När kärleken slår till ...

Kärleken kan drabba en på olika sätt. Den här fredagen fick jag en bok jag förälskat mig i. Härligt att mötas av ett bokpaket i brevlådan när man kommer hem efter en intensiv vecka. Jag njöt i fulla drag av den första boken om Mademoiselle Oiseau och det fanns inget val när jag såg att uppföljaren fanns att beställa. En vacker bok som är som en sparesa för själen.

Jag har egentligen stränga förhållningsorder när det gäller bokinköp men ibland går det liksom inte att hejda mig.

Det händer då och då att jag blir alldeles överförtjust i någon mindre pryl och bara måste ha den. Den här fina trägrisen hittade jag i en affär i Torquay på Englands sydkust när jag arbetade som språkreseledare. Det fanns några stycken på en hylla men det var något speciellt med detta lilla tryne som talade till mig. Jag minns de där två somrarna med glädje. Intensivt och en hel del jobb men även många mysiga möten med ungdomar på väg ut i livet.

För den som har varit i Venedig är det inte precis någon överraskning att det finns glas, glas och återigen glas där. Mycket är likt varandra men den här lille rackaren stack ut. I en liten, liten affär hittade jag sommaren 2007 en farbror som gjorde denna och liknande små figurer. Han muttrade över massproduktionen och jag, jag blev förtjust i den här pyttelilla hunden. Ena tassen har nu fått sig en törn och jag noterade just att ena ögat har lossnat på stackaren. Trots detta har den en speciell plats i mitt hjärta. En liten symbol för en tuff tid i livet. Men jag och hunden kämpar vidare.

Vad är det som lockar? Kan det vara något magiskt med blicken - vilket försäljningstrick i så fall. Funkar alldeles för ofta på mig. Antagligen är det bara jag som ser det. Grodprinsen mötte min blick i Grebbestad och jag gav upp direkt. Jag gör gärna det. Under åren har jag lärt mig att det bara är dumt att försöka stå emot. Det är inte direkt några dyra saker med avbetalningsplaner och lån som lockar mig så då tycker jag det kan vara ok.

Uppfödd med Farbror Frippes skafferi och alla hans burkar så slår förälskelsen gärna till även är det gäller burkar - små som stora. Burkar har dessutom en funktion utöver att de är vackra att titta på. Små burkar är perfekta för kattgodis, stora burkar och lådor är både dekorativa och kan gömma det mesta.

Små saker kan bringa en lyckokänsla för att det är något med dem som påminner mig om något och för att jag blir glad över en form, en färg eller ett uttryck. Men de är ju ändå just bara det - saker.

Någon jag blev handlöst förälskad i vid första ögonkastet är vår katt Saga. Vi såg en annons med hennes bild och hade bestämt möte med hennes familj i Norrköping. Både Göran och jag sa till varandra att vi skulle titta och om det inte kändes bra så skulle vi låta bli att ta över henne. Det räckte med att dörren till lägenheten öppnades och vi såg hennes nyfikna lilla nylle för att vi skulle falla handlöst. Allt annat än att plocka med henne hem hade varit otänkbart. 

Lilla Singha eller vår lilla Pingis visste också hur man skulle få oss på fall. Yttepyttkattunge som hon var när vi först träffade henne, visade hon ändå upp en tuff och företagsam sida och hennes närvaro har inneburit så mycket kärlek. Många sköna slantar har vi fått dela med oss av till veterinären vid rivsår, ormbett och annat elände men hon ger så mycket tillbaka. Från första natten då hon kom hem till oss och låg tätt intill och spann högt så det var rakt omöjligt att sova.

Min bästa och mesta förälskelse är min man. Att just vi två skulle träffas. Blir man kär så blir man. Det var ju bara att slå till!

Melodikryss - som gjort för att minnas

Jag hade inte alls planer på att skriva mer om minnen utan hade  snarast tänkt  inrikta mig på nuet och framtiden. Men så blev det lördag och melodikryss och i takt med att melodier och ledtrådar rullades upp satte minnet fart. Det blir ett så tydligt exempel på att minnena sitter i våra sinnen. Det blir som en reflex där i alla fall jag inte har något att sätta emot. Förutom att jag gillar frågesport i största allmänhet så är nog detta en anledning till att jag tycker så mycket om melodikrysset. Det blandar stil och tider på ett sätt som tilltalar mig.

Det började med Monica Z och då tänker jag på när jag fick mina första CD-skivor i början av 90-talet. Jag fick boxen ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas” och då tvingades inhandla en spelare. Samtidigt fick jag inse att LP-skivorna nog skulle ligga lite lågt framöver. Jag fascineras lite av att jag kunde gå från att tycka att Monica var en ganska suspekt figur efter att ha mött henne som Katizis styvmamma till att verkligen njuta av hennes musik. Förmodligen ett resultat av en flicka som växte upp.

Mark Knopfler kämpar tydligen på och ger ut nya album men jag slungas tillbaka till 1985 eller så. Bergsätter  i Motala och ett kök där Annas pappa Hasse talade sig varm om denna skiva. Födelsedagspresent eller julklapp. Dire Straits var bara ett namn för mig då (själv höll jag till i schlagerns värld) men jag minns omslaget på "Brothers in Arms" så väl. Jag tänker vidare på hur det var hemma hos dem och att Annas mamma hade en skiva med en strykfilt på – inte en strykbräda. Där lärde jag mig också att det var dumt att spela poker iförd solglasögon med spegelglas…

Rasmus på luffen fick mig att tänka på en gammal gymnasiekompis som spelade ett av barnhusbarnen i filmen med Allan Edwall. Undrar vad den killen gör nu? Allan Edwall var för mig Emils pappa och herr Nilsson i Madicken men hemma hade vi en box där han sjöng skillingtryck och visor. Jag tyckte det var ganska konstigt men jag lyssnade ändå på en del. 

Oförglömlig är hans roll som Skalle-Per. Vi kan nog alla identifiera oss med Börje Ahlstedts rollfigur Mattis som skriker ut sin sorg och saknad med ”Han fattas mig” när Skalle-Per till sist somnar in. Jag tycker det är ett så bra uttryck. Människor som oönskat försvinner ur våra liv av olika anledningar – de fattas oss. 

När Mio min Mio spelas är det en hel värld av Astrid Lindgren som rullas upp framför mig. Jag hör Astrid själv läsa sina berättelser, jag ser filmatiseringar och jag tar en tur till dagens Tegnérlunden i Stockholm. Jag tänker på den verklighetsbakgrund hon har till sina berättelser och jag tänker på det onda i världen - spejare, förräderi och meningslöst våld och förstörelse av det människor har slitit för att bygga upp.  Finner tröst i osynlighetsmantlar, vackra hästar och vänskap.

En kväll i juni av Lasse Berghagen är en finstämd melodi. Under femmans eller sexans musiklektioner fick vi besök av Mats. Han spelade gitarr och hade ormar. Stora ormar.  Ni förstår vilket intryck det gjorde på en 12-åring. Vi sjöng om den kaxiga myran och så sjöng vi ”En kväll i juni”. Det var någonting speciellt med dessa timmar. Hur skulle jag annars minnas dem så väl 30 år senare. Undrar vad Mats gör nu? Undrar om han fortfarande har ormar?

Van Morrisons stämma och Brown Eyed Girl drar mig lite mer åt nutid. En synnerligen musikalisk kollega spelade och sjöng om Bruce Springsteens "Jersey Girl" fast i svensk tappning ”Grebotjej”. Jag blandar ofta ihop de där titlarna – det är lite så minnet fungerar hos mig - så jag förflyttas till en trivsam personalfest med quiz och trubadur för dryga tio-tolv år sedan.

Madonna sjunger American Pie och jag snabbspolar genom hennes karriär med konstiga kläder och videor som stack ut. Det var en tid då jag följde topplistor och då färgen på Cia Bergs läppstift borde ha blivit copyrightskyddad.  Samma kväll som Olof Palme gjorde sitt livs sista biobesök var även jag på bio. Han såg Bröderna Mozart medan jag såg en film med Madonna.

Alla dessa blandade funderingar far genom mitt inre under den knappa timma jag har radion på. Inte är det underligt att man blir lite trött då och måste ta en liten paus innan dagens trädgårdsslit kan ta fart. Nu ska jag gräva mig genom jordlager och ogräs i stället för i mina tankar. Hopp om framtida skördar ska fylla min dag och fåglarnas kvitter får fylla mitt sinne.

Mina sinnen och mitt minne del 3

En tidig morgon - ljudet av fåglarnas ystra morgonmelodier. Doften av morgondaggen och av den friska luften som virvlat runt hela natten då vi andra sussat djupt under våra täcken. Lite sol på det och vips är jag på altanen till Knybblan - farmors och farfars sommarställe. Av någon anledning är det alltid där jag hamnar oavsett vilken plats i världen jag än drar in morgonluften på. På landet blir alla ljud så tydliga, kanske är det därför jag associerar daggdoft och fågelsång med just den platsen. Det är något speciellt med barndomens somrar. Minnena är en bra bit över 30 år men det som fastnat i ens sinnen finns kvar och ligger så nära.

Ljuden finns där för den som lyssnar. Stövlar genom vått gräs, vattenskvalp från någon som tvättat ansikte och händer i ett tvättfat och nu sköljer ut vattnet bland träden. De jämna pumptagen från brunnen för det iskalla vattnet upp till ytan. Ljudet från skopan som tömmer lite vatten i ett glas till en törstig liten unge.

Efter timmars lek i skogen kunde man höra farmors tjoande vilket var signalen till alla att maten var redo. Ett tryggt välkomnande ljud. Aldrig gå längre bort än att man kunde höra farmors stämma. Alltid potatis till maten. Ljudet av hur potatisen rullande sköljdes i det emaljerade tvättfatet fyller mig också det med värme. Farmor hade snits. Själv får jag träna på snitsen men tvättfat och potatis det har jag. Sköljvattnet hamnade i syrenbuskarna.

Sommar och sol var paus. Paus var kaffe. Dripp, dropp. Kaffet tömdes på termos. Påtår och tretår. Kopparna var små. Sockret skulle i. Ibland sörplades det från fat. Doften och ljudet av kaffe som bryggs har alltid signalerat något hemtrevligt till mig. Avslappnad tid, helg, en stunds vila. Själv var jag 33 innan jag började uppskatta det som dryck. Innan var det bara minnen, känslor. Någon räknade mått, rågade, dryga ... Maskinen puttrade och någon droppe letade sig ner på kalasduken.

Det är förunderligt hur vi fungerar. Minnet är som ett nystan. Får du tag i rätt tråd kan du rulla upp många olika minnen och ta dig långt tillbaka. Ju mer du funderar desto mer kommer tillbaka. Visst finns där saker som gör ont och gör dig sorgsen. Dessa minnen är en viktig del som ger dig andra dimensioner i din tillvaro, De hjälper dig att lyfta de glada delarna ännu lite högre - de där minnena som bär dig framåt och uppåt. I sorgsna minnen vill jag inte vila men väl i minnen jag vårdar ömt.

Dofter, smaker och ljud påminner om människor jag mött och blir till känslor om hur jag upplever och lever mitt liv. De hjälper en ibland orolig själ att hitta lugn och balans. De små sakerna jag upplevt hjälper mig att ta tillvara på de små men viktiga saker jag upplever nu och kommer att uppleva i framtiden.

Träskoklädd med blommig kjol och röd plopptröja (har man pappa i reklambranschen så har man)

Mina sinnen och mitt minne, del 1

Dofter och smaker är som sinnenas fotobok. Man slungas fram och tillbaka mellan platser man besökt och åldrar som passerat. Jag är inget vidare på att beskriva eller särskilja dofter men när de drabbar mig så triggar de minnet i mig och jag förflyttas i tid och rum. Oftast är det positiva minnen men tanken på barndomens hostmedicin, med någon slags kemisk banansmak, kan fortfarande få mig att grina illa.

En del blommiga, lätt kemiska dofter får mig att återigen sitta i bänken i lågstadieklassrummet hos min fina fröken Marianne Waller. Luktsudden var populära, minst sagt, Vi bytte och samlade. Några var mest snygga medan andra faktiskt även fungerade som sudd. De flesta försvann medan andra blev kvar i någon låda. Jag hittade ett gäng när brorsan och jag röjde runt på Duvedalsgatan härom året. 

Rester av brorsans och min samling av sudd. Colan doftade gott en gång i tiden ...

Mitt fina pennskrin från min lågstadietid.

Minnena virvlar runt i klassrummet och i kapprummet utanför. Jag minns "Hej Matematik!" och hur vi ringade in element. Matteboken hade glada färger och hörnen klipptes allt eftersom det rättades. Jag minns hur jag såg fram emot att läsa om vikingatiden, vilket de gjorde i årskursen över oss. De hade bilder av rödmålade runor och ett tjusigt vikingaskepp på väggen. Det verkade så rasande spännande. Om det verkligen blev så spännande minns jag däremot inte. Förväntan och längtan var förmodligen större. 

Jag känner tyngden och kan nästan lyfta locket till min bänk och se bänkpappret och namnlapparna på de inslagna böckerna. Mönstret kan jag inte frammana men jag kan känna den lite sträva, vaxartade ytan på pappret som varje år fick utgöra bänkens botten. Den gröna flanellografen med dess bilder som lärde mig stj-ord som stjälk och stjärna står i klassrummet framme till höger. Jag ser den pedagogiska bokstavsplanschen där "w" var fotograferad i wellpapp. 

Klassens samlade alster av vårdikter

Min egen vårdikt. Kolla in den söta tussilagon uppe till höger.

Minns rasternas bus, schemat över vilken klass som hade fotbollsmålen och trygga skolvärdinnan Margit som höll koll på leksaker och lekar. Bro bro breja, hopprep, twist och hage. Många var de halskedjor och nycklar som kastades i rutorna på skolgårdens asfalt. Ibland fick man hoppa långt när rutorna var upptagna. 

När jag idag korsar skolgården, där eleverna i 4-6 har fullt upp med lekar och andra bestyr, funderar jag ofta över hur de kommer att tänka tillbaka på sin skoltid. De gungar, de smyger, spelar boll och klättrar över stockar och färgglada stora blobbar. De jagar varandra och viskar hemlisar. Tekniken gör sig påmind hos en del men när jag passerar dominerar lek och samvaro. Vilka dofter och tankar kommer att trigga deras minnen om 30 år?

Det skrevs en hel del små underliga berättelser och några skrivböcker har blivit kvar. För den modige avslutar jag med en riktigt otäck historia. Läs om du törs ...

Doftminnen - en länk till människor och svunna tider

En av mina allra bästa vänner bloggar om parfymdofter och om uppbyggnaden av parfymens olika delar. Det är som poesi att läsa om alla essenser och doftkombinationer. Hon har verkligen näsa för det. Lägg därtill en skrivande talang så har du en njutbar blogg som tilltalar många sinnen. Läs den här.

I det senaste inlägget berör hon ämnet doftminnen och det sätter fart på en del tankar hos mig. Att känna dofter får mig att resa i tiden.

Dofter av luktsudd drar mig tillbaka till lågstadietiden. Vi samlade, bytte och luktade. Suddade gjorde vi inte så mycket. Nybryggt kaffe minner om somrar på landet eller barndomens tillställningar hos mor- och farföräldrar. Själv drack jag då saft i extra stora glas men det var mysiga tider när alla var glada och hade tid med varandra. Numera dricker jag själv kaffe och nu associerar jag doften med en stunds vila och trevlig samvaro samtidigt som jag tänker på människor jag inte längre kan dela kaffetåren med. Doften av pappkartong i frysen leder mig till de nalleglassar brorsan och jag fick av mormor. Vaniljglasspinnar överdragna med tunn choklad. Genom dofterna lever människor kvar hos mig. Doftminnen är oerhört starka och drar igång en tankeverksamhet som hos mig startar i positiva minnen men även gör mig lite ledsen ibland.

Doften av nybakta bullar är oslagbar. Brorsan brukade raka i sig en hel plåt med nygräddade snäckor när vi båda bodde hemma. Han hade också den egenheten att gilla frysta bullar. Måste undersöka om så fortfarande är fallet. En puttrande god gryta eller doften av ett riktigt gott vin är inte heller att leka med. Alla är de associerade med härliga smakupplevelser.

När sommaren närmar sig drar min längtan igång efter att sticka näsan i en blommande pion. Vilken doft att längta efter. En känsla jag återkommer till - igen och igen.

Nu går vi raskt mot tider där julens dofter tar över - apelsiner, nejlikor, pepparkakor och glögg. Farmors cederpepparkakor och goda bröd kommer jag aldrig att få till på samma sätt så dessa dofter finns bara lagrade i minnet. Tröstar mig med köpekakor och kryddbröd i stället.

Även dofter av mindre angenäma slag kan av mig associeras med trevliga upplevelser. Tunnelbanedoften förknippar jag så starkt med trevliga reseupplevelser att jag inte har så svårt att bortse från det obestridliga faktum att den är riktigt obehaglig. Hemsk rent av! Blöt hund och katt lär inte vara en doft som särdeles många människor uppskattar. Själv tycker jag att den är något som på ett positivt sätt förknippas med alla de yrväder vi haft under årens lopp och därför inte är något jag tänker på som obehagligt. Ett sista exempel får vara ost. Jag älskar ostar av alla de slag men är samtidigt den första att medge att det finns ostar vars doft nog egentligen ska betecknas som stank. Underligt att något som prövar ens doftsinne så starkt kan vara en sådan njutning för smaksinnet.

Hur som helst är dofter något som påverkar oss i olika riktningar - doftsinnet är ett sinne att vårda för att skapa länkar och nät i tillvaron.

Kaffetår vid Farfarsstugan i Övralid