jag ändå minnas att jag hade överseende med en gammal mans egenheter. Under mina lärarstudier hade jag ett övernattningsrum hos honom. Det drog vi nytta av båda två. Jag hade ett bra och tryggt ställe att bo på och han fick stöttning med hushållssysslor och en del tillsyn.


Min morfar gillade att sitta ute i solen. Skjorta av och kepa på. Han satte en ära i att ta med sig tårta när något skulle firas. Alltid från Lanemos.

Morfar var en person som ville klara saker på egen hand. Efter ett liv med många mil i bil på arbetsresor var det nog tufft att mot slutet vara beroende av andra. Inte undra på om man blir lite grinig.

Jag tänker ofta på honom och jag svänger gärna in på Griftegården för att titta till den plats där han och mormor är begravda. Det känns fint att ta ett snack med dem emellanåt. Många år har nu gått sedan hans död men det där med tid är underligt. Minnena är levande och klara samtidigt som det känns som att det var ett helt annat liv, inte alls mitt.

Hjärtat mitt är fullt av människor - både nu levande och döda. Trångt och trivsamt hoppas jag de har det där mellan klaffarna. Morfar har en viktig plats därinne - med sina fel och brister men också med sina förtjänster.


Han var en viktig del av min trygga uppväxt och han var en person som bara ville mig väl. Nu har jag levt lika länge med som utan honom. Jag gillar tanken på att en del av honom är kvar här och finns här som ett osynligt stöd. Den tanken gör mig fortsatt trygg.

Min morfar