lördag 25 mars 2017

Kickstart för utesäsongen

Äntligen är vårsäsongen här. Min träning tillhör inte den mest intensiva men jag har med stigande ålder förstått att det är oerhört viktigt att jag rör på mig - regelbundet. Det är smidigt att bara ramla nerför trappan på morgonen och köra en stund på Crosstrainern och sedan vidare nerför källartrappen till gymrummet för att tampas några set med skivstången och hantlarna. 

Jag har inte haft några ytterligare vikter på vare sig stång eller hantlar men nu idag blev det påfyllnad med någon av de lättaste vikterna. Mina elever har varit gulliga och tröstat fröken med att den där stången faktiskt väger 20 kg. Min naprapat tyckte allt att det var dags att lägga på lite ... Jag är inte lättutmanad men när jag nu hittade de här yttepyttevikterna på 1.25 kg styck så kunde jag väl testa att hänga på dem. Ojojoj, vad stark jag kommer att bli :-) Min man säger att han ska gå ner till styrketräningsrummet när jag är ikapp honom. Verkar som om rummet är mitt nu då ;-)

Vår, lite mer värme och framför allt ljus på morgnarna innebär att jag kan komma ut på min runda runt Adelsnäs igen. Rask promenad som start på dagen - det gillar jag. Premiärturen fick bli lite senare morgontid än vanligt men även halv åtta var det rätt folktomt. Sällskap hade jag i form av hackspett, bofink och ett gäng andra fåglar. Lägg därtill vacker natur och vetskapen om att det vackraste ligger framför oss alla. 

Runkeeper löpte amok av pur glädje över att användas igen. Min träning är för min egen skull så den får bli på min nivå. Den ser kanske inte mycket ut för träningsproffsen men jag är stolt över att den blir av. Idag fick även källaren besök och så avslutade jag med Blossoms stretchprogram på den fina DVD-skivan. 

Feber, förkylningar och smärtande rygg kan härmed lämna mig i fred.










Den här rackarens framfart följde jag under förra året. Får bli repris i år.




Snart kommer det att vara alldeles grönt här.


Utsikten längs Bysjön är lika vacker året runt.

fredag 24 mars 2017

"Ketchupeffekten" eller "Hur utrustades mitt tysta jag plötsligt med stor bottenpropp?"

Vad är det som har hänt med mig? Vad är det som gör att det ibland är helt omöjligt för mig att sluta prata? I alla möjliga sammanhang kommer jag på mig själv med att babbla, babbla och babbla? Orden och funderingarna bara väller fram på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Om någon människa snart säger åt mig att hålla tyst så kommer jag ha full förståelse för honom eller henne. Min man gör det ideligen men just hans kommentarer har jag inte riktigt tagit till mig ännu.

Det är ju inte så att jag helt plötsligt har fått så mycket viktigt att säga.

Är det minnets försämrade förmåga som gör att jag mer än någonsin måste få ur mig mina osorterade tankar? Har minnet nu peakat och står inför en brant utförslöpa. Hujedamej i så fall.

När hände det här? Jag var i många, många år den här tysta personen som mest lyssnade och tog in. Under i princip hela min skol- och utbildningstid kan jag inte påminna mig att jag ställde så särdeles många frågor. Jag formulerade nog inte frågorna för mig själv ens en gång utan tog mer än gärna till mig av de svar mina mer frågvisa kamrater fick. De frågor som kvarstod fick besvaras via uppslagsverk i bokhyllan hemma eller via alla besök på biblioteket. Min egen bild och mina minnen från framför allt de tidigare åren i grundskolan är att jag fick många förtroenden och att kamrater kom till mig för att jag lyssnade. En som sällan babblar och som håller sina tankar för sig själv är en bra person att lämna sina förtroenden hos.

Nu led jag inte av någon särskild tunghäfta på hemmaplan så det var inte speciellt synd om mig. Däremot var det var svårt för min mams att få ihop bilden av den tystlåtna tjejen skolans kvartssamtal beskrev med den mer pratsamma hon hade på hemmaplan. Själv har jag också lite svårt att förstå varför det var så. Jag lyckades bra i skolan med fina betyg och jag deltog i många aktiviteter. Under låg- och mellanstadiet skrevs det en mängd sketcher till roliga timmen (samtliga förpassade till glömskans trygga rum) och koreograferades en del danser (tydligen saknades total självinsikt gällande min synnerligen bristfälliga koordinationsförmåga). Dessa danser ska inte på något vis jämföras med de fina och välrepeterade nummer som ungdomarna utför idag. Vi hade i alla fall roligt när vi tränade och i fjärde klass vill jag bestämt tro att vi gjorde succé med ABBA:s "Money, money, money". Vi kan möjligen ha dragit uppmärksamheten från vår dans med de monopolpengar vi strödde omkring oss.

Kan-själv-mentaliteten har alltid funnits hos mig och var varit väldigt stark. Med det följde i mitt fall en vilja av att hålla mycket inom mig. Inte så att jag gick omkring och mådde dåligt utan det var nog bara en känsla av att det inte var varken viktigt för mig eller för andra att jag skulle dela med mig av så mycket om vad jag tyckte. Kanske fattade jag då att två öron och en mun var en signal till att lyssna mer och babbla mindre. Lärande sker till stor del genom härmning och då är lyssnade ett bra sätt. Men att bolla frågor, att våga ifrågasätta och att få sätta ord på sina tankar för att pröva dem är oerhört viktiga delar i dagens skola. Förmodligen är det detta som smittar av sig på mig med .

Är det för att väga upp åratal av lyssnande som jag helt plötsligt har blivit en explosion av frågor, tankar och funderingar? Är det ålder och oförmågan att tycka att det är något särskilt som är speciellt pinsamt längre? Har nyfikenheten fått fritt spelrum? Vart tog den där stora spärren vägen? Den finns där - jag är inte helt hämningslös - men är väldigt lätt att lyfta på.

Är det möjligtvis så att jag i kombination med ovanstående oftare befinner mig i sammanhang där jag träffar människor som bjuder in till att jag ska prata. Någon livserfarenhet har man allt skaffat sig och med den väcks bara fler och fler frågor. "Ju mer du lär dig desto mer inser du att du inte kan", är ett citat jag ofta ser. Om någon ställer en ärlig fråga till mig kan de oftast räkna med att få ett svar som inte hör till den kortare varianten. Mitt stora problem är att sortera och att begränsa mig. Om någon säger en sak så kan flipperspelet innanför pannbenet vara igång blixtsnabbt. Problemet uppstår när flera tankar poppar upp på samma gång och de alla kräver att få tillträde till talutrymmet samtidigt. Lite som en otålig klass full med babblande elever eller grodorna på Grönan - de där rackarna som har en tendens att poppa upp hela tiden trots att man försöker klubba ner dem.

Nu senast var det min stackars naprapat som blev den här talträngda lärarens offer. Den tid han la ner på mig kommer han förmodligen att få tillbringa mångdubbelt med att återfinna balansen i hörselgångarna. Det var fritt spelrum bland samtalsämnena men jag skulle väl ändå tro att i alla fall hälften rörde sig om träningsrelaterade ämnen. Om man klurar på saker och det finns någon där som kan och vill svara så vore det väl ändå himla dumt att bara vara tyst!

Samma sak sker hos min tandläkare sedan snart 15 år. Där blir det på ett ganska naturligt sätt begränsad tid som man faktiskt kan tala men under den timme varje år som jag är där hinner vi med en hel del prat. Merparten rör röntgenplåtar och tandstatus sedan sist men våra samtal under åren har även rört en del andra spörsmål. Det är ändå roligt att hon flera gånger har uttryckt sin uppskattning över att ha just lärare som patienter. Hon menar att det blir många intressanta frågor och när det handlar om egenvård är frågorna ett sätt att visa både intresse och ansvar. Jag hoppas att det var det min lillebror menade när han sa att lärare och ingenjörer på ett lite skämtsamt sätt placeras i samma grupp av patienter. Inte att vi är världens jobbigaste som bara frågar.

Jag trivs i skolmiljön och där pratas det hela tiden. I helklass, i grupp och med enstaka elev. När jag som ny lärare skulle kasta mig ut i skolvärlden var en av de saker jag funderade över just det där samtalet. HUR skulle jag lyckas hålla ett föräldramöte flytande? HUR skulle jag reda ut det där med utvecklingssamtal? Kanske var det där någonstans det vände. I skiftet från lärande elev till lärande yrkesarbetande. I och med att jag tvingades ut utan skyddsnät men med fantastiska kollegor, elever och elevers föräldrar som stöd fick jag också själv ta ansvaret för samtalet. Nu är problemet det omvända och det är där min utmaning ligger.

På min anslagstavla på jobbet har jag en mängd lappar med budskap riktade till mig själv. Bl a är det uppmaningar att inte reagera på allt jag hör. Jag behöver inte lägga mig i alla diskussionen jag hör i arbetsrummet och jag måste tänka mig för så att jag inte stör. Orden kan ibland bubbla ut precis som om man öppnat den där stora bottenproppen Rolf "Fleksnes" Vesenlund pratar om i ekorna i filmen Göta Kanal. "Stor bottenpropp fort synk, liten bottenpropp sakte synk". Samma sak med ketchupeffekten. Inget, inget och sen jättemycket. Ibland känns det som om det är där jag är.


Ofta är problemet med mina tankar att de inte färdigtänkta när de kommer ut och får ljud. De behöver komma ut för att få för lite luft under vingarna, sägas, prövas och smakas på och då blir det ibland lite väl omständligt. Där har jag utvecklingspotential, stor utvecklingspotential. Särskilt om du frågar min man.



tisdag 1 november 2016

En hjärtformad krans

Den första november har alltid varit ett speciellt datum för eftersom det är den dag min farfar föddes. 1912 – två år innan första världskriget och samma år som August Strindberg gick ur tiden – började lille Ivar sin bana här på jorden. Av de 99 år han levde fick jag vara en del de sista 38 åren.  Tänk vilken utveckling han fick vara med om under hela 1900-talet. Inte låg han på latsidan själv heller. Träbitar, blyertspennor eller penslar var ofta involverade i olika projekt.

Farfars födelsedag var alltid en dag då annat fick stå åt sidan. Särskilt viktigt blev de under de senare åren. Ibland firade vi stort och ibland lite mindre. Varje år efter hans död har jag begett mig ut till Lilla Aska för att minnas liten extra en stund. Så även denna dag. En hjärtformad krans av trädgårdens mossa fick göra farfar och farmor sällskap.


Om en dryg månad är det fem år sedan jag träffade honom för allra sista gången. Det är som en film jag kan spela upp i mitt huvud. Ett sorgligt men på samma gång ett fint minne. När jag tänker på det är det med stort ödmjukhet inför livet. Vi är så starka samtidigt som livet är det sköraste som finns. Idag tänker jag på det. 




måndag 29 augusti 2016

Två versioner av en lördag

Lördag - den korta versionen:
  • Sol
  • Fenomenmagasinet
  • Våfflor
  • Kyrkogårdar
  • Internationell matmarknad
  • 50-årsfest


För att vara jag så är det en riktigt innehållsrik lördag redan i kortversionen. Nu tror jag inte att folk i gemen lever sitt liv i punktform. Jag gör det definitivt inte och det var full fart på tankarna hela dagen.

Lördag – den något längre versionen

Redan en dag med sol gör att dagen får en lite bättre start. Frukosten smakar bättre, kläderna behöver inte vara lika tjocka och man ser lite coolare ut när man kör bil iförd solglasögon ;-) När hösten närmar sig med bokstavliga stormsteg blir varje solig dag lite mera värd.

I Gamla Linköping har man återskapat en väldigt inbjudande miljö. Hela stadsdelen är en del av min uppväxt. Jag har många gånger strosat omkring längs gator och gränder. Både i trängsel under marknadsdagar och i min ensamhet då gårdar och gator legat öde. Bara att vara i miljön är en välgärning för själen.  Känslan av att tiden har stått still bidrar till lugnet.  Det i kombination med de olika hantverk som bedrivs i de olika byggnaderna. Den gemensamma nämnaren är produktion i liten skala av saker som tar lite tid. Det är en bra plats att ladda sina mentala batterier på och en bra plats att hinna ikapp sig själv och sina tankar. Lördagens besök var inget undantag.

Vi startade med några timmar på Fenomenmagasinet. Både jag och de två tvååringarna med tillhörande ömma mödrar hade stort utbyte av besöket. Alla kan få ut något på sin egen nivå. En liten filur kan dra och trycka och en stor filur kan lära sig hur en diskmaskin fungerar eller höra skillnad på ett friskt hjärta och ett hjärta med blåsljud eller andra problem. Fiskar och koraller i fantastiska färger kan trollbinda såväl liten som stor i långa stunder.  Alla tekniska uppfinningar inger respekt och väcker både nyfikenhet och intresse. All den teknik som underlättar vår vardag har börjat någonstans. Speciellt imponerad blev jag av det uppstoppade vargparet. Otroligt välgjort! Jag hade inte blivit förvånad alls om något av de ståtliga djuren hade tagit ett språng ut ur montern.





Någon som gärna hade tagit sig ut ur sitt terrarium var den nyfikne dabbagamen Atlas. En liten karaktär med tuff uppsyn. Med blicken intensivt fästad vid oss besökare såg han ut att ha helt andra planer än att bo kvar därinne.

Atlas


Något coolare var då panterkameleonten Pascal. Han spanade också men hans tankar tycktes mig aningen mer svårtolkade.

Pascal


Alldeles utanför Fenomenmagasinet kan man se en kolonilott med tillhörande liten stuga. Vilken koncentration av odlarglädje som ryms i alla koloniområden runt om i Sverige. Odlarglädje när den är som bäst. Här är min största fascination en kaprifol som vid den här tiden på året ser ut som en armé av helgalna morgonfrisyrer. Underbart!



Utflykter är aldrig riktigt kompletta om inte fika utgör en väsentlig del. Skogsturer utan samlarlycka är ok bara man får en kopp kaffe eller varm choklad. Aldrig smakar väl en korvmacka bättre än när man är på utflykt. Knappt har man kommit iväg förrän man funderar på den där bullen man stoppat ner i ryggsäcken. ”Nu skulle det väl smaka gott med lite fika”, är en fras man helt enkelt inte säger nej till. I Gamla Linköping är det fika med klass som gäller. Både vad gäller miljö och det man får på tallriken. I lördags blev det en för mig ny bekantskap i form av Våffelstugan. Sagolik innergård med en liten syrenberså, äppelträd och ett spaljerat päronträd. Våfflan överträffade mina förväntningar. En rejäl och frasig skapelse med grädde och hjortronsylt. Hur nyttig den var tror jag vi talar tyst om men oj, så god. Rekommenderas å det varmaste för den som tänker sig ha vägarna förbi. Det trevliga bemötandet fick vi som en bonus.


Placeringen av Cloettas butik är inte så dum faktiskt. Den miljön representerar en lite senare tid med sina snabbköpskassor så den kan allt vara lite i ena kanten. Många är det gånger man har stått i kö i den gamla Chokladboden i andra hörnet. Ibland var det riktigt trångt och lite stressigt då man skulle haspla ur sig vad man ville ha samtidigt som man spanade vad som fanns. Att handla över disk är lite exotiskt och det känns allt lite speciellt. Det finns en anledning till att jag gärna köper makens smörgåspålägg i charken på Ica här i Åtvid. Jag börjar misstänka att det har med åldern att göra för jag kommer på mig själv i både den ena och den andra affären att börja småsnacka med expediterna. Kanske är det en reaktion på att jag gillar det där mötet mellan människor. Rätt ofta ber jag om ursäkt för att jag står och stirrar ner i kortläsaren när jag ska betala. Det känns väldigt oartigt men det gäller tydligen att hänga med sin tid.

Efter att sötsugstarmen hade fått sitt blev det så dags för lite mer allvar. Smyckning av de dödas viloplatser stod på programmet. Trädgården tillät mig att ta med lite blomster för att göra fint och tankarna och de minnen jag har fick bli fokus för en stund. Den man bär i sitt hjärta finns kvar för alltid. Jag brukar tänka så som en tröst. Det är skönt att få stanna upp och låta sorgen ta plats en stund. Respekt för det som varit ger livet idag en mening. För att klara av att leva livet i nuet behöver i alla fall jag den grunden att stå på. Det är där jag finner en del av min trygghet och en del av min självkänsla. Även efter deras död kan de ge mig styrka och tröst.  Det är fortfarande så otroligt tomt utan min farfar. Tänk om jag kunde svänga förbi på Bockhornsvägen och ta en fika och prata lite. Snart har det gått fem år. Fem långa år.


Jag saknar alla jag mist men kyrkogårdens olika rum bjuder på ro. Det är platser som inbjuder till eftertanke. Oftast är man alldeles ensam och kan ta sig en tyst pratstund om de senaste uppdateringarna i livet. Tankarna kan resa runt och finna sin plats på rätt ställe. En kall dag med trängsel som kring Allhelgona är det ganska svårt att hitta just den stämning jag menar men en fin sommardag som i lördags är det väldigt rofyllt och ur sorgsenheten går det att utvinna både styrka och glädje.

Linköpings centrala delar var som förvandlade med den Internationella matmarknaden som höjdpunkt. Att förflyttas från land till land via både syn- och doftintryck är en intensiv upplevelse. Korvar, paellor och konfekt lockade stora skaror av människor. Currywursten tog mig rakt till en biergarten i München. Dränkta i chilisås och currykrydda mättade de en hungrig och lätt förvirrad turists mage tillsammans med en rejäl sejdel radler.  Alla brittiska marknadsstånd kastade mig mellan pubar i London, landsbygdsrestauranger på Irland och rundresor i Skottland. De olika franskspråkiga vagnarna retade både doft- och smaksinne. Från Provence med sina tvålar, via ostdiskar i Pau och Paris kastades jag runt i ett franskt flipperspel där minnesfragment från olika resor poppade upp. 


Mitt sikte var inställt på att få njuta av en frasig croissant och för fyra femmor nådde jag mitt mål i höjd med Åhléns. Att resa är till stor del en kulinarisk upplevelse så det är ett häftigt koncept med denna resande marknad. Om inte du kan komma ut i världen så kommer världen till dig. 

Att resa gör vi även genom att möta olika språk. Det är en nyckel till att komma närmare en kultur och ofta ett sätt att få personer att öppna sig. Kvällens 50-åring är gift med en fransyska och eftersom hennes föräldrar var på plats för att delta i firandet blev franska ett av kvällens språk. Då jag själv undervisar nybörjarfranska känner jag hur min egen nivå på språket ständigt naggas i kanten. Jag har alldeles för få tillfällen när mitt språk utmanas men kvällen skulle komma att bjuda på en rejäl dos. 


Bubblor för en 50-åring


Det är otroligt häftigt och utmanande att hamna i en konversation med någon vars kunskaper i ens eget språk eller i engelska är i princip obefintliga. För mig var det nyttigt men också svårt och frustrerande. När samtalsämnen rör sig kring bolån, friköpta tomter, svensk/fransk historia, pensioner, krig, julmarknader, sociala koder, valutor och samhällsutveckling känner jag verkligen att jag har en del brister. Men med två välvilligt inställda samtalsparter löser man det mesta. Det är så språk och kommunikation ska fungera när det är som bäst. Strategier med att förklara runt orden, påbörja meningar och något enstaka ord som faktiskt fick slås upp i en telefon. Häftigt med möten utan prestige.


Det här var några av alla de tankar som for genom mitt huvud under lördagen. Väldigt långt ifrån en uppräknande punktlista. Allt man gör eller i alla fall mycket av det jag gör sätter igång processer i hjärnan och tankarna tar sina egna vägar. Den minsta händelse kan få mig att minnas glada och sorgsna stunder. Med åren samlas en hel del minnen och man gör kopplingar till de mest skilda saker. Inte underligt att man är trött när nattvilan närmar sig.