Mitt avslutningstal från 14 juni 2019

Sommaravslutning klass 9A

2019-06-14

Det är konstigt att jag utsätter mig för att under tre år bygga upp något fint och viktigt som varje gång tas ifrån mig - på ett till synes rätt brutalt sätt. Kanske är vi lärare egentligen självplågare eller så är vi bara lite tröga ... Det har blivit avsked från ett gäng klasser under mina år här på Allé. Klasser och elever jag tyckt väldigt mycket om. Att nu skiljas från ett gäng jag tyckt så mycket om redan från start är extra tufft. 

När ni precis hade börjat sjuan skrev jag såhär i min blogg:

“Ännu en gång står jag inför en nystart. Laddad men ändå på så många sätt helt ovetande om vad som ska ske under det här läsåret. Över 120 ungdomar har kommit till vårt arbetslag. Vilken utmaning! Alla är olika individer med skiftande erfarenheter och saker att lära mig. Entusiastiska, avvaktande, trötta, pigga, busiga, ambitiösa och med många glimtar i ögonen.

Under de tre år vi ska få rå om dem kommer så mycket att hända. Vi kommer skratta, gråta, förmana och förundras. Valpiga tonårsaspiranter kommer att bli unga vuxna och vi får vara en del av den resan. Jag tycker det är lika häftigt varje gång. Bäst är det när vi alla drar åt samma håll. Unga tonåringar har ju som uppgift att pröva och att se hur långt de kan gå innan gränserna dras åt men de flesta är ändå med på vart de ska. Bakom den morgontrötta eleven som stretar emot finns ett hjärta som förstår att vi vuxna vill dem väl.

Vi vill rusta dem för ett liv där de vågar ta för sig och kan hävda sin rätt utan att köra över andra. Alla har samma rätt att få lära sig och att få vara just den individ man vill.

Skolan är på så många sätt en synnerligen krävande miljö som kräver alltför mycket av oss som arbetar i den. Men just nu, när terminen precis ligger i startgroparna och så mycket är oskrivet kan jag välja att lägga mitt fokus på alla de fantastiska människor som gör mitt arbete till världens bästa.”

“Många vittnar i vuxen ålder om att högstadietiden var en tuff tid i livet. Själv tänker jag inte tillbaka min egen tid på det sättet även om det naturligtvis inte var problemfritt. Kanske har jag lagt de jobbiga upplevelserna bakom mig. Att växa upp är skratt och tårar medan man balanserar mellan barndom och ungdom. Om man får göra det i ett sammanhang där man känner sig uppskattad och trygg är det ändå hanterbart. Jag vet i alla fall att jag tyckte mycket om mina klasskamrater och att jag omgavs av trygga vuxna. Min egen familj och släkt, kamraters föräldrar och mina lärare har alla sin del i min tonårstid. 

Jag hoppas att min och alla mina kollegors närvaro i alla dessa ungdomars liv också kan bidra till någon slags trygghet och självkänsla för dem. Detta är nog den huvudsakliga anledningen till att jag valde lärarbanan. Alla bär vi vårt bagage genom livet. En del är tungt och annat lyfter oss. Framåt kommer vi oftast på egen hand men det är fint att kunna hjälpas åt och att känna att man inte behöver vara ensam.”

Säga vad man vill om 9A men ni är en härlig, framåt samling ungdomar. Ni har stöttat varandra och trots att inte alla är bästa kompisar har ni fungerat väl som klass. Ni har stojat, stimmat, pratat och visat hög puls. Men ni har också fokuserat och presterat när läget varit skarpt. Det har varit fint att få möta er varje dag - ibland med onda ögat och ibland med en tröstande kram. Ni är en grupp men för mig är ni individer som alla har kämpat med olika svårigheter under dessa tre år. 

Att få kröna den här tiden med en klassresa som präglades av en skön och tillåtande stämning är en fantastisk bonus. Ett riktigt fint minne att bära med sig genom livet.

Nu är det dags för er att ta nästa steg. Andra lärare får ta vid och ert eget ansvar blir större. Det kommer att gå fint för er men jag kommer att sakna er <3 Mycket!

Kom ihåg att ingen någonsin kan ta ifrån er att ni är viktiga personer. Ni har makten över era egna liv. Ta den makten och lev era liv på bästa sätt!