Den första november har alltid varit ett speciellt datum för
eftersom det är den dag min farfar föddes. 1912 – två år innan första
världskriget och samma år som August Strindberg gick ur tiden – började lille
Ivar sin bana här på jorden. Av de 99 år han levde fick jag vara en del de
sista 38 åren. Tänk vilken utveckling
han fick vara med om under hela 1900-talet. Inte låg han på latsidan själv
heller. Träbitar, blyertspennor eller penslar var ofta involverade i olika projekt.
Farfars födelsedag var alltid en dag då annat fick stå åt
sidan. Särskilt viktigt blev de under de senare åren. Ibland firade vi stort
och ibland lite mindre. Varje år efter hans död har jag begett mig ut till
Lilla Aska för att minnas liten extra en stund. Så även denna dag. En hjärtformad krans av trädgårdens mossa fick
göra farfar och farmor sällskap.
Om en dryg månad är det fem år sedan jag träffade honom för allra
sista gången. Det är som en film jag kan spela upp i mitt huvud. Ett sorgligt
men på samma gång ett fint minne. När jag tänker på det är det med stort
ödmjukhet inför livet. Vi är så starka samtidigt som livet är det sköraste som
finns. Idag tänker jag på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar