Hinklista eller Hur man tar sig ur livets gröt

Min lista är min lista och den är inte som någon annans lista.

På min lista står inga storslagna saker som att bestiga berg eller simma över hav. Jag fokuserar på min känsla av att ha lyckats med de små sakerna i livet. Lite fegt kanske men det är oftast i de detaljerna jag finner min glädje. Listan är inte heller någon fix och färgig papperslapp utan utgörs av saker jag antingen klurat på ett tag eller bara snappat upp någonstans på vägen. Det är en brokig samling saker jag inte gjort förut.

Sticka gosesockor

Att sticka ett par sockor är en sak jag burit på länge, länge. Jag har med stor skepsis tittat på de där stickningarna som innehåller fler stickor än två. När hela fem stycken är inblandade snackar vi helt klart hinklistematerial. I skolan ser jag hela tiden hur mina elever skapar saker i slöjden. Jag gillade verkligen slöjd i skolan och jag har allt stickat min beskärda del. När Skärgårdsdoktorn var i ropet stickade jag mig en rejäl, gosig tröja. Ett plagg jag fortfarande gärna använder. Men de där sockorna har funnits där i mina tankar som ett spöke.

Min "skärgårdsdoktorntröja"

                                               

Jag cirklade vidare runt men så fick tanken plötsligt fäste. En lättare googling förde mig till en stickbeskrivning från ett garnföretag och efter en kortare konsultation hos en elev bestämde jag mig för att beställa ett blått garn, jeansfärgat från en tid när jeans faktiskt var blå. Bambustickor införskaffades också men starten blev trög. Det tog tvärstopp efter första öglan - jag kunde för mitt liv inte komma ihåg hur man skulle lägga upp maskorna ... Det fick bli en snabb googling igen och det var den kickstart som behövdes. Med tungan rätt i mun och fokus på de fem stickorna så hade jag ganska snart fått till mitt livs första par sockor. När jag ändå hade flow fick det bli ett par färgglada varianter också. Nästa steg kan bli att ge mig på mönsterstickning men det väntar jag med tills höstlöven börjar falla.

 

                                               

                                             

                                             

Smörgåstårta

När man lever med en man vars kulinariska favorit är smörgåstårta tycks det mig aningens märkligt att tanken inte ens slagit mig att jag själv skulle ge mig på att sno ihop en. Hur svårt skulle det kunna vara! Inte särskilt visade det sig. Jag tänkte lite som Brasse med falukorven och sockerkakan. Man tar helt enkelt det man tycker är gott, lägger det i olika lager och piffar lite på toppen och sen är det bara att invänta makens leende ;-) Nästa gång blir det ännu mer gotter på toppen.

Nässelsoppa

Det där gröna brännande eländet som växer hej vilt kan verkligen vara en delikatess. Det har jag förstått och många gånger tänkt ge mig på. Men så har det fallit ur minnet varje år. Men nu i år var  det dags. Jag hittade några späda rackare som plockades med stor försiktighet. I djungeln av recept valde jag ett från Ica. Någon sherry fanns dock inte att tillgå (man är väl inte tant heller ;-) ) Maken tittade skeptiskt på den gröna soppan (han tittar ofta skeptiskt på det som är grönt på tallriken ...) men gav mitt första försök klart godkänt. Jag själv var mäkta nöjd - en fröjd både för gom och öga. Detta var inte sista gången. Hinklistan tömdes på ännu en punkt.

Löprunda i storstadspark

Under min uppväxt ägnade jag många timmar åt motion i olika former. Gymnastik, fotboll, spontanidrott och så till sist basket. Den del jag tyckt allra sämst om men kanske ändå på något sätt fantiserat mest om är löpning. Det ser så lätt ut och jag gillar själva tanken att bara snöra på sig skorna och ge sig ut i skogen. Pust! DET-ÄR-VERKLIGEN-INTE-KUL! INTE NÅGONSTANS!! Ändå har jag närt en liten dröm om att ge mig ut på en liten joggingtur i en storstadspark. Det skulle inte behöva vara långt och skulle med fördel kunna kombineras med en power walk men ändå - en liten, liten löptur på lätta steg. Det ser så härligt ut när man möter människor som är ute på en löptur. Tidigt innan jobbet eller en spontan lunchjogg. Jag önskar jag vore en sån där löpande människa. Tyvärr förtas en hel del av löpupplevelsen av tunga flåsande andetag och ännu tyngre steg. Det blir liksom inte njutbart då. Jag går gärna raska promenader men det brukar ta emot när jag försöker höja tempot. Den som mött mig på morgnarna (i nuläget mest, hjortar, harar, hägrarna och en och annan svan) har skådat mina tafatta försök till att utmana mig med intervallträning. En rätt sorglig syn men minen har varit hyggligt bestämd.

När jag i maj styrde kosan till London fick träningskläder och skor en alldeles egen plats i bagaget. Här skulle Hyde Park få sig en omgång. Redan första morgonen snörde jag på mig skorna, stoppade på mig nyckeln till hotellets port och gav mig ut i det lätta regnväder London ville bjuda en förstagångsjoggare på. Mina knatanden runt Adelsnäs hade nog gett en del kraft till mig eller så var det den nya miljön som gav extra energi. Jag varvade rask promenad och jogging och det gick förvånansvärt bra. Några fotostopp kunde jag inte låta bli - är det inte dokumenterat så har det förmodligen inte hänt ;-). Jag hejade lite världsvant på andra joggare och kämpade på. Svanarnas skrän kunde jag ha varit utan men Londons parker bjöd på annat än den tidiga morgongökens hoande som jag är van vid.

Två morgnar senare belönades jag med något bättre väder. I ett anfall av storhetsvansinne försökte jag spela in en liten Rockyscen vid trapporna till Albert Memorial. Det gick inget vidare då jag inte fick till musiken samtidigt som jag spelade in. Dessutom ville telefonens motionsprogram upplysa mig om att "aktivitet stoppats",  "aktivitet återupptagen" hela tiden så jag gav upp. Ska man bocka av något på listan så ska det göras med stil - även om just den delen inte kunde dokumenteras. Musiken spelades och jag sprang uppför trappstegen. Det blev en blandning av powerwalk och jogg i hyggligt tempo. Kan då ha tagit någon liten felsväng så att jag hamnade längst österut i Hyde Park i stället för att vara någonstans mitt på. Blev en rejäl runda men det gäller att passa på.

Utanför Kensington Palace

Albert Memorial

Fröken på taket

Jag är inte någon stor fantast av höjder. Utsiktspunkter och torn fungerar bara jag har något att hålla mig i. Eiffeltornet är en favorit men där känns det inte som om jag ska ramla ner. Är det vingligt tackar jag för mig. Att kasta mig ut för en slalombacke är inget som lockar alls utan tanken på det ger mig hjärtklappning. Att vigt hoppa upp försiktigt via en stol kliva upp på en bänk i klassrummet går bra. Ibland får man feeling och ska visa något som Robin Williams i Dead Poet's Society.

Vi har bott i vårt hus sedan 2009 men jag har hittills aldrig varit uppe på taket. Singha älskar att smita upp dit och maken har donat med antennen ett flertal gånger. Men jag - ICKE! Jag var oerhört tacksam att vi lejde bort takomläggningen. Samtidigt lockar det där med utsikten. Det närmaste jag har kommit är att titta ut från takfönstret när jag skulle ta in katten. Det har ändå cirklat i tanken att jag kanske skulle våga mig upp. Nu var det dags att göra verklighet av planen. Med visst besvär och en gnutta hjälp fick jag upp stegen. Ångrade mig omedelbart men klättrade ändå uppåt med hyggligt stadiga steg. Maken hade dessutom gett mig uppdrag så jag var verkligen tvungen att komma ända upp. Antennkabeln hängde lite löst så den skulle fästas med buntband. Väl uppe vid toppen upptäckte jag att jag inte nådde. "Du får klättra upp på skorstenen", var precis vad jag ville höra då... Finemang. Härligt. Toppen. Inga problem. Ångrade mig lite till men vad skulle jag göra när jag väl hade kommit såhär långt. 

Det värsta låg dock framför mig. Eftersom jag inte ville bo på taket var jag ju tvungen att ta mig ner. Pulsen ökade markant och jag fick djupandas för att hålla lugnet och inte se mig själv trampa snett, halka, ta sönder en takpanna, eller lossa något av stegen på taket. Varför? Varför? Varför? snurrade i mitt huvud hela vägen ner. Ett steg i taget och till sist hade jag lyckats ta mig ner från taket, ta mig över till stegen och klättrat ner till altanen. Nöjd med min lilla bedrift men utan någon som helst mersmak. 

Uppdrag fästa antennkabel

Klättercoachen

Om livet bara tuffar på utan avbrott blir det lätt en enda gröt av vardag. För mig som är en trygghetstörstande vanemänniska behövs det inte så mycket för att sätta piff på tillvaron. De små sakerna ska inte förringas utan ska nog tom få ett eget inlägg framöver. När jag minst anar det så kan ett oemotståndligt infall attackera mig. Det är inte alltid något som kommer från "hinklistan" men jag tror allt att den där byttan har en mängd små nya utmaningar för mig att ta mig an. Utmaningar som passar mig och mitt sätt att leva livet. Mitt liv!