torsdag 4 juli 2019

Från svensk skärgård i söder till polsk shopping i norr

Great minds think alike - den här gången var vi tre med samma tanke.

Dödspolaren Ulle, hennes dotter Stella och jag var alla tre överens om att en gemensam minisemester till Polen med färjan mellan Karlskrona och Gdynia var en bra idé.  Min man ville dock inte åka färja, Ulles man ville inte vara i land och hennes son såg inte en shoppingresa som något som låg högt upp på önskelistan. Kvar stod en stark kvinnlig trojka. Uppgraderad resa bokades och direkt efter midsommar gav vi oss iväg.

I god tid trasslade vi in oss på parkeringen vid terminalen. Föraren kan ha gjort snyggare parkeringar på färre antal försök tidigare i sitt liv ... Reseledaren checkade in och efter lite väntan fick vi gå ombord och installera oss i hytten. Härligt med fönster. Åldermänniskorna fick underslafer vilket vi tackar ungdomen för. Karlskronas skärgård är stilig att skåda så vi gick ut på däck och firade resans start med lite bubblor. Kurret i magen ledde oss till den bokade buffén som bjöd på en hel del godsaker. Mest fascinerad var jag av smörmaskinen som villigt släppte ifrån sig en lagom stor skiva smör vid en knapptryck. Smart. Mätta och nöjda avslutade vi kvällen med att lyssna på en helt ok (typ) trubadur/coversångare med något tveksam repertoar. Varsin liten drink intogs och vi kunde konstatera att Stellas alkoholfria nog ändå var den godaste.







När vi rasslat igång på morgonen tog vi oss upp på däck för att se färjan lägga till i hamnen. Gdynias inlopp är långt så det tog en liten stund. När väskorna skulle låsas in på terminalen trilskades boxen och snodde våra tior och där stod vi och kliade oss i huvudet. Till vår räddning kom en liten man (synnerligen lik Stig-Helmers bagagekille från Sällskapsresan) som efter några turer fram och tillbaka hittade en nyckel som hjälpte oss ur knipan. Våra pengar plockades ut och vi bytte skåp. Med en välriktad smäll fick han ner tiorna i nästa skåps myntinkast, vi kunde låsa in våra väskor och leta reda på en taxi. Det var nog det mest dramatiska som hände på vår resa.







Smidigt att ta taxi till Gdansk. Vi fick en minibuss för oss själva och det kostade typ 250 pix. Efter vissa bryderier med den virtuella kartan hittade vi till rätt frukostställe och beställde in en frukostmeny. Drygt 50 pix för mackor, juice, bulle, kaffe, pålägg i mängd och så äggröra på det. Inte en dum start alls. Snabb servering och fint upplägg kompenserade personalens något buttra uppsyn. 




Vädret var behagligt och Gdansk trivsamt. Vad jag förstår förstördes stora delar under kriget men återuppbyggnaden har varit lyckad. Vi tittade runt bland husen, lät själen få en paus i en av kyrkorna och tog sikte på glass och lite shopping. Bara bra saker inhandlades och stämningen var god.









Värmen gjorde oss dock sugna på bad. Vi traskade till stationen och för några tior tog vi tåget till Sopot. Stranden låg på promenadavstånd från stationen och snart fick vi vår belöning med en simtur i det ljumma vattnet.  Stranden var lång och relativt välfylld av andra människor med samma badsug som vi och det var en fröjd att sticka ner fötterna i den fina sanden.








Än drog det lite i shoppingnerven så det blev en taxi för en hundring till Riviera - ett gigantiskt shoppingcenter i kanten av Gdynia. Vi nöjde oss med att besöka ett fåtal affärer men ytterligare några shoppingfynd åkte ner i våra påsar. Ett matstopp blev det också innan det var dags att återigen ta sikte på terminalen och färjan tillbaka. Vi fick tag på en riktigt fin taxi - knappt vi vågade oss in med sand i väskor och påsar men chauffören var snäll.

När ungdomen inte vill hälsa på Stenadelfinen så får den medelålders göra det i stället. Kan ha varit ett resultat av övertrötthet från min sida ... 


För att ens orka tänka på taxfree-shopping fick vi ladda om batterierna i hytten en stund. Det blev modevisning (nu är jag uppdaterad på vilket mode som hör ungdomen till) och sedan dusch innan vi botaniserade bland dofter, choklad och spirituosa. Tips när man köper choklad är att inte lämna den i en varm bil ett par timmar ...

Trötta efter en lång dag somnade vi alla snart. Stackars Stella fick somna i ångorna till liniment - en risk man får ta när man reser med ett något äldre resesällskap.

Vi trotsade krämpor i kropp och själ och fick fina dagar tillsammans. Humöret var mestadels gott och kodorden "fänkål" för hunger och "flink" för mystiska-människor-man-vill-att-de-andra-tittar-på- men-inte-för-tydligt visade sig vara framgångsrecept. Jag kände mig i trygga händer hos mor och dotter som har rutin på den här resan. En resa jag för övrigt gärna kör en repris på.






Att investera och att släppa taget - en lärares hjärtefråga

Läraryrket är världens bästa jobb. Det kräver men det ger också väldigt mycket. Speciellt om du investerar. Att vara klassföreståndare, mentor, lärare innebär inte att du kan följa en förutbestämd lista eller ett schema. Du måste vara flexibel samtidigt som du har någon form av struktur och du måste ha strategier för hur du möter många olika människor. När du möter människor på riktigt och med hjärtat får du vara med om så mycket fint men det gör också väldigt ont när de där mötena ska upphöra.

Att elever börjar sjuan och att de tre år senare slutar nian är inget konstigt alls. Det är inte heller konstigt att uppbrott är knepiga att hantera. Eleverna inser att grundskoletiden är slut och att de ska skiljas från sin klass för att gå till någonting nytt. Det är tufft för alla inblandade. Vi överlever och känslorna lägger sig men det är en prövande process att ta sig igenom.

Det har nu gått några veckor sedan skolavslutningen, en otroligt jobbig men också fin dag. Berörande tal, tårar, många kramar, blommor, ost och presenter. Många fler tårar och många, långa kramar och fina ord. Mitt eget tal framfördes under gråt och hulkningar så det publicerar jag i ett eget inlägg.

Just den här klassen har letat sig djupt in i mitt hjärta och det blir så tomt. Jag är så tacksam för all den uppskattning jag har fått och jag vet att det har nått fram till dem hur mycket jag tycker om dem. Tre år med vilken klass som helst innebär glädje, sorg, stränga samtal, stöd, bus, stress, flit, uppgivenhet, tonårstrots, förtroenden och mycket, mycket mer. Ibland får man agera och ibland får man stå lite på sidan och bara avvakta.  Jag vet inte om det är tidpunkten i mitt liv eller just de här
eleverna som gjort dessa tre år så speciella. Förmodligen en kombination. De har stöttat mig och jag dem.


Ett gott samarbete med många föräldrar och fina ord från dem har också bidragit till att göra ett krävande jobb riktigt bra. Inför avslutningen skrev jag till "mina föräldrar" och tackade dem för lånet.
"Vi har skrattat, gråtit och kämpat tillsammans. Jag och mina kollegor har förmanat och förundrats. Tillsammans med er föräldrar har vi kommit en bit på vägen att forma och följa de här ungdomarna. När vi alla försöker vara som ett lag så kommer vi framåt och jag tror också att eleverna känner en trygghet - både med oss vuxna och med sin klass. 25 ungdomar kan omöjligt dra åt samma håll hela tiden men i stort har de fungerat bra ihop och jag tror de kommer att sakna den gemenskap de har haft."

Fler elever än bara min egen klass har letat sig in i mitt hjärta. Det har varit många fina möten och samtal om stort och smått. Att ta sig tid att lyssna och växla några ord kan leda till både skratt och eftertänksamhet.

Det är min övertygelse att det kommer att gå bra för dem ute i den "riktiga världen". De har idéer, tankar och drivkraft. Lyckliga äro de lärare som får möta dem. Lyllos framtida klasskamrater. Så mycket spännande som ligger framför dem.

Jag har också mycket spännande som ligger framför mig. Nya möten, en ny samling elever, ny klassföreståndarkollega och en ny plats på skolan att utgå ifrån. Det kommer att bli bra men just nu vilar jag ett tag i det gamla. Vilar i allt som hänt de här tre åren, funderar på den utveckling jag sett och den fina tid jag har haft. Jag behöver inte släppa taget riktigt än. Alla de elever jag mött under de här 20+ åren har ju sin plats i hjärtat och den här årgången får också sin plats där. En väldigt speciell plats som innebär att de kan räkna med en något virrig men oftast glad medelålders kvinna i sina bästa år ;-). Ni vet att jag finns här <3






Mitt avslutningstal från 14 juni 2019

Sommaravslutning klass 9A
2019-06-14


Det är konstigt att jag utsätter mig för att under tre år bygga upp något fint och viktigt som varje gång tas ifrån mig - på ett till synes rätt brutalt sätt. Kanske är vi lärare egentligen självplågare eller så är vi bara lite tröga ... Det har blivit avsked från ett gäng klasser under mina år här på Allé. Klasser och elever jag tyckt väldigt mycket om. Att nu skiljas från ett gäng jag tyckt så mycket om redan från start är extra tufft. 

När ni precis hade börjat sjuan skrev jag såhär i min blogg:
Ännu en gång står jag inför en nystart. Laddad men ändå på så många sätt helt ovetande om vad som ska ske under det här läsåret. Över 120 ungdomar har kommit till vårt arbetslag. Vilken utmaning! Alla är olika individer med skiftande erfarenheter och saker att lära mig. Entusiastiska, avvaktande, trötta, pigga, busiga, ambitiösa och med många glimtar i ögonen.

Under de tre år vi ska få rå om dem kommer så mycket att hända. Vi kommer skratta, gråta, förmana och förundras. Valpiga tonårsaspiranter kommer att bli unga vuxna och vi får vara en del av den resan. Jag tycker det är lika häftigt varje gång. Bäst är det när vi alla drar åt samma håll. Unga tonåringar har ju som uppgift att pröva och att se hur långt de kan gå innan gränserna dras åt men de flesta är ändå med på vart de ska. Bakom den morgontrötta eleven som stretar emot finns ett hjärta som förstår att vi vuxna vill dem väl.

Vi vill rusta dem för ett liv där de vågar ta för sig och kan hävda sin rätt utan att köra över andra. Alla har samma rätt att få lära sig och att få vara just den individ man vill.

Skolan är på så många sätt en synnerligen krävande miljö som kräver alltför mycket av oss som arbetar i den. Men just nu, när terminen precis ligger i startgroparna och så mycket är oskrivet kan jag välja att lägga mitt fokus på alla de fantastiska människor som gör mitt arbete till världens bästa.”

“Många vittnar i vuxen ålder om att högstadietiden var en tuff tid i livet. Själv tänker jag inte tillbaka min egen tid på det sättet även om det naturligtvis inte var problemfritt. Kanske har jag lagt de jobbiga upplevelserna bakom mig. Att växa upp är skratt och tårar medan man balanserar mellan barndom och ungdom. Om man får göra det i ett sammanhang där man känner sig uppskattad och trygg är det ändå hanterbart. Jag vet i alla fall att jag tyckte mycket om mina klasskamrater och att jag omgavs av trygga vuxna. Min egen familj och släkt, kamraters föräldrar och mina lärare har alla sin del i min tonårstid. 

Jag hoppas att min och alla mina kollegors närvaro i alla dessa ungdomars liv också kan bidra till någon slags trygghet och självkänsla för dem. Detta är nog den huvudsakliga anledningen till att jag valde lärarbanan. Alla bär vi vårt bagage genom livet. En del är tungt och annat lyfter oss. Framåt kommer vi oftast på egen hand men det är fint att kunna hjälpas åt och att känna att man inte behöver vara ensam.”

Säga vad man vill om 9A men ni är en härlig, framåt samling ungdomar. Ni har stöttat varandra och trots att inte alla är bästa kompisar har ni fungerat väl som klass. Ni har stojat, stimmat, pratat och visat hög puls. Men ni har också fokuserat och presterat när läget varit skarpt. Det har varit fint att få möta er varje dag - ibland med onda ögat och ibland med en tröstande kram. Ni är en grupp men för mig är ni individer som alla har kämpat med olika svårigheter under dessa tre år. 

Att få kröna den här tiden med en klassresa som präglades av en skön och tillåtande stämning är en fantastisk bonus. Ett riktigt fint minne att bära med sig genom livet.

Nu är det dags för er att ta nästa steg. Andra lärare får ta vid och ert eget ansvar blir större. Det kommer att gå fint för er men jag kommer att sakna er <3 Mycket!

Kom ihåg att ingen någonsin kan ta ifrån er att ni är viktiga personer. Ni har makten över era egna liv. Ta den makten och lev era liv på bästa sätt!