Kyrkogården – en plats för eftertanke

Om man tänker bort att kyrkogårdar handlar om döden så tycker jag att de är otroligt vackra platser att ströva omkring på. Ofta ligger de naturskönt och det är ett lugn och en känsla av eftertanke som sprider sig när man kommer innanför grindar, murar eller vad som nu markerar ingången.

Jag har nu bott här i Åtvidaberg i mer än tio år och arbetat i kommunen i mer än det dubbla men ändå har jag bara varit någon enstaka gång på den nya kyrkogården. Idag skulle det ha varit mammas kusins födelsedag så jag tog en promenad till hennes grav för att sätta dit en bukett blommor. Det var en fin, ljus grav som jag lätt hittade.

Min vandring fortsatte runt och det blev till en sorglig  resa där döden blev så påtaglig. Där vilar stoftet av många människor jag råkat på och vars död påverkat mig på något sätt även om det inte varit människor i min absoluta närhet. Namn som väckte tankar och smärta då jag  mött delar av det sammanhang personerna under sin levnad verkat i. Unga människor som förolyckats eller fallit offer för sjukdom, människor som inte mäktat med livet och människor som fått ge vika efter långa, innehållsrika liv.  Många namn och betydligt fler än jag var beredd på att möta.

Vi har alla mist någon och minns dem på olika sätt. När jag tänker på människor jag träffat som jag inte längre kan träffa i detta liv så ser jag dem ofta i olika situationer där jag har positiva eller viktiga erfarenheter av dem. Det är som att ha små filmer att spela upp i tanken. Vissa är klädsamt blekta medan andra är skarpa i både kontur och färg. I de gravar jag passerade idag vilar människor som har lämnat efter sig sina egna filmer till sina anhöriga. Ett helt cinematek fyllt till brädden att hämta styrka och tröst i för den som finns kvar. Jag själv fick spela upp snuttar av korta möten, många där tankarna till stor del gick över till de anhöriga som lämnats kvar att leva vidare.

Idag är en vacker påskdag att ägna åt reflektion och vila en stund i ödmjukhet över att få vara en del av livet.

En hjärtformad krans

Den första november har alltid varit ett speciellt datum för eftersom det är den dag min farfar föddes. 1912 – två år innan första världskriget och samma år som August Strindberg gick ur tiden – började lille Ivar sin bana här på jorden. Av de 99 år han levde fick jag vara en del de sista 38 åren.  Tänk vilken utveckling han fick vara med om under hela 1900-talet. Inte låg han på latsidan själv heller. Träbitar, blyertspennor eller penslar var ofta involverade i olika projekt.

Farfars födelsedag var alltid en dag då annat fick stå åt sidan. Särskilt viktigt blev de under de senare åren. Ibland firade vi stort och ibland lite mindre. Varje år efter hans död har jag begett mig ut till Lilla Aska för att minnas liten extra en stund. Så även denna dag. En hjärtformad krans av trädgårdens mossa fick göra farfar och farmor sällskap.

Om en dryg månad är det fem år sedan jag träffade honom för allra sista gången. Det är som en film jag kan spela upp i mitt huvud. Ett sorgligt men på samma gång ett fint minne. När jag tänker på det är det med stort ödmjukhet inför livet. Vi är så starka samtidigt som livet är det sköraste som finns. Idag tänker jag på det. 

Idag tänker jag på döden (och livet)

En helg som denna är det inte så konstigt att man tänker på döden. Jag tänker inte sådär otäckt och hemskt, mera sorgset och eftertänksamt.

Jag känner saknad och tomhet men också en större närhet till de människor som berört mitt liv och som fortsätter att göra det från någon plats som för mig är okänd. Människor som slutat sina liv innan de ens hunnit ta fart, sjukdomar som envist plockat med sig bit efter bit av liv som borde ha fått vara längre. Trötta människor som omfamnats av döden som en befriare efter långa och innehållsrika liv. Kvar står vi som fortfarande har tid kvar. Tårar som rinner och hjärtan som värker av saknad. Men vi har även ansikten som ler ömt åt glada minnen och en livskraft som bär oss vidare.

Min farfar är den person jag saknar allra mest just nu. Idag är hans födelsedag och jag har ätit en god korv- och köttbullemacka till kaffet framför brasan för att minnas. Det hade han tyckt om.

Han och farmor vilar ute i vackra Lilla Aska och även om jag blir ledsen över att besöka deras grav så känner jag också en stor trygghet. Kyrkogårdar handlar lika mycket om liv och kärlek som om sorg. Alla ljus som brinner, alla fina kransar och blommor. Så många människor och människoöden som berört.

Några naturens kransar till mormor, morfar, farmor och farfar.

Den här helgen är för mig en stillsam och finstämd tid så allt firande med utklädda Halloweenfirare gör mig ganska illa berörd. Vi har fått besök av några söta små monster här vid dörren och de har fått sitt godis. Ungarna tycker det är roligt och bjuder till så då ställer jag upp på det, även om jag helst skulle slippa. Det är liksom inte läge att ta någon diskussion när det plingar till på dörren. Helger och högtider förändras och influenser från "Amerikat" utsätts vi för varenda dag. Kanske vill andra människor ha ett annat förhållningssätt till döden. Det måste man acceptera i så fall men det är inte helt lätt att bryta sin eftertanke och hantera mötet med ens de sötaste små utklädda monster. Var sak skulle kunna ha sin tid i just det här fallet.

Livet innebär motgångar och sorger men min melodi har alltid varit att blicka framåt och uppåt. Man kan inte sopa undan sorgen för den bär man med sig vare sig man vill eller inte, men den kan få vara som en liten amulett. En känsla som finns där, en detalj som inte tar över men som ändå har en viktig plats eftersom den formar våra liv. Det är fint med en eftertänksam tid för att sedan komma vidare och leva det liv vi har. Vem vet vilka spännande händelser som ligger framför oss. Det är en lycka att få vara med.

Aldrig blir livet så levande som i dödens närhet.