Jag har nu bott här i Åtvidaberg i mer än tio år och arbetat
i kommunen i mer än det dubbla men ändå har jag bara varit någon enstaka gång
på den nya kyrkogården. Idag skulle det ha varit mammas kusins födelsedag så
jag tog en promenad till hennes grav för att sätta dit en bukett blommor. Det
var en fin, ljus grav som jag lätt hittade.
Min vandring fortsatte runt och det blev till en
sorglig resa där döden blev så påtaglig.
Där vilar stoftet av många människor jag råkat på och vars död påverkat mig på
något sätt även om det inte varit människor i min absoluta närhet. Namn som
väckte tankar och smärta då jag mött delar
av det sammanhang personerna under sin levnad verkat i. Unga människor som
förolyckats eller fallit offer för sjukdom, människor som inte mäktat med livet
och människor som fått ge vika efter långa, innehållsrika liv. Många namn och betydligt fler än jag var
beredd på att möta.
Vi har alla mist någon och minns dem på olika sätt. När jag
tänker på människor jag träffat som jag inte längre kan träffa i detta liv så
ser jag dem ofta i olika situationer där jag har positiva eller viktiga
erfarenheter av dem. Det är som att ha små filmer att spela upp i tanken. Vissa
är klädsamt blekta medan andra är skarpa i både kontur och färg. I de gravar
jag passerade idag vilar människor som har lämnat efter sig sina egna filmer
till sina anhöriga. Ett helt cinematek fyllt till brädden att hämta styrka och
tröst i för den som finns kvar. Jag själv fick spela upp snuttar av korta
möten, många där tankarna till stor del gick över till de anhöriga som lämnats
kvar att leva vidare.
Idag är en vacker påskdag att ägna åt reflektion och vila en stund i
ödmjukhet över att få vara en del av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar