Att investera och att släppa taget - en lärares hjärtefråga

Läraryrket är världens bästa jobb. Det kräver men det ger också väldigt mycket. Speciellt om du investerar. Att vara klassföreståndare, mentor, lärare innebär inte att du kan följa en förutbestämd lista eller ett schema. Du måste vara flexibel samtidigt som du har någon form av struktur och du måste ha strategier för hur du möter många olika människor. När du möter människor på riktigt och med hjärtat får du vara med om så mycket fint men det gör också väldigt ont när de där mötena ska upphöra.

Att elever börjar sjuan och att de tre år senare slutar nian är inget konstigt alls. Det är inte heller konstigt att uppbrott är knepiga att hantera. Eleverna inser att grundskoletiden är slut och att de ska skiljas från sin klass för att gå till någonting nytt. Det är tufft för alla inblandade. Vi överlever och känslorna lägger sig men det är en prövande process att ta sig igenom.

Det har nu gått några veckor sedan skolavslutningen, en otroligt jobbig men också fin dag. Berörande tal, tårar, många kramar, blommor, ost och presenter. Många fler tårar och många, långa kramar och fina ord. Mitt eget tal framfördes under gråt och hulkningar så det publicerar jag i ett eget inlägg.

Just den här klassen har letat sig djupt in i mitt hjärta och det blir så tomt. Jag är så tacksam för all den uppskattning jag har fått och jag vet att det har nått fram till dem hur mycket jag tycker om dem. Tre år med vilken klass som helst innebär glädje, sorg, stränga samtal, stöd, bus, stress, flit, uppgivenhet, tonårstrots, förtroenden och mycket, mycket mer. Ibland får man agera och ibland får man stå lite på sidan och bara avvakta.  Jag vet inte om det är tidpunkten i mitt liv eller just de här
eleverna som gjort dessa tre år så speciella. Förmodligen en kombination. De har stöttat mig och jag dem.

Ett gott samarbete med många föräldrar och fina ord från dem har också bidragit till att göra ett krävande jobb riktigt bra. Inför avslutningen skrev jag till "mina föräldrar" och tackade dem för lånet.

"Vi har skrattat, gråtit och kämpat tillsammans. Jag och mina kollegor har förmanat och förundrats. Tillsammans med er föräldrar har vi kommit en bit på vägen att forma och följa de här ungdomarna. När vi alla försöker vara som ett lag så kommer vi framåt och jag tror också att eleverna känner en trygghet - både med oss vuxna och med sin klass. 25 ungdomar kan omöjligt dra åt samma håll hela tiden men i stort har de fungerat bra ihop och jag tror de kommer att sakna den gemenskap de har haft."

Fler elever än bara min egen klass har letat sig in i mitt hjärta. Det har varit många fina möten och samtal om stort och smått. Att ta sig tid att lyssna och växla några ord kan leda till både skratt och eftertänksamhet.

Det är min övertygelse att det kommer att gå bra för dem ute i den "riktiga världen". De har idéer, tankar och drivkraft. Lyckliga äro de lärare som får möta dem. Lyllos framtida klasskamrater. Så mycket spännande som ligger framför dem.

Jag har också mycket spännande som ligger framför mig. Nya möten, en ny samling elever, ny klassföreståndarkollega och en ny plats på skolan att utgå ifrån. Det kommer att bli bra men just nu vilar jag ett tag i det gamla. Vilar i allt som hänt de här tre åren, funderar på den utveckling jag sett och den fina tid jag har haft. Jag behöver inte släppa taget riktigt än. Alla de elever jag mött under de här 20+ åren har ju sin plats i hjärtat och den här årgången får också sin plats där. En väldigt speciell plats som innebär att de kan räkna med en något virrig men oftast glad medelålders kvinna i sina bästa år ;-). Ni vet att jag finns här <3