Dödspolaren Ulle, hennes dotter Stella och jag var alla tre överens om att en gemensam minisemester till Polen med färjan mellan Karlskrona och Gdynia var en bra idé. Min man ville dock inte åka färja, Ulles man ville inte vara i land och hennes son såg inte en shoppingresa som något som låg högt upp på önskelistan. Kvar stod en stark kvinnlig trojka. Uppgraderad resa bokades och direkt efter midsommar gav vi oss iväg.
I god tid trasslade vi in oss på parkeringen vid terminalen. Föraren kan ha gjort snyggare parkeringar på färre antal försök tidigare i sitt liv ... Reseledaren checkade in och efter lite väntan fick vi gå ombord och installera oss i hytten. Härligt med fönster. Åldermänniskorna fick underslafer vilket vi tackar ungdomen för. Karlskronas skärgård är stilig att skåda så vi gick ut på däck och firade resans start med lite bubblor. Kurret i magen ledde oss till den bokade buffén som bjöd på en hel del godsaker. Mest fascinerad var jag av smörmaskinen som villigt släppte ifrån sig en lagom stor skiva smör vid en knapptryck. Smart. Mätta och nöjda avslutade vi kvällen med att lyssna på en helt ok (typ) trubadur/coversångare med något tveksam repertoar. Varsin liten drink intogs och vi kunde konstatera att Stellas alkoholfria nog ändå var den godaste.
När vi rasslat igång på morgonen tog vi oss upp på däck för att se färjan lägga till i hamnen. Gdynias inlopp är långt så det tog en liten stund. När väskorna skulle låsas in på terminalen trilskades boxen och snodde våra tior och där stod vi och kliade oss i huvudet. Till vår räddning kom en liten man (synnerligen lik Stig-Helmers bagagekille från Sällskapsresan) som efter några turer fram och tillbaka hittade en nyckel som hjälpte oss ur knipan. Våra pengar plockades ut och vi bytte skåp. Med en välriktad smäll fick han ner tiorna i nästa skåps myntinkast, vi kunde låsa in våra väskor och leta reda på en taxi. Det var nog det mest dramatiska som hände på vår resa.
Smidigt att ta taxi till Gdansk. Vi fick en minibuss för oss själva och det kostade typ 250 pix. Efter vissa bryderier med den virtuella kartan hittade vi till rätt frukostställe och beställde in en frukostmeny. Drygt 50 pix för mackor, juice, bulle, kaffe, pålägg i mängd och så äggröra på det. Inte en dum start alls. Snabb servering och fint upplägg kompenserade personalens något buttra uppsyn.
Vädret var behagligt och Gdansk trivsamt. Vad jag förstår förstördes stora delar under kriget men återuppbyggnaden har varit lyckad. Vi tittade runt bland husen, lät själen få en paus i en av kyrkorna och tog sikte på glass och lite shopping. Bara bra saker inhandlades och stämningen var god.
Värmen gjorde oss dock sugna på bad. Vi traskade till stationen och för några tior tog vi tåget till Sopot. Stranden låg på promenadavstånd från stationen och snart fick vi vår belöning med en simtur i det ljumma vattnet. Stranden var lång och relativt välfylld av andra människor med samma badsug som vi och det var en fröjd att sticka ner fötterna i den fina sanden.
Än drog det lite i shoppingnerven så det blev en taxi för en hundring till Riviera - ett gigantiskt shoppingcenter i kanten av Gdynia. Vi nöjde oss med att besöka ett fåtal affärer men ytterligare några shoppingfynd åkte ner i våra påsar. Ett matstopp blev det också innan det var dags att återigen ta sikte på terminalen och färjan tillbaka. Vi fick tag på en riktigt fin taxi - knappt vi vågade oss in med sand i väskor och påsar men chauffören var snäll.
När ungdomen inte vill hälsa på Stenadelfinen så får den medelålders göra det i stället. Kan ha varit ett resultat av övertrötthet från min sida ...
För att ens orka tänka på taxfree-shopping fick vi ladda om batterierna i hytten en stund. Det blev modevisning (nu är jag uppdaterad på vilket mode som hör ungdomen till) och sedan dusch innan vi botaniserade bland dofter, choklad och spirituosa. Tips när man köper choklad är att inte lämna den i en varm bil ett par timmar ...
Trötta efter en lång dag somnade vi alla snart. Stackars Stella fick somna i ångorna till liniment - en risk man får ta när man reser med ett något äldre resesällskap.
Vi trotsade krämpor i kropp och själ och fick fina dagar tillsammans. Humöret var mestadels gott och kodorden "fänkål" för hunger och "flink" för mystiska-människor-man-vill-att-de-andra-tittar-på- men-inte-för-tydligt visade sig vara framgångsrecept. Jag kände mig i trygga händer hos mor och dotter som har rutin på den här resan. En resa jag för övrigt gärna kör en repris på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar