Åsiktsfrihet och tolerans

Jag tycker det är väldigt viktigt att alla har rätt till sina egna åsikter. Jag behöver inte gilla samma saker som alla andra och ingen annan behöver tycka precis som jag.

Det hindrar mig inte från att bli oerhört sorgsen inombords när människor visar en sån brist på genuin medmänsklighet.

I valtider blir jag återigen påmind om att det finns människor som jag trodde annat om som uttrycker de mest horribla åsikter. De verkar inte se längre än till sina egna nästippar. Otroligt att de är så många. Otroligt. Vad är det för mekanismer som driver dem? Vilken värld vill de leva i?

Samhällsproblem är svåra saker. I ekonomiskt trassliga tider (hur man definierar det varierar)  är det kanske så att man är sig själv närmast och har svårt att vara öppen och generös mot andra. Att sakna ekonomiska möjligheter har jag förståelse för men att sakna tolerans och känna medkänsla i sitt hjärta kan jag bara inte få ihop i mitt huvud. Jag är inte ensam om det.

Inget land kan lösa hela världens problem. Men varje land och alla individer kan försöka vara en del av att dra åt rätt håll. Elände, olyckor och katastrofer är en del av livet men vi behöver inte spä på med att göra det värre genom att se ner på varandra.

Var och en har rätt till sina åsikter men när dessa åsikter går ut på att trycka ner andra så är man ute på väldigt hal is.

Ta reda på hur världen ser ut, sätt dig själv i någon annans skor, se världen ur andras perspektiv. Se på film, läs böcker,  läs på seriösa sidor på nätet. Har du problem med källkritik så hjälper jag dig gärna. Du får uttala dig men vänta tills du har skapat dig en nyanserad bild. Din skyldighet som medmänniska och röstberättigad är att ta reda på fakta.

Se individen och döm ingen på förhand. Vi har det här livet och den här tillvaron att ta vara på. Gör det på ett klokt sätt!

Färdigutmanat men...

Mitt intensiva eller åtminstone dagliga (ska man räknas till flitig ska det nog skrivas om allt hela tiden...) bloggande den senast månaden har sitt ursprung i att man skulle utmana sig själv att göra något varje dag i trettio dagar. Ett sätt att hitta en god vana eller att bryta en dålig. Kanske just det som någon behöver för att ta sig i kragen och genomföra det där spännande projektet man fantiserat om. Jag gillar att skriva men har svårt att genomföra ett projekt eller en uppgift fullt ut. Framåt 70% är kurvan klart nedåtgående. Alltså var trettio dagars bloggande en bra och realistisk utmaning för mig. Inte så våghalsig precis men varför ska allt vara det.

Drömmar man inte tar tag i förblir drömmar. Sätter man upp ett mål och arbetar mot det så är chansen betydligt större att det blir som man önskar. Själv är jag dålig på att sätta ord på eller ens fundera över mina drömmar. Alltså har jag inte heller några vidare planer att följa. Dock är jag medveten om det och får ta konsekvenserna.

Projekt saknas det dock inte här hemma. Det kanske kan räknas som en sorts drömmar. Vi gör om och förändrar i vår egen takt för att vårt hus ska känna sig ompysslat och för att vi ska få det som vi vill. Det är en prioritering vi gör. Andra personer väljer andra sätt.

Att ha ett hem där jag trivs och en fantastisk person att dela mitt liv med är en ynnest. Att dela sitt liv med någon är en rätt hygglig utmaning :-)

Jag kommer att fortsätta skriva då och då. Tankar som kan bearbetas genom att bli til ord på en skärm råder det ingen brist på.

I natt somnar jag till ljudet av ett strilande regn som slår mot takfönstret. Lillkatten har lagt sig över mina ben och spinner förnöjt. Kanske drömmer även hon om framtida utmaningar. Trettio dagars jakt ligger nära till hands.

Kaos är granne med skapande

Om en liten fluga på väggen skulle beskriva arbetsprocessen för såväl personal som elever i skolan skulle det ibland bli en ganska märklig läsning.

När eleverna arbetar gäller det ganska ofta att ha is i magen och att låta processen ha sin gång. Speciellt om det handlar om att arbeta i grupp. När det gäller vissa elevgrupper har man en lite bättre känsla redan från början men även i andra grupper blir det oftast ett resultat utöver vad man förväntat sig. Man pustar under processens gång. Både en och två gånger. Som lärare behöver man tålamod och inre lugn i stora doser.

Även bland oss vuxna är processen minst lika spännande att studera. Kreativt kaos är ganska nära sanningen. Har vi en uppgift lyckas vi alltsom oftast lösa den med gemensamma krafter. Flugan på väggen har nog tuppat av utav pur utmattning någonstans halvvägs. Allt händer på en gång men så har vi lyckats värka ur oss en plan och fördelat uppgifter. Även här gäller det att vara lite cool och att ha tålamod.

I skolan arbetar vi under en ständig press. Att inte hinna med alla uppgifter på det sätt vi vill är frustrerande. Känslan av att vara helt färdig infinner sig aldrig och det kan vara mer eller mindre irriterande. Då kan det gå hett till i diskussionen. Om man har fokus på rätt saker kan konstruktivt klagande leda till bra resultat. Det gäller bara att ta tillvara på varandras styrkor.

Jag har mängder med egenskaper som kan vara irriterande för andra. Lite trögtänkt och rätt rörig. Ibland pratar jag för mycket och med stresståligheten har det gått utför. Jag inbillar mig ändå att den som ger mig lite tid kan uppskatta mig som kollega och att jag kan ha en del att bidra med. Får jag en del ostörd tid så kan det till och med hända att jag är effektiv. Ur mitt eget kaos kan det komma ett gott resultat.

Om nu den där stackars flugan kvicknar till så kan den få höra såväl kloka elever som lärare. Människor som tillsammans skapat ordning och resultat ur det som en stund tidigare var ett enda myller av ostrukturerade problem som svävade omkring utan lösningar.

Bussresor för alla

Är bussresor bara något för den äldre generationen? Jag tror inte det. Det tror inte heller min blivande makes systerson Oscar. Som del av ett projektarbete på universitetet reser han runt i Europa och skriver om sina upplevelser. Följ hans konto på Instagram "Bussaventyreteuropa" och #bussaventyreteuropa.

Bussresor är något för alla. Liten som stor, gammal som ung. Ensam, par eller ett sällskap. Det är ett bra sätt att ta sig runt och få ett handplockat och utprövat program med aktiviteter och sevärdheter. Vilken lyx. Tror säkert att det ändå finns utrymme för oplanerade möten och situationer. Har man rest mycket kan man uppskatta att bli ompysslad och är man mindre resvan kan en ordnad resa vara en bra start och en inspiration till vidare utfärder.

Jag har tågluffat, åkt buss, tunnelbana, flugit och cyklat många mil. Även åkt långt med bil. Det är smidigt med bil då man kan styra själv över tider och platser. Tåg tar dig från plats till plats och det är något rogivande med tågvagnarnas dunkande mot rälsen. Cykling är bra för kortare sträckor. (Jag har en gång cyklat 28 mil Motala-Skövde ToR men det gör jag inte om). Bussresor är smidiga då de oftast tar dig rätt in i smeten. Under resans gång kan du få all upptänklig information och få se mycket som ligger längs en klurigt uttänkt väg. Biljetter är förbokade och det kan bli en smidig upplevelse.

Följ #bussaventyreteuropa på Instagram för aktuella tips och tankar under två veckor. Kanske får just du inspiration till en resa.

Engagemang

Jag är glad att jag är en människa med närhet till mina känslor. Att bry sig, att känna glädje och sorg. Det är inte alltid helt lätt men motsatsen vore otänkbar.

I skolans värld kan det vara ganska tufft. Det har tagit tid att inte ta saker alltför personligt. Tonåren är en tuff tid och högt upp på tonåringen lista står det att de ska testa vuxenvärlden och dess gränser (läs: pröva oss till vansinne). Man lär sig att välja sina strider.

Som lärare har man inte bara barnen att kämpa med. Ibland är problemen större med de vuxna. Att ungdomarna tar ut sina frustrationer på oss är vi beredda på. När föräldrars frustrationer går ut över oss som rena påhopp så blir vi både ledsna och uppgivna. Vi i skolan har barnens bästa i fokus och försöker göra vad vi kan med de resurser vi har. Vi är dock inga magiker.

De allra flesta jag har träffat på är med på mina tankar om att vi är ett lag kring varje elev. Föräldrar, lärare och eleven själv. Alla måste dra åt samma håll för att det ska bli bra. Alla problem kan inte lösas ens tillsammans men vi kan hitta en gemensam riktning och komma överens om vad som gäller. Arbetet blir då så mycket enklare för alla. Energin är för värdefull för att slösas i helt fel riktning.

När man känner ett engagemang för sitt arbete är det extra motigt med bakslag. Det kan vara så frustrerande när man ser vägen till lösning men inte lyckas få eleven på banan av olika skäl. Jag kan inte göra elevens jobb. Teachers teach och learners learn.

Det är svårt att låta bli att engagera sig.  Jag vill att det ska gå bra för mina elever och att de ska göra sina egna förmågor rättvisa. Vi skrattar, gråter en skvätt, tröstar, skäller, förundras,  lyssnar, pratar, skriver, läser och tänker. Under högstadietiden är det mycket som händer och det gäller ofta att ta sig tid att bara finnas där. En verklig person som bara lyssnar är mycket värd.

Jag återkommer ofta till att man ska bry sig om och försöka göra sitt bästa för att stötta andra. En stor del av mitt jobb går ut på det. En annan stor del är naturligtvis ämneskunskaper av olika slag men resonemang kring det får vänta till ett annat inlägg.

Stackars Sid

Vi har ett äppelträd som ser ut precis som Sid i Ice Age. Följaktligen har då trädet fått namnet Sid - med namnskylt och allt.

När vi flyttade hit var trädet rätt vildvuxet och såg minst sagt eländigt ut. Vi fick höra något om en motorsåg ... Det blev en del omvårdnad och andra året fick vi hur mycket frukt som helst. Riktig goda och vackra grönröda äpplen. Inga blev mer förvånade än vi.

Man kan tycka att trädet då i belöning skulle få lite mer omsorger och gulligull. Icke. Vi hade grävare här och då blev åtminstone halva rotsystemet rätt tilltufsat. Det straffar sig tämligen omgående. Nu har vi ett halvt träd som lever och en andra halva som redan passerat till andra sidan. Inte är det vackert inte.

Stackars Sid. Som tack för det där året då skörden var fantastisk får trädet stå där i hörnet och se lite deppigt ut ett tag till. Kanske får det en kompis en dag.

Sid från förra året

Ett träd av rang behöver ett namn

Maska är ingen höjdare

Vilket projekt man än tar sig an så är det sällan man kan slingra sig ur förarbetet. När det gäller målning är det där förarbetet ingen höjdare - tvärtom faktiskt. Tvätta, slipa, tvätta igen. Sedan ska man maska med en himla massa tejp eftersom man har vitrinrutor. Har man tur får man hjälp av en tejptokig katt. Just maskningen idag var extremt trist, så då behövde jag alla små glada tillrop för att inte ge upp halvvägs.

En annan tråkig del i "projekt köksrenovering" är att plocka tillbaka och organisera porslin och matvaror. Det blir skönt när vi kommer så långt att allt kan hamna på rätt plats men bara tanken på att plocka tillbaka allt får mig att pusta. Jag som tycker det är tillräckligt jobbigt att tömma diskmaskinen. Att fylla den och att diska för hand är ok, men att tömma den... 

Vi har alla våra egenheter. 

Beda min vän

Idag har jag hängt med en kär gammal vän. Ser inte mycket ut för världen och är för sig själv kanske aningen tråkig, lite slätstruken. Men har man nu hittat en variant man gillar och trivs med till vardags så är inte jag den som gör något överilat.

Beda har funnits med sedan vi flyttade in och är här för att stanna. Alldeles lagom grå och i god form trots att det inte kan ha varit särskilt kul att ha varit instängd sedan några år tillbaka.

Idag var det resten av köket som skulle iklädas Bedas diskreta grå nyans. Jag är ingen expert på att måla men jag kämpade på. Pensel och roller i hand och huvudet på sned uppe under taket. Efter två omgångar blev det fint. Beda levererar.

Den som städar hon finner

I ett försök att hålla dammet på avstånd baxade jag upp dammsugaren på övervåningen och skulle "ta ett tag". Det finns några ställen där dammråttorna gärna håller till så jag började med att flytta en kista i sovrummet.

Det första jag finner är en alldeles vanlig mus. Synnerligen stendöd. Det var jag inte beredd på alls. Lillkatten skumma beteende den arla Valborgsmässomorgonen fick helt plötsligt sin förklaring. Hon lät som en tok och hade slagsmål med mattan. Det hon i själva verket ville var att få tag i sin leksak som hon petat iväg till oåtkomlighet.

Jag är mest glad att vi fann den gynnaren så snabbt. Tur att man är en sån pedant när det gäller städning ;-)