Sorgen som drabbar mig är omedelbar och tårarna går inte att hejda. Trots att det är en person som levde sitt liv på en helt annan plats och våra vägar aldrig korsades IRL hade hennes engagemang och kärlek för katterna en oväntat stor plats i mitt hjärta. Nu är det bara slut.
Under 2018 kom jag i kontakt med Ashleys Morrisons arbete för hemlösa katter i Seattle med omnejd via hennes instagramkonto (youngestoldcatlady) och har sedan dess följt det med stort intresse. Jag har skrattat mycket åt katternas tokigheter och hennes humor men också gråtit över det elände de har behövt räddas från. Ashleys hängivenhet i olika ärenden var imponerande och hundratals katter har räddats till ett bättre liv tack vare henne.
Vid sidan av arbetet med katterna delade hon också med sig av den psykiska ohälsa hon brottades med. Den var stor och förra veckan blev den ohållbar och den enda utväg hon såg för att hitta ett lugn var att ta sitt eget liv. En liv man så önskar hade levts vidare. Trots sin öppenhet och arbete för att må bättre så gick det inte.
Det känns märkligt med en sorg där så många har samma relation som jag - vi har följt och stöttat hennes dedikerade arbete men vi bor i helt andra länder och på andra kontinenter. Ändå lamslås vi på samma sätt. Jag väjer inte för sorgen men det känns konstigt att sörja en person jag bara följt digitalt. Floden av stöttande kommentarer på olika systerkonton och i kommentarsfält vittnar om att hon hade något speciellt som gick rakt in i hjärtat på många, många människor. Hon gjorde skillnad på riktigt!
Det går inte att se utanpå hur en människa mår inuti. Jag kan inte ens förstå hur det känns att vara deprimerad eller på annat sätt drabbad av psykisk ohälsa. Jag har bara varit oerhört ledsen men det har blivit bättre, jag har alltid känt hopp och framtidstro, jag har ältat ett tag men inte fastnat.
Jag tänker på hur viktigt det är att vi pratar om hur vi mår, i det stora och i det lilla. Att sätta ord på och att hitta sätt att hantera våra känslor. Vi behöver se varandra och ta oss tid. Livet boxar oss ibland lite lätt men gör också sitt bästa för att knocka oss. Finns vi där för att lyfta och stötta varandra istället för att leta fel och trycka ner så är vi en bit på väg. Livet är inte på något sätt lätt att leva men vi kan underlätta för varandra och hjälpas åt. Räcker någon ut en hand behöver vi göra vårt bästa för att fatta den.
En mor har förlorat en dotter, katterna har förlorat en förkämpe och många följare och vänner har ett stort tomrum i flöden och hjärtan.
Be om hjälp om du mår dåligt, det finns alltid någon som kan lyssna <3
