tisdag 11 april 2017

Morgonluft i parken

Väderrapporten lovade fint väder så trots lite taggtråd i halsen studsade jag upp släpade jag mig upp för att komma ut på min morgonpromenad. Utrustad med kameran och med mössan stadigt på skallen knatade jag iväg. Eftersom solen ännu inte riktigt letat sig upp belönades jag med en vacker rosaskimrande himmel redan i kanten av vår dunge.



Månen, som i natt var alldeles fyllig och rund, hade nu bäddat in sig bakom molnen. Redo att gå av nattskiftet och ägna sig åt slummer efter att har lämnat över till solen.




Templet är en av de mest avbildade byggnaderna här i Åtvidaberg. Jag tycker att den är en en vacker symbol som ståtar där invid Bysjön. Det är en samlingsplats likväl som ett landmärke och beroende på tidpunkt och årstid blir bilderna olika. Sedan 1800-talets början har det antikinspirerade rundtemplet stått där och man kan bara fantisera om alla möten som skett där och alla människor som har passerat.


Hägern hade nog blivit störd i sin vila vid bron av andra morgonpigga motionärer men både rådjur och hjortar var det full fart på. Några fångade jag på bild. Foton kan dock inte göra upplevelsen rättvisa. De kamoufleras effektivt av naturens färger och det är häftigt att först se en och sedan upptäcka fler och fler som vaksamt stirrar rakt på mig.






Jag älskar det böjande landskapet i parken och det behövs inte mycket för att min fantasi ska dra iväg mina tankar till den engelska landsbygden och valfritt deckaräventyr.






Blomsterprakten är här nu och det är lika fantastiskt varje år att få njuta av den gula matta som breder ut sig. Det här är bara början!




Solen steg med stor beslutsamhet upp även denna dag. Det är en otrolig styrka i att veta att solen omfamnar oss om och om igen. Det är svårare att ta till sig en mulen råkall dag då den lurar insvept bakom mörka, tunga moln men varje dag får vi ny energi och ännu en dag av livskraft. Gemensamt och enskilt får vi göra vårt bästa för att ta tillvara på den. Mörka krafter med misstänksamhet och ondska lurar och gör sig påminda, men hjälpta av solens ljus får vi förhoppningsvis fokus på det positiva och ser varandra som goda medmänniskor.



söndag 2 april 2017

Magplask för utesäsongen

Nej, det är inte poolsäsongen som har startat med ett snedsteg från däcket utan tredje gången gillt med förkylningselände. Sol ute - förkylning inne. Det känns minst sagt tradigt att återigen ta fram hela arsenalen av näsdukar och halstabletter. Originalplanen för den första aprilhelgen såg verkligen annorlunda ut. Nu blev helgens mest konstruktiva händelse ett besök på returstationen. Stort!

Min plan innefattade träning och jobb både i trädgården och med skolarbete men vare sig ork eller kopplingar i hjärnan har varit på topp. Nu ska jag ändå göra ett försök till inomhusarbete. Det får bli från soffläge. Uppallad av kuddar ska det nog gå bra.

Jag har planer för att få till en bättre arbetsplats hemma för just nu är det allt annat än funktionellt. Våra stationära datorer har inte använts på flera år (nu startar de inte ens ...) och skrivborden har mest blivit uppställningsplatser. Jag skulle behöva en stor skärm att koppla till laptopen. Den lösning jag kunde få till med hjälp av befintliga sladdar löste bara problemet temporärt. En bättre skrivbordsstol står också högt på inköpslistan för varken "den hatade gnisselstolen" (numera förpassad till garaget) eller makens stol är särskilt bra för mig. Dessutom behöver vi lösa förvaringen av kontorsgrejer.

Det bästa vore förstås att arbeta mer tid på jobbet men även där lämnar skrivbord och min fokusförmåga en del att önska. Jag har lång ställtid innan jag kommer igång så det är svårt att hitta sammanhållen ostörd arbetstid där. Även om jag själv har bestämt mig för att bli bättre på att ägna mig åt en sak i taget så är det ofta något som kommer emellan. Eleverna är inte några stillsamma robotar som är satta på laddning mellan lektionerna. Det är jag oftast väldigt tacksam för men lite för ofta får jag och mina kollegor prioritera att lösa situationer som uppstår, i stället för att göra klart den uppgift vi håller på med.

Att inte kunna styra över sina uppgifter på det sätt man har tänkt sig kan vara både stressande och frustrerande. Just nu känner jag frustration av att inte kunna fortsätta med min träning som jag hade planerat. När jag har kommit igång med bra intervaller vill jag fortsätta med det. I fredags var det riktigt motigt att komma iväg så det gäller att hitta en vana och rutin för att komma över alla de där ursäkterna. Jag märker så väl att jag mår bra av att hålla igång. Sinnet blir piggare och ryggen sträcker på sig lite mer.  Att pusha sig själv är bra men jag vill inte heller vara dum och bli riktigt sjuk.

Så nu är det jag, näsdukarna och dokument på datorn som gäller. Bara att snyta sig och komma igen!



fredag 31 mars 2017

G som i gemenskap

Livet har sina toppar och sina dalar. Ibland har man flow och trivs och ibland är det tunga, jobbiga och sorgliga händelser som tar överhanden. Mitt jobb är en plats där jag oftast mår väldigt bra även om vi ständigt står inför utmaningar i både stort och smått. Oavsett hur jag har mått privat så har jobbet för mig representerat trygghet och stabilitet. Där har jag varit i ett sammanhang där det finns människor som får mig att må bra. Under mina år på Jobbet har jag mött många människor som tillsammans har stärkt min självkänsla till en stabil mur att stå på när självförtroendet vacklar.

Jobbet är en plats där de allra flesta spenderar oerhört mycket av sin vakna tid. Därför är det viktigt att man känner att det är ett sammanhang där man finner mening. Att det är människor som fungerar tillsammans med sina fel och brister men där våra styrkor och tillgångar får utgöra kärnan i hur vi fungerar tillsammans. För mig är det oerhört viktigt att vi kan ha roligt tillsammans. Ett kitt i ett arbetslag kommer inte helt av sig själv utan man får jobba lite på det. Alla får anstränga sig lite på sitt eget sätt.

Jag tycker att en styrka på min arbetsplats är att det är en tillåtande atmosfär och att man vågar bjussa på sig själv. Jag har mina egenheter som jag får jobba på (minns alla lappar jag satt upp för att förmana mig själv) och insikten att jag har alla dessa brister gör att jag har stor ödmjukhet inför andras svårigheter.  Mest hyser jag dock stor beundran!  Dessutom tycker jag väldigt mycket om de personer jag arbetar tillsammans med.

På andra arbetsplatser är det säkert på liknande sätt.  Jag hoppas det i alla fall. En så stor del av livet kan man inte slösa bort.  Det är viktigt att trivas tillsammans och att identifiera allas plats i arbetslivspusslet. Mitt nuvarande arbetslag heter G så vår devis är givetvis den som får utgöra rubriken till dagens inlägg: G som i gemenskap.

Gänglivet

I morse var det lite trögt att komma ut på promenadrundan men till sist tog jag mig upp och ut. En motivationspodd i lurarna och så var jag igång. Inte heller den hör morgonen stötte jag på någon person. Men det finns andra gäng än de tvåbenta.

Först mötte jag den lilla hjortgänget - våra prospects. De lät sig inte fångas på bild utan hade bråttom till spåret. Bra fart och spänst där.

Väl framme vid Adelsnäs stod det stora, tuffa gänget och väntade på mig. För att vara så många så var de inte särdeles modiga utan de höll sig på avstånd.  Maffigt dock när de radade upp sig och hade allt fokus på mig.



En bit bort rusade det jag tror var en ståtlig räv förbi. Glasögonen var inte på men rörelsemönstret och tippen på svansen uppfattade jag ändå.

Hägern tog ett par svängar förbi mig över vattnet och det fick mig att drömma om att bara sträcka ut och flyga iväg.

Väl hemma kunde jag skåda juniorligan rådjursgänget i kanten av dungen på baksidan av huset. Jag kan föreställa mig att de, liksom jag längtar efter odlingssäsongen.

Vi för en lite ojämn kamp vi åtvidsodlare och de här gängen. Vissa strider vinner jag inte men det kan det vara värt för att få med sig de här naturupplevelserna som en fin start på morgonen.

God morgon!