Min morfar
Jag vill tro att han hade kommit till ro med sig själv. Några år tidigare hade han tvingats ta itu med den stora hemlighet han burit på under så många år. Den att min mamma inte var hans biologiska dotter utan var adopterad. Den hemlighet som när den kom ut skapade stora sår hos min mamma. Känslor av svek svåra att reparera. För min del ändrade det inte någonting om att han var min morfar.
Det finns så mycket vi kan klandra andra människor för. Händelser och ord som måste bearbetas. När det är gjort i den grad nöden kräver försöker vi ta oss vidare. Ibland framgångsrikt.
Min morfar spelade kort och doftade tuggtobak. Han sålde julgranar för Lions utanför huset på Engelbrektsgatan. Han pockade på uppmärksamhet och hade synpunkter på när man skulle hälsa på och vilken väg man skulle ta med bilen. Med stor sorg i hjärtat gav han sin orange Lada till mig när jag tagit körkort och han slutade samtidigt köra bil. Då var han 83.
Morfar sparade pengar till mig och min bror och vi har fortfarande kvar en peng på Vimmerby Sparbank. Vi har tänkt avsluta det där kontot för länge sedan men det känns fint att ha kvar den där tusenlappen - en länk till honom.
Morfar köpte lunchlådor på restaurangskolan när den fortfarande låg kvar mitt i stan. Han visslade "Kan du vissla Johanna" i köket och traskade runt i ett vådligt högt tempo med sin rollator. Han vattnade sina blommor så de flöt omkring och han var otroligt envis.
Morfar gillade att fiska. På landet nere i Horn fångades en och annan firre. Själv har jag inte riktigt förstått grejen så jag var nog mer fascinerad än förtjust när masken skulle på kroken och när fisken sen skulle fjällas. Jag kan fortfarande höra det raspande ljudet från när morfar med rejäla tag bearbetade sin fångst.
Ibland var vi inte helt överens men oftast vill jag ändå minnas att jag hade överseende med en gammal mans egenheter. Under mina lärarstudier hade jag ett övernattningsrum hos honom. Det drog vi nytta av båda två. Jag hade ett bra och tryggt ställe att bo på och han fick stöttning med hushållssysslor och en del tillsyn.
Min morfar gillade att sitta ute i solen. Skjorta av och kepa på. Han satte en ära i att ta med sig tårta när något skulle firas. Alltid från Lanemos.
Morfar var en person som ville klara saker på egen hand. Efter ett liv med många mil i bil på arbetsresor var det nog tufft att mot slutet vara beroende av andra. Inte undra på om man blir lite grinig.
Jag tänker ofta på honom och jag svänger gärna in på Griftegården för att titta till den plats där han och mormor är begravda. Det känns fint att ta ett snack med dem emellanåt. Många år har nu gått sedan hans död men det där med tid är underligt. Minnena är levande och klara samtidigt som det känns som att det var ett helt annat liv, inte alls mitt.
Hjärtat mitt är fullt av människor - både nu levande och döda. Trångt och trivsamt hoppas jag de har det där mellan klaffarna. Morfar har en viktig plats därinne - med sina fel och brister men också med sina förtjänster.
Han var en viktig del av min trygga uppväxt och han var en person som bara ville mig väl. Nu har jag levt lika länge med som utan honom. Jag gillar tanken på att en del av honom är kvar här och finns här som ett osynligt stöd. Den tanken gör mig fortsatt trygg.
Min morfar
