söndag 1 juli 2018

Road trip - den andra dagen


 Att ge sig ut på en morgonjogg/powerwalk är ett angenämt sätt för att utforska en ny närmiljö. När vädret och omgivningarna är så inbjudande som kring Torkel Jonsgård i Sibbarp är det inte svårt att komma upp ur sängen och dra på sig joggingskorna. Den där konditionen är det ju si och så med men jag kämpar på så sakteliga. Jag tänker fortsätta leva i illusionen att jag flyger fram på lätta steg. Lite motion och vackra vyer får jag på köpet.

Ena stigen hit och andra hagen dit - mer komplicerat än så behöver det inte vara.  Vilken härlig plats att leva på. Jag förstår att ägarna trivs. Åtminstone sommartid. Jag är glad att jag valde den här platsen att åka till och jag återvänder gärna. 






Bland åkrar och skog





På väg tillbaka till mitt B & B

Fåren i hagen gick det ingen nöd på

Väl tillbaka från min runda språkade jag med Mats som fixade med frukosten. Han tipsade om deras träningslada. Den ville jag såklart kolla in. Lite annat än vårt lilla träningsrum i källaren. De brukar ha en del träningsgrupper där men klockan sju en vanlig onsdag var jag alldeles ensam. Jag testade en del grejer men jag var rätt sugen på frukost så det blev inte en så lång stund.



Rosa hantlar


Det fanns en hel lada med träningsgrejer




Frukosten var förnämlig. Prydligt upplagt i kylen och bara att ta för sig. Brödet var alldeles nybakat. Det var ett annat par på plats och damen i sällskapet och jag frukosterade ihop och hade en trivsam stund i morgonsolen. Människor som gillar katter är generellt trevliga ;-) Jag var tom tvungen att "ta omgång" på frullen.

Den mysiga innergården som badade i sol när jag skulle äta frukost



Porslinet <3


Det blev inget GeKå:s igen. Jag tog i stället sikte på Värnamo via lite alternativa vägar. Samma GPS som ständigt tar mig till Ullared (... fast jag inte ens ska dit ...) visade sig vara riktigt bra på att ta mig därifrån också.
Stannade till för att fota landskapet

Passade på att svänga in på Skeppshults fabriksförsäljning. Har många gånger passerat men nu fick butiken besök. Det vara bara jag därinne men jag lyckades vara tydlig med min närvaro i och med att GPS:en i telefonen högt och tydligt talade om att den hade tappat sin GPS-signal. Det väckte munter min hos tjejen som jobbade där. Fick bjuda på den men för säkerhets skull drog jag av volymen. 

Klart jag shoppade lite här med!



När man fortsätter på något alternativa vägar kan det hända att man hamnar i Käringanäs. Inte en plats jag riktigt kan rekommendera men namnet var kul. Det var några hus och de satt faktiskt en liten tant framför ett av dem. Hon tittade synnerligen misstänksamt på mig när jag sakta rullade förbi i min lilla röda fara. Kanske var det hennes näs där jag kom och inkräktade ...

Metropolen ...

Mitt huvudmål med den här resan var att hälsa på min bror och hans familj utanför Värnamo. Onsdag lunch var jag så där. Sillunch (testade en ny variant - mitt nya, modiga jag vet tydligen inga gränser ...) och en hel massa skönt häng med fasters lille älskling. Jag fick även äran att köra åkgräsklippare. Det har jag aldrig haft möjligheten eller ens tanken på att göra så när Martin frågade sa jag instinktivt "JA!".  Jag blev biten direkt och det slutade med att jag klippte hela deras gräsmatta. Lycklig som en kalv på grönbete svängde jag runt, backade, startade om, höjde och sänkte klippmekanismen och duckade för gungor och buskar. Att det kunde vara så kul! Klar hinklistegrej som jag snott lite från sidan från min man. Han skulle bra gärna vilja ha en åkgräsklippare hit till Violvägen. DET kommer inte att ske men jag tar mig gärna en svängom hos brorsan igen.


OMG så kul! Fullt fokus!

Lille Konrad är en solstråle med bus och nyfikenhet i blick. Härligt att få leka lite med honom. Vi grävde i sandlådan och byggde kaktorn. När vi senare såg på fotbollen var han måttligt intresserad och ville hellre se på Babblarna. Faster försökte ha ett snack om att det var en historisk händelse med så stor seger bla bla bla men jag är tveksam om det gick fram helt och hållet ...

Sandlådehäng



Lilleman i sin nya, fina zebrakeps.



Dagen avslutades med en cykeltur till en närliggande sjö. En vacker plats att vara på och en vacker sjö att årets första dopp i. Laddning för själen. 



Jag kom inte många meter på min väg hem till Åtvid innan jag blev tvungen att stanna för att försöka ta in solen som började gå ner bakom träden. En dag som startade med solens uppgång bland de Halländska åkrarna skulle givetvis avlutas med stil. Bilder kan inte göra scenen rättvisa men den finns lagrad i mitt inre.

Solnedgång i Värnamo

En annan plats jag länge velat stanna på är Brahehus. Jag har passerat några gånger när solen går ner över Vättern och det är magi varje gång. Nu stannade jag till och gick över (eller snarast under eftersom det är tunnlar) till ruinen. Wow, bara wow!








Runt ettsnåret på natten var jag hemma igen efter min 40-timmarsresa. Fylld av intryck och känslor som efter en tvåveckorstur. Det enkla är för mig det märkvärdiga. Att ta in hur livet är. Att göra det bästa av det som blir. Att prata med människor - kända och okända.Att låta bli att prata med någon och bara lita till sig själv.  Att svänga till höger i stället för till vänster. Att låta saker ta den tid som krävs. 







onsdag 27 juni 2018

Road trip - en spontanare

När man har semester blir dagarna lite hur som helst ibland. Jag tyckte det var hög tid att besöka brorsan lille guldklimp igen så det ska jag göra - imorgon. För idag hade jag inga planer alls. 

Men så började det dra lite grand i Ullaredstarmen och raskt växte en lös plan fram. Jag kom på att det skulle vara en smart idé att slippa allt vad stress heter nu när det ändå är semester. Alltså bestämde jag mig för att boka någon form av övernattning i närheten av Ullared. När jag tittade runt var det ett ställe som fångade mitt intresse lite extra då jag läste på deras sida att det fanns en katt som kom och välkomnade gästerna. Jag slängde iväg en bokning till Torkel Jönsgårds B & B i Sibbarp. 

Lista skrevs, kläder hängdes fram och bilen packades. Jag tuffade ner genom Sverige och hittade rätt hela vägen trots en ny variant. GPS i kombination med en gnutta sunt förnuft är bra. 

Shoppingen gick synnerligen bra. Det mesta på listan kom med - kanske en, två grejer till. Max ...

Välkomnades fint (dock inte av katten) och fick komma till rätta en stund innan det fick bli en utflykt till Tvååker för att käka mat Det är en liten plats med cirka 2500 invånare en dryg mil ifrån Varberg. Det fanns några ställen att välja på men finns det ett ställe som heter "Korv me mos" så måste man gå dit och ta en korv med mos. Det rekommenderar jag även andra med kurrande magar att göra. Det var lite körigt där för bussen 652 gick förbi, det var full rush i luckan, en man hade glömt sin plånbok - det hade även hans fru gjort så de fick åka hem och hämta den och precis när jag hade ätit upp och skulle gå hörde jag att moset var slut. KA-TA-STROF. 


Vädret var inbjudande och timmen inte sen så jag tuffade på lite med min bil. Tog mig till kanten av Varberg och strosade i strandkanten och på klipporna. Funderade över om en mås skulle attackera mig eller om der var normalläge att låta eländig.  Kom fram till att det var normalläge. Åtminstone slapp jag attack. 

Träslövsläge kallade på mig så jag svängde ner dit. Så skönt att bara sitta i sanden en stund och sprätta med fötterna och njuta av vyn framför mig. Om man har svårt att vara i nuet så rekommenderar jag sand och lätt vågskvalp. En sol så sakta på väg ner är inte heller att förakta.  

Tillbaka på mitt boende välkomnades jag så av katten. Vilken charmig rackare. Vi kunde ha lekt hela kvällen. 

Dags för sängläge och jag plockade fram mina träningskläder som jag hoppas använda imorgon bitti. Då inser jag att resten av mina kläder - de där som jag så ordentligt hängde fram på en galge i morse - inte kom med på resan. Darn! Inte köpte jag några toppar alls heller ... Var så duktig och fokuserade på byxor. Så det får kanske bli ett raskt svep in imorgon med.  Ingick definitivt inte i min plan. Men jag är lösningsfokuserad så jag får offra mig en stund till och kräma ur det sista av den här omgången besök i det stoooora gula huset. 


Fina hästar i hagen 

Nyfikna fegisfår

Känn-dig-som-hemma-vardagsrummet

Måsen som eventuellt skulle anfalla




Det är något med sand

Något suddig bild kan bero på sand på linsen ...

Gosekatten var hemma

Lekfull liten rackare



måndag 25 juni 2018

Hinklista eller Hur man tar sig ur livets gröt

Min lista är min lista och den är inte som någon annans lista.

På min lista står inga storslagna saker som att bestiga berg eller simma över hav. Jag fokuserar på min känsla av att ha lyckats med de små sakerna i livet. Lite fegt kanske men det är oftast i de detaljerna jag finner min glädje. Listan är inte heller någon fix och färgig papperslapp utan utgörs av saker jag antingen klurat på ett tag eller bara snappat upp någonstans på vägen. Det är en brokig samling saker jag inte gjort förut.


Sticka gosesockor

Att sticka ett par sockor är en sak jag burit på länge, länge. Jag har med stor skepsis tittat på de där stickningarna som innehåller fler stickor än två. När hela fem stycken är inblandade snackar vi helt klart hinklistematerial. I skolan ser jag hela tiden hur mina elever skapar saker i slöjden. Jag gillade verkligen slöjd i skolan och jag har allt stickat min beskärda del. När Skärgårdsdoktorn var i ropet stickade jag mig en rejäl, gosig tröja. Ett plagg jag fortfarande gärna använder. Men de där sockorna har funnits där i mina tankar som ett spöke.

Min "skärgårdsdoktorntröja"
                                               

Jag cirklade vidare runt men så fick tanken plötsligt fäste. En lättare googling förde mig till en stickbeskrivning från ett garnföretag och efter en kortare konsultation hos en elev bestämde jag mig för att beställa ett blått garn, jeansfärgat från en tid när jeans faktiskt var blå. Bambustickor införskaffades också men starten blev trög. Det tog tvärstopp efter första öglan - jag kunde för mitt liv inte komma ihåg hur man skulle lägga upp maskorna ... Det fick bli en snabb googling igen och det var den kickstart som behövdes. Med tungan rätt i mun och fokus på de fem stickorna så hade jag ganska snart fått till mitt livs första par sockor. När jag ändå hade flow fick det bli ett par färgglada varianter också. Nästa steg kan bli att ge mig på mönsterstickning men det väntar jag med tills höstlöven börjar falla.

 

                                               


                                             

                                             

Smörgåstårta

När man lever med en man vars kulinariska favorit är smörgåstårta tycks det mig aningens märkligt att tanken inte ens slagit mig att jag själv skulle ge mig på att sno ihop en. Hur svårt skulle det kunna vara! Inte särskilt visade det sig. Jag tänkte lite som Brasse med falukorven och sockerkakan. Man tar helt enkelt det man tycker är gott, lägger det i olika lager och piffar lite på toppen och sen är det bara att invänta makens leende ;-) Nästa gång blir det ännu mer gotter på toppen.







Nässelsoppa


Det där gröna brännande eländet som växer hej vilt kan verkligen vara en delikatess. Det har jag förstått och många gånger tänkt ge mig på. Men så har det fallit ur minnet varje år. Men nu i år var  det dags. Jag hittade några späda rackare som plockades med stor försiktighet. I djungeln av recept valde jag ett från Ica. Någon sherry fanns dock inte att tillgå (man är väl inte tant heller ;-) ) Maken tittade skeptiskt på den gröna soppan (han tittar ofta skeptiskt på det som är grönt på tallriken ...) men gav mitt första försök klart godkänt. Jag själv var mäkta nöjd - en fröjd både för gom och öga. Detta var inte sista gången. Hinklistan tömdes på ännu en punkt.





Löprunda i storstadspark

Under min uppväxt ägnade jag många timmar åt motion i olika former. Gymnastik, fotboll, spontanidrott och så till sist basket. Den del jag tyckt allra sämst om men kanske ändå på något sätt fantiserat mest om är löpning. Det ser så lätt ut och jag gillar själva tanken att bara snöra på sig skorna och ge sig ut i skogen. Pust! DET-ÄR-VERKLIGEN-INTE-KUL! INTE NÅGONSTANS!! Ändå har jag närt en liten dröm om att ge mig ut på en liten joggingtur i en storstadspark. Det skulle inte behöva vara långt och skulle med fördel kunna kombineras med en power walk men ändå - en liten, liten löptur på lätta steg. Det ser så härligt ut när man möter människor som är ute på en löptur. Tidigt innan jobbet eller en spontan lunchjogg. Jag önskar jag vore en sån där löpande människa. Tyvärr förtas en hel del av löpupplevelsen av tunga flåsande andetag och ännu tyngre steg. Det blir liksom inte njutbart då. Jag går gärna raska promenader men det brukar ta emot när jag försöker höja tempot. Den som mött mig på morgnarna (i nuläget mest, hjortar, harar, hägrarna och en och annan svan) har skådat mina tafatta försök till att utmana mig med intervallträning. En rätt sorglig syn men minen har varit hyggligt bestämd.

När jag i maj styrde kosan till London fick träningskläder och skor en alldeles egen plats i bagaget. Här skulle Hyde Park få sig en omgång. Redan första morgonen snörde jag på mig skorna, stoppade på mig nyckeln till hotellets port och gav mig ut i det lätta regnväder London ville bjuda en förstagångsjoggare på. Mina knatanden runt Adelsnäs hade nog gett en del kraft till mig eller så var det den nya miljön som gav extra energi. Jag varvade rask promenad och jogging och det gick förvånansvärt bra. Några fotostopp kunde jag inte låta bli - är det inte dokumenterat så har det förmodligen inte hänt ;-). Jag hejade lite världsvant på andra joggare och kämpade på. Svanarnas skrän kunde jag ha varit utan men Londons parker bjöd på annat än den tidiga morgongökens hoande som jag är van vid.

Två morgnar senare belönades jag med något bättre väder. I ett anfall av storhetsvansinne försökte jag spela in en liten Rockyscen vid trapporna till Albert Memorial. Det gick inget vidare då jag inte fick till musiken samtidigt som jag spelade in. Dessutom ville telefonens motionsprogram upplysa mig om att "aktivitet stoppats",  "aktivitet återupptagen" hela tiden så jag gav upp. Ska man bocka av något på listan så ska det göras med stil - även om just den delen inte kunde dokumenteras. Musiken spelades och jag sprang uppför trappstegen. Det blev en blandning av powerwalk och jogg i hyggligt tempo. Kan då ha tagit någon liten felsväng så att jag hamnade längst österut i Hyde Park i stället för att vara någonstans mitt på. Blev en rejäl runda men det gäller att passa på.





Utanför Kensington Palace

Albert Memorial



Fröken på taket

Jag är inte någon stor fantast av höjder. Utsiktspunkter och torn fungerar bara jag har något att hålla mig i. Eiffeltornet är en favorit men där känns det inte som om jag ska ramla ner. Är det vingligt tackar jag för mig. Att kasta mig ut för en slalombacke är inget som lockar alls utan tanken på det ger mig hjärtklappning. Att vigt hoppa upp försiktigt via en stol kliva upp på en bänk i klassrummet går bra. Ibland får man feeling och ska visa något som Robin Williams i Dead Poet's Society.

Vi har bott i vårt hus sedan 2009 men jag har hittills aldrig varit uppe på taket. Singha älskar att smita upp dit och maken har donat med antennen ett flertal gånger. Men jag - ICKE! Jag var oerhört tacksam att vi lejde bort takomläggningen. Samtidigt lockar det där med utsikten. Det närmaste jag har kommit är att titta ut från takfönstret när jag skulle ta in katten. Det har ändå cirklat i tanken att jag kanske skulle våga mig upp. Nu var det dags att göra verklighet av planen. Med visst besvär och en gnutta hjälp fick jag upp stegen. Ångrade mig omedelbart men klättrade ändå uppåt med hyggligt stadiga steg. Maken hade dessutom gett mig uppdrag så jag var verkligen tvungen att komma ända upp. Antennkabeln hängde lite löst så den skulle fästas med buntband. Väl uppe vid toppen upptäckte jag att jag inte nådde. "Du får klättra upp på skorstenen", var precis vad jag ville höra då... Finemang. Härligt. Toppen. Inga problem. Ångrade mig lite till men vad skulle jag göra när jag väl hade kommit såhär långt. 

Det värsta låg dock framför mig. Eftersom jag inte ville bo på taket var jag ju tvungen att ta mig ner. Pulsen ökade markant och jag fick djupandas för att hålla lugnet och inte se mig själv trampa snett, halka, ta sönder en takpanna, eller lossa något av stegen på taket. Varför? Varför? Varför? snurrade i mitt huvud hela vägen ner. Ett steg i taget och till sist hade jag lyckats ta mig ner från taket, ta mig över till stegen och klättrat ner till altanen. Nöjd med min lilla bedrift men utan någon som helst mersmak. 
Uppdrag fästa antennkabel

Klättercoachen


Om livet bara tuffar på utan avbrott blir det lätt en enda gröt av vardag. För mig som är en trygghetstörstande vanemänniska behövs det inte så mycket för att sätta piff på tillvaron. De små sakerna ska inte förringas utan ska nog tom få ett eget inlägg framöver. När jag minst anar det så kan ett oemotståndligt infall attackera mig. Det är inte alltid något som kommer från "hinklistan" men jag tror allt att den där byttan har en mängd små nya utmaningar för mig att ta mig an. Utmaningar som passar mig och mitt sätt att leva livet. Mitt liv!