Höst - det vackra förfallet

Att leva med årstidernas växlingar är en utmaning och en ynnest. Var tid har sina förtjänster. Det är som med ett dygn och vi behöver både aktivitet och vila. Våren är morgonen, sommaren den ljusa dagen, hösten är tid för att hitta kvällens lugn och göra sig redo för den slumrande vintern - natten.

När regnet smattrar och vinden friskar i som i morse är jag kanske aningens tveksam till höstens förtjänster. Katterna verkar rörande ense med mig och till och med vår nattsuddare och wannabe-tuffing föredrar att vara inomhus. Så kommer solen och får de sista kvarvarande löven att lysa. Turen kring huset blir en liten upptäcktsfärd. Markens färgade matta är mjuk under mina skor. 

Vackra röda nypon, en blomställning, några grenar - höstens trädgård är här.

Den multnande naturen gör sig redo att återigen hämta kraft och sätta fart efter välförtjänt vila. 

Idag tänker jag på döden (och livet)

En helg som denna är det inte så konstigt att man tänker på döden. Jag tänker inte sådär otäckt och hemskt, mera sorgset och eftertänksamt.

Jag känner saknad och tomhet men också en större närhet till de människor som berört mitt liv och som fortsätter att göra det från någon plats som för mig är okänd. Människor som slutat sina liv innan de ens hunnit ta fart, sjukdomar som envist plockat med sig bit efter bit av liv som borde ha fått vara längre. Trötta människor som omfamnats av döden som en befriare efter långa och innehållsrika liv. Kvar står vi som fortfarande har tid kvar. Tårar som rinner och hjärtan som värker av saknad. Men vi har även ansikten som ler ömt åt glada minnen och en livskraft som bär oss vidare.

Min farfar är den person jag saknar allra mest just nu. Idag är hans födelsedag och jag har ätit en god korv- och köttbullemacka till kaffet framför brasan för att minnas. Det hade han tyckt om.

Han och farmor vilar ute i vackra Lilla Aska och även om jag blir ledsen över att besöka deras grav så känner jag också en stor trygghet. Kyrkogårdar handlar lika mycket om liv och kärlek som om sorg. Alla ljus som brinner, alla fina kransar och blommor. Så många människor och människoöden som berört.

Några naturens kransar till mormor, morfar, farmor och farfar.

Den här helgen är för mig en stillsam och finstämd tid så allt firande med utklädda Halloweenfirare gör mig ganska illa berörd. Vi har fått besök av några söta små monster här vid dörren och de har fått sitt godis. Ungarna tycker det är roligt och bjuder till så då ställer jag upp på det, även om jag helst skulle slippa. Det är liksom inte läge att ta någon diskussion när det plingar till på dörren. Helger och högtider förändras och influenser från "Amerikat" utsätts vi för varenda dag. Kanske vill andra människor ha ett annat förhållningssätt till döden. Det måste man acceptera i så fall men det är inte helt lätt att bryta sin eftertanke och hantera mötet med ens de sötaste små utklädda monster. Var sak skulle kunna ha sin tid i just det här fallet.

Livet innebär motgångar och sorger men min melodi har alltid varit att blicka framåt och uppåt. Man kan inte sopa undan sorgen för den bär man med sig vare sig man vill eller inte, men den kan få vara som en liten amulett. En känsla som finns där, en detalj som inte tar över men som ändå har en viktig plats eftersom den formar våra liv. Det är fint med en eftertänksam tid för att sedan komma vidare och leva det liv vi har. Vem vet vilka spännande händelser som ligger framför oss. Det är en lycka att få vara med.

Aldrig blir livet så levande som i dödens närhet.

När kärleken slår till ...

Kärleken kan drabba en på olika sätt. Den här fredagen fick jag en bok jag förälskat mig i. Härligt att mötas av ett bokpaket i brevlådan när man kommer hem efter en intensiv vecka. Jag njöt i fulla drag av den första boken om Mademoiselle Oiseau och det fanns inget val när jag såg att uppföljaren fanns att beställa. En vacker bok som är som en sparesa för själen.

Jag har egentligen stränga förhållningsorder när det gäller bokinköp men ibland går det liksom inte att hejda mig.

Det händer då och då att jag blir alldeles överförtjust i någon mindre pryl och bara måste ha den. Den här fina trägrisen hittade jag i en affär i Torquay på Englands sydkust när jag arbetade som språkreseledare. Det fanns några stycken på en hylla men det var något speciellt med detta lilla tryne som talade till mig. Jag minns de där två somrarna med glädje. Intensivt och en hel del jobb men även många mysiga möten med ungdomar på väg ut i livet.

För den som har varit i Venedig är det inte precis någon överraskning att det finns glas, glas och återigen glas där. Mycket är likt varandra men den här lille rackaren stack ut. I en liten, liten affär hittade jag sommaren 2007 en farbror som gjorde denna och liknande små figurer. Han muttrade över massproduktionen och jag, jag blev förtjust i den här pyttelilla hunden. Ena tassen har nu fått sig en törn och jag noterade just att ena ögat har lossnat på stackaren. Trots detta har den en speciell plats i mitt hjärta. En liten symbol för en tuff tid i livet. Men jag och hunden kämpar vidare.

Vad är det som lockar? Kan det vara något magiskt med blicken - vilket försäljningstrick i så fall. Funkar alldeles för ofta på mig. Antagligen är det bara jag som ser det. Grodprinsen mötte min blick i Grebbestad och jag gav upp direkt. Jag gör gärna det. Under åren har jag lärt mig att det bara är dumt att försöka stå emot. Det är inte direkt några dyra saker med avbetalningsplaner och lån som lockar mig så då tycker jag det kan vara ok.

Uppfödd med Farbror Frippes skafferi och alla hans burkar så slår förälskelsen gärna till även är det gäller burkar - små som stora. Burkar har dessutom en funktion utöver att de är vackra att titta på. Små burkar är perfekta för kattgodis, stora burkar och lådor är både dekorativa och kan gömma det mesta.

Små saker kan bringa en lyckokänsla för att det är något med dem som påminner mig om något och för att jag blir glad över en form, en färg eller ett uttryck. Men de är ju ändå just bara det - saker.

Någon jag blev handlöst förälskad i vid första ögonkastet är vår katt Saga. Vi såg en annons med hennes bild och hade bestämt möte med hennes familj i Norrköping. Både Göran och jag sa till varandra att vi skulle titta och om det inte kändes bra så skulle vi låta bli att ta över henne. Det räckte med att dörren till lägenheten öppnades och vi såg hennes nyfikna lilla nylle för att vi skulle falla handlöst. Allt annat än att plocka med henne hem hade varit otänkbart. 

Lilla Singha eller vår lilla Pingis visste också hur man skulle få oss på fall. Yttepyttkattunge som hon var när vi först träffade henne, visade hon ändå upp en tuff och företagsam sida och hennes närvaro har inneburit så mycket kärlek. Många sköna slantar har vi fått dela med oss av till veterinären vid rivsår, ormbett och annat elände men hon ger så mycket tillbaka. Från första natten då hon kom hem till oss och låg tätt intill och spann högt så det var rakt omöjligt att sova.

Min bästa och mesta förälskelse är min man. Att just vi två skulle träffas. Blir man kär så blir man. Det var ju bara att slå till!

En alldeles vanlig dag på Violvägen

När jag kommer ner till köket på morgonen har de av någon konstig anledning förvandlats till en enda röra så jag börjar med att ta tag i detta. Fortsätter sedan med en skön frulle (glömde tiden på ägget så det blev lite sisådär) – tänker att det nog ska gå att sitta ute. Det är ju sommar. Solen lyser men så får vinden för sig att  friska i så jag drar mig snart inåt.

Spanar sedan in i diskmaskinen – den har trilskats lite – och inser att filtret är i STORT behov av rengöring. Urk! Dubbelurk!! Efter denna batalj kryper jag ner i soffan bredvid Singha med min bok och läser en stund. Hon har lagt sig på mina kuddar så vi får ligga skavfötters. Är dock så trött att jag snart följer kattens exempel och somnar. En timme!

Framåt lunch tar jag mig ett par lovar utomhus. Rensar lite ogräs och ägnar mig sedan åt att skörda. Smultronen är många och doftar fantastiskt, de röda vinbären lyser också intensivt rött och de hamnar i min bytta. En näve jordgubbar och dito hallon gör den röda samlingen komplett.  

Till sällskap har jag Leila Lindholms sommarprat. En givande stund att lyssna till hennes tankar. Hennes ord rör mig till tårar och eftertänksamhet. Inspiration får jag också så resten av dagen spenderas i köket.  Kolakakor, rulltårta, sylt, marmelad och saft letar sig ner i burkar och flaskor. Köket blir som vanligt kaos under arbetets gång. Även om jag bara gör någon enstaka burk av varje sort så blir det rörigt.

Sylt på hallon och nektarin

Numera fyllda med saft på rabarber och röda vinbär

Någonstans mitt i kommer Saga in med en fågel i munnen. Mäkta stolt. Maken gör sig redo att ta hand om offret men det visar sig att det bara är en fånge. Bestämt lyfter jag ut katt och byte och väl på altanen tappar Saga greppet och ”fri så som fågeln” blir en sanning. Trots att Saga springer sitt snabbaste är fågeln långt utom räckhåll. Vi tröstar med godis. En deppig katt är ingen höjdare.

Kökstjänsten fortsätter och även en middag hamnar på bordet medan krusbärsmarmeladen puttrar. Saft- och syltningsspåren städas bort och provsmakningen tar vid. Gott! Tackar Robin Paulsson och Sverker Olofsson för gott sällskap.

Provsmakning - gott!

Komposten får sitt och kvällens mördartur tar vid. De rackarns sniglarna modell spansk skog har börjat hitta hit så det gäller att hålla dem kort. En runda varje kväll. Sekatören i ena handen och en påse i andra. Jag är en fredlig människa men när det gäller de där sniglarna är det bara att lägga alla känslor åt sidan. Äckligt är det hur eller hur. Urk! Cirkeln är sluten ;-)

Nu stundar TV-kväll. En gammal Wallander och sen blir det välgjorda Wolf Hall.

Mattes egen stalker

De senaste morgonpromenaderna har det varit riktigt skönt väder och även i morse värmde solens strålar. Promenaden blev dock lite annorlunda mot hur jag hade tänkt mig...

Båda våra katter är väldigt sociala. De är gärna med oss vad vi än pysslar med här hemma. Spanar in brädor som ska sågas och sitter gärna bredvid när man rensar ogräs. Vi kollar på TV ihop och de vaktar utanför toan eller duschen.

Eftersom min arbetsplats bara ligger några hundra meter hemifrån så blir det ofta en promenad dit. Detta kan ibland vara förenat med lite trassel då lillkatten gärna vill följa med. Det är ett himla ojande och så springer hon efter via grannarnas trädgårdar. Själv är jag måttligt förtjust i att hon närmar sig vägen och försöker locka henne hem igen. Dock är det inte alltid man har tid att ta en tur tillbaka.

I morse hände just detta när jag skulle ut på min kraftpromenad. Oj, oj, oj vad synd det var om henne. Ni hör ju själva vilket ynk...

Hon gav sig inte och till sist var vi nere vid vattnet vid "skiteka" och verkade inte alls ha några planer på att stanna eller vända trots att hela hon tyckte att det var läskigt att vara så långt hemifrån. Hela svansen var uppburrad. Ena valet var att gå hem med henne och det andra var att ta med henne i famnen. Jag valde det senare.

Hon var inte helt nöjd med att bli buren hela vägen men så fick det bli. Kossorna i hagen var jätteläskiga men annars varvades gnäll med en hel del nyfiket spanande.

Turen fick kortas något men fram till grindarna till Adelsnäs tog vi oss i all fall. Det var rätt mysigt med sällskap men det är inte helt optimalt med en bångstyrig katt i famnen. Jag kan inte påstå att jag rekommenderar det. Vi mötte en karl med sin hund och han tyckte det såg väldigt roligt ut. När vi väl närmade oss kända marker igen fick hon ta sig fram för egen maskin och då trippade hon glatt efter. 

Nu vilar hon ut i vardagsrummet och funderar säkert över nya små hyss.

God morgon!

Hemska händelser i hagen

Morgon och ledigt men eftersom jag ändå vaknade tidigt passade jag på att dra på träningskläderna direkt för att ge mig ut på min kraftpromenad runt Adelsnäs. En del blåst men ändå strålande vackert och definitivt ingen trängsel på min väg.

De vackra nötkreaturen i första hagen låg fortfarande och vilade i en stor hög när jag hastade förbi. Nyfiket lyfte de dock huvuden och blickar mot mig. Undrar vad de tänkte? Åtminstone en av dem skulle visa sig ha synnerligen ohyfsade tankar. Jag tror det var den buse som på bilden är längst fram till höger.

Lite närmare Adelsnäs var de desto piggare. Ystra sprang några omkring medan andra var lite coolare och smaskade på frukostgräset.

Jag var tvungen att ta mig ut i det höga gräset ännu en gång för att spana in de vackra kungsängsliljorna. De börjar tyvärr vissna nu så vill man se dem får man rappa sig.  Att kika på dem är något jag ser fram emot varje maj sedan en kollega under en arla fågelexkursion för några år sedan gjorde mig uppmärksam på deras existens.

Inga dramatiska mördarscener runt udden men jag hade ju ovetande den ouppfostade ko-ungdomens tilltag kvar ...


Vid orangeriet bländades jag av solen. Fantastiskt. Den engelska parken är böljande och vacker och bjuder på en rikedom av framför allt olika träd.

Halvvägs genom allén mötte jag en karl som var ute på sin löprunda. Då fick även jag inspiration att öka tempot något så resten av turen blev det hyggligt joggingtempo. Det kändes ok och det höll nästan ända hem. Jag tappade lite i tempo när jag närmade mig hagen. 

Solen bländade mig lite så jag var inte riktigt säker först. Den stora massan låg fortfarande kvar och morgonlurade men en ungdom hade rest sig upp - på stället. Med svansen lyft tycktes det vara en strålande idé att utföra sin morgontoalett så att det skvätte på polarna. Inte en tanke på att kanske flytta sig några meter från gruppen. Själv blev jag häpen men passade på att säga ett par väl valda ord. Vi får väl se om de biter. Hoppas på bot och bättring till min nästa tur på måndag morgon. 

Jo då, jag kämpar på

Dags igen för en rask morgonpromenad. Solen var framme men så även blåsten. Brrr... Mötte några morgonpigga joggare och en yrvaken hundägare men annars var det mest jag och fåglarna ... och maskarna.

Även de här finingarna förgyllde min morgontur

Bevittnade en mordisk attack (eller en kärlekshandling) där en svart skogssnigel kastade sig över en stackars mask. Stannade inte för att se hur det gick men jag tror inte på någon lycklig upplösning. Livet vid Adelsnäs är hårt. 

Tack för glada och peppande tillrop - jag är glad över att läsa uppdateringarna i vår utmaningsgrupp. Alla gör på sitt sätt och pusslar för att få ihop det. Vi har vår coach gemensamt men annars är vi lite här och där i landet. Internet handlar definitivt inte bara om att bli stillasittande. Just nu väldigt mycket tvärtom. 28 dagar kvar nu :-)

God morgon!

Träningens fiende kämpar vidare

Jag är inte den som är särdeles förtjust i utmaningar. Jag tror jag ofta är alldeles för bekväm. Det är lite synd för just saker som testar mina gränser lite är både bra och nyttiga. Det gäller att jag på något sätt kan lura mig själv till att göra något jag vet att jag borde göra, fast jag tycker det är jobbigt.

När det gäller träning så har det alltid funnits ett motstånd där och det har varit samvaron med gruppen eller laget som har "lurat" mig. När man tränar ihop så är det någon som har koll och det är bra. Att vara med i en grupp via facebook passar mig alldeles utmärkt. Jag känner någon slags stolthet och princip att inte fuska mig igenom de utmaningar jag antar. När det blir tungt så är det ett stöd att veta att även andra sliter som jag.

Nu är det 30-day-challenge igen. Tre gånger i veckan ska det morgontränas och så är det ett digert styrketräningsprogram. Jag ska verkligen kämpa på. En bra början är viktig så nu går jag ut hårt med blogginlägg och bildbevis. Peppa mig gärna för jag lär behöva det!

Sagolikt vackert vid Bysjön

Träffade inte på några djur trots att jag fick ta mig förbi elstängslet

Att böja sig ner och plocka några blommor på väg tillbaka var en liten utmaning för stela ben - bra som stretchövning

Nu är jag igång med min utmaning. Vädret var på min sida och frukosten smakade lite extra gott. Den genomklappning jag befarat redan vid Templet uteblev men vi får väl se hur pigg jag är framåt tvåhugget i eftermiddag. 

Melodikryss - som gjort för att minnas

Jag hade inte alls planer på att skriva mer om minnen utan hade  snarast tänkt  inrikta mig på nuet och framtiden. Men så blev det lördag och melodikryss och i takt med att melodier och ledtrådar rullades upp satte minnet fart. Det blir ett så tydligt exempel på att minnena sitter i våra sinnen. Det blir som en reflex där i alla fall jag inte har något att sätta emot. Förutom att jag gillar frågesport i största allmänhet så är nog detta en anledning till att jag tycker så mycket om melodikrysset. Det blandar stil och tider på ett sätt som tilltalar mig.

Det började med Monica Z och då tänker jag på när jag fick mina första CD-skivor i början av 90-talet. Jag fick boxen ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas” och då tvingades inhandla en spelare. Samtidigt fick jag inse att LP-skivorna nog skulle ligga lite lågt framöver. Jag fascineras lite av att jag kunde gå från att tycka att Monica var en ganska suspekt figur efter att ha mött henne som Katizis styvmamma till att verkligen njuta av hennes musik. Förmodligen ett resultat av en flicka som växte upp.

Mark Knopfler kämpar tydligen på och ger ut nya album men jag slungas tillbaka till 1985 eller så. Bergsätter  i Motala och ett kök där Annas pappa Hasse talade sig varm om denna skiva. Födelsedagspresent eller julklapp. Dire Straits var bara ett namn för mig då (själv höll jag till i schlagerns värld) men jag minns omslaget på "Brothers in Arms" så väl. Jag tänker vidare på hur det var hemma hos dem och att Annas mamma hade en skiva med en strykfilt på – inte en strykbräda. Där lärde jag mig också att det var dumt att spela poker iförd solglasögon med spegelglas…

Rasmus på luffen fick mig att tänka på en gammal gymnasiekompis som spelade ett av barnhusbarnen i filmen med Allan Edwall. Undrar vad den killen gör nu? Allan Edwall var för mig Emils pappa och herr Nilsson i Madicken men hemma hade vi en box där han sjöng skillingtryck och visor. Jag tyckte det var ganska konstigt men jag lyssnade ändå på en del. 

Oförglömlig är hans roll som Skalle-Per. Vi kan nog alla identifiera oss med Börje Ahlstedts rollfigur Mattis som skriker ut sin sorg och saknad med ”Han fattas mig” när Skalle-Per till sist somnar in. Jag tycker det är ett så bra uttryck. Människor som oönskat försvinner ur våra liv av olika anledningar – de fattas oss. 

När Mio min Mio spelas är det en hel värld av Astrid Lindgren som rullas upp framför mig. Jag hör Astrid själv läsa sina berättelser, jag ser filmatiseringar och jag tar en tur till dagens Tegnérlunden i Stockholm. Jag tänker på den verklighetsbakgrund hon har till sina berättelser och jag tänker på det onda i världen - spejare, förräderi och meningslöst våld och förstörelse av det människor har slitit för att bygga upp.  Finner tröst i osynlighetsmantlar, vackra hästar och vänskap.

En kväll i juni av Lasse Berghagen är en finstämd melodi. Under femmans eller sexans musiklektioner fick vi besök av Mats. Han spelade gitarr och hade ormar. Stora ormar.  Ni förstår vilket intryck det gjorde på en 12-åring. Vi sjöng om den kaxiga myran och så sjöng vi ”En kväll i juni”. Det var någonting speciellt med dessa timmar. Hur skulle jag annars minnas dem så väl 30 år senare. Undrar vad Mats gör nu? Undrar om han fortfarande har ormar?

Van Morrisons stämma och Brown Eyed Girl drar mig lite mer åt nutid. En synnerligen musikalisk kollega spelade och sjöng om Bruce Springsteens "Jersey Girl" fast i svensk tappning ”Grebotjej”. Jag blandar ofta ihop de där titlarna – det är lite så minnet fungerar hos mig - så jag förflyttas till en trivsam personalfest med quiz och trubadur för dryga tio-tolv år sedan.

Madonna sjunger American Pie och jag snabbspolar genom hennes karriär med konstiga kläder och videor som stack ut. Det var en tid då jag följde topplistor och då färgen på Cia Bergs läppstift borde ha blivit copyrightskyddad.  Samma kväll som Olof Palme gjorde sitt livs sista biobesök var även jag på bio. Han såg Bröderna Mozart medan jag såg en film med Madonna.

Alla dessa blandade funderingar far genom mitt inre under den knappa timma jag har radion på. Inte är det underligt att man blir lite trött då och måste ta en liten paus innan dagens trädgårdsslit kan ta fart. Nu ska jag gräva mig genom jordlager och ogräs i stället för i mina tankar. Hopp om framtida skördar ska fylla min dag och fåglarnas kvitter får fylla mitt sinne.

Mina sinnen och mitt minne del 3

En tidig morgon - ljudet av fåglarnas ystra morgonmelodier. Doften av morgondaggen och av den friska luften som virvlat runt hela natten då vi andra sussat djupt under våra täcken. Lite sol på det och vips är jag på altanen till Knybblan - farmors och farfars sommarställe. Av någon anledning är det alltid där jag hamnar oavsett vilken plats i världen jag än drar in morgonluften på. På landet blir alla ljud så tydliga, kanske är det därför jag associerar daggdoft och fågelsång med just den platsen. Det är något speciellt med barndomens somrar. Minnena är en bra bit över 30 år men det som fastnat i ens sinnen finns kvar och ligger så nära.

Ljuden finns där för den som lyssnar. Stövlar genom vått gräs, vattenskvalp från någon som tvättat ansikte och händer i ett tvättfat och nu sköljer ut vattnet bland träden. De jämna pumptagen från brunnen för det iskalla vattnet upp till ytan. Ljudet från skopan som tömmer lite vatten i ett glas till en törstig liten unge.

Efter timmars lek i skogen kunde man höra farmors tjoande vilket var signalen till alla att maten var redo. Ett tryggt välkomnande ljud. Aldrig gå längre bort än att man kunde höra farmors stämma. Alltid potatis till maten. Ljudet av hur potatisen rullande sköljdes i det emaljerade tvättfatet fyller mig också det med värme. Farmor hade snits. Själv får jag träna på snitsen men tvättfat och potatis det har jag. Sköljvattnet hamnade i syrenbuskarna.

Sommar och sol var paus. Paus var kaffe. Dripp, dropp. Kaffet tömdes på termos. Påtår och tretår. Kopparna var små. Sockret skulle i. Ibland sörplades det från fat. Doften och ljudet av kaffe som bryggs har alltid signalerat något hemtrevligt till mig. Avslappnad tid, helg, en stunds vila. Själv var jag 33 innan jag började uppskatta det som dryck. Innan var det bara minnen, känslor. Någon räknade mått, rågade, dryga ... Maskinen puttrade och någon droppe letade sig ner på kalasduken.

Det är förunderligt hur vi fungerar. Minnet är som ett nystan. Får du tag i rätt tråd kan du rulla upp många olika minnen och ta dig långt tillbaka. Ju mer du funderar desto mer kommer tillbaka. Visst finns där saker som gör ont och gör dig sorgsen. Dessa minnen är en viktig del som ger dig andra dimensioner i din tillvaro, De hjälper dig att lyfta de glada delarna ännu lite högre - de där minnena som bär dig framåt och uppåt. I sorgsna minnen vill jag inte vila men väl i minnen jag vårdar ömt.

Dofter, smaker och ljud påminner om människor jag mött och blir till känslor om hur jag upplever och lever mitt liv. De hjälper en ibland orolig själ att hitta lugn och balans. De små sakerna jag upplevt hjälper mig att ta tillvara på de små men viktiga saker jag upplever nu och kommer att uppleva i framtiden.

Träskoklädd med blommig kjol och röd plopptröja (har man pappa i reklambranschen så har man)

Mina sinnen och mitt minne, del 2

Vid de flesta besök man gör någonstans handlar det ofta om mat eller fika. Det vi äter triggar inte bara våra smaklökar och får snålvattnet att rinna, utan leder också in minnet på vägar tillbaka till det förflutna. Ibland kommer minnena till mig när jag äter men lika ofta kan det räcka med tanken på en maträtt för att sätta fart på tankegångarna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var men jag var nog inte tio fyllda i alla fall. Brorsan och jag var hos mormor och morfar i Linköping. Kanske var det till efterrätt eller så var det som fika. Hur som helst så följde vi med mormor in i köket och till den lilla frysen som då var längst in vid fönstret. Där plockade mormor fram en kartong med glasspinnar. Jag har fått för mig att det var något som hette Nalleglass. Det har funnits ett sådant varumärke men jag har ingen tydlig bild av hur den såg ut. Förmodligen var det en nalle på kartongen, kanske var de orangefärgade. Möjligen var det blå nallar mot en orange bakgrund eller så blandar jag ihop det med något nattlinne jag hade som liten. Det vi fick var i alla fall en pinne vaniljglass med chokladöverdrag. Det var säkert med stora ögon vi tog emot vår sötsak för det var lite högtidligt att få glass av mormor.

Av någon konstig anledning är det jag minns tydligast doften. Inte just doften av glassen utan doften av kartongen glassen var i. Frusen kartong doftar på ett speciellt sätt. Vid efterforskningar har jag upptäckt att de flesta typer av frusen kartong doftar på samma sätt. Det tog ganska många år innan jag upptäckte det för det hör inte riktigt till mina vanor att sniffa kartong... förutom just glasskartonger då. För mig kommer alltid den där doften att för mig tillbaka till lägenheten på Engelbrektsgatan. Genom ett trollslag är jag där och funderar över besök där. Jag hör de extrastarka ringklockorna till dörr och telefon. Jag kan spela upp mormors skånska dialekt och jag kan känna doften av morfars tuggtobak.

Smaken av glass är säkerligen något många kan associera till roliga och glada saker. Det behöver inte vara lika märkvärdigt som ett besök på någon mysig glassrestaurang, men visst är det lite extra att få spinna loss och få en riktigt maffig glass med pynt i form av pappfåglar, parasoll och godis. Nu tar jag oftast kulglass eller sorbet, för även om det kan vara god mjukglass så blir jag alltid lite besviken. Den mjukglass som jag kunde köpa i Östermalmskiosken i Motala under min uppväxt var helt enkelt oslagbar.

På den tiden gillade jag inte våfflor så jag tog den i strut (hur man nu kunde gilla dessa tingestar som mest smakade papp är för mig en gåta) eller i bägare. Oftast tog man blandat. Vanilj/jordgubb, vanilj/banan, vanilj/choklad - det berodde på vilken smak som fanns i maskinen. Synnerligen sällan med strössel eller doppad i choklad. Det var något mjukt och krämigt med den där glassen som tilltalade mina smaklökar. När kiosken bytte ägare försvann även glassreceptet och min bästa glassupplevelse. Det är säkert 25 år sedan jag åt den där glassen men mina smaklökar har väldigt bra minne. Med tankens kraft kan jag få åtminstone en förnimmelse av smaken. Knäppt - ja - men man får vara glad för det lilla.

Både jag och min man är riktiga smörgåsmänniskor.  Han vill inte ha bröd med fågelfrön eller riktigt mörkt bröd, för då rynkas det på näsan. Jag däremot älskar alla former av bröd - från ljust rostbröd till mörkt pumpernickel. En lite seg baguette, en bit varm scones, en limpmacka, en frukostfralla, en läfsa ...  En vanlig knäckemacka med smör och ost är bland det bästa jag vet. För några år sedan råkade jag på ett av TV-kocken Tinas recept på kryddbröd som passar bra till jul. Jag gör två limpor till jul och däremellan längtar jag. Var limpa har sin tid ... och plats. Baguetten äts naturell eller fylld med salami och brie när jag flanerar i mitt hjärtas stad, scones avnjuts till lördagslångfrullen eller till sena kvällen ihop med en gigantisk kopp te. Den frasiga frukostfrallan har sin plats på det dignande hotellfrukostbordet - fylld med pålägg för att orka med en resas alla intryck. Läfsor av den modell jag tänker på har jag inte ätit sedan jag var liten. Det var ett hårt kvadratiskt tunnbröd som skulle fuktas något och ligga en stund under plast för att bli mjukt och kunna rullas ihop. För mitt inre rullas bilder av en tub skinkost upp. Kanske var det en rest från någon utflykt som fick bli pålägg till den något udda typen av smörgås. Gott var det och det gällde att hålla sig framme för alla fyra i familjen tyckte detsamma.

Ett bröd som ligger mig särskilt kärt om hjärtat är farmors jullimpa. En stående julklapp omsorgsfullt förpackad i en med rött snöre hopknuten påse med julklappadress klistrad ovanpå. Om jag tänker efter kan jag känna både doft och smak av limpan tillsammans med en smakrik ost som hörde julen till. Där någonstans måste mina smaklökar fullkomligt ha fastnat för ett gott bröd. Receptet finns säkert någonstans men det blir ändå aldrig samma sak som då. Farmor gick säkert lite på känn och det ska till ett speciellt handlag för att få det riktigt rätt. Kanske var det vid bakandet av dessa limpor som farfar fick hjälpa till med degen. Dubbel kärlek i en limpa. Inte underligt att det fastnade i mitt kulinariska minne.

En annan specialitet hon hade var pepparkakorna. Lite bulliga små gubbar och gummor kryddade med cederolja. Alldeles släta och de godaste pepparkakor jag ätit. Farfar och jag lyckades hitta ett recept när vi letade runt några år innan även han försvann men jag har inte provat det ännu. Jag vet hur mina peppisar brukar bli - ojämna, knöliga och lite brända i kanten. Månne tar jag mod till mig till kommande jul. Lovar i så fall att återkomma med rapport. Tills dess tröstar jag mig med Kronans cederpepparkakor i vacker silvrig burk. De kommer någonstans i närheten. Jag köper mina när jag stannar till i Brunneby utanför Borensberg. Vid mitt senaste besök där språkade jag med en kassörska där om just dessa pepparkakor. Vi var rörande överens om att dessa är de bästa. Senast idag fick eftermiddagens fikapaus kryddas med just en sån citrusdoftande höjdare.

Det blev tyvärr aldrig tillfälle för mig att prata recept med vare sig mormor eller farmor. Det är synd för man kunde nog ha snappat upp både det ena och det andra. Receptböcker säger en del men det är svårt att veta om det som skrevs ner var sådant de faktiskt gjorde eller om även de var som jag och min kära mor - ivriga receptsamlare ...  Jag läser små lappar med förtjusning och ömhet. Handskrivna rader på biljetter eller i ett fullskrivet häfte. En länk till det förflutna. Kanske lagar jag en dag samma rätt som de gjorde eller en rätt de smakat och menat att göra igen. Kanske blir det jag som bakar den där kakan de menat att baka men som föll i glömska på baksidan av ett tummat kuvert.

Mina sinnen och mitt minne, del 1

Dofter och smaker är som sinnenas fotobok. Man slungas fram och tillbaka mellan platser man besökt och åldrar som passerat. Jag är inget vidare på att beskriva eller särskilja dofter men när de drabbar mig så triggar de minnet i mig och jag förflyttas i tid och rum. Oftast är det positiva minnen men tanken på barndomens hostmedicin, med någon slags kemisk banansmak, kan fortfarande få mig att grina illa.

En del blommiga, lätt kemiska dofter får mig att återigen sitta i bänken i lågstadieklassrummet hos min fina fröken Marianne Waller. Luktsudden var populära, minst sagt, Vi bytte och samlade. Några var mest snygga medan andra faktiskt även fungerade som sudd. De flesta försvann medan andra blev kvar i någon låda. Jag hittade ett gäng när brorsan och jag röjde runt på Duvedalsgatan härom året. 

Rester av brorsans och min samling av sudd. Colan doftade gott en gång i tiden ...

Mitt fina pennskrin från min lågstadietid.

Minnena virvlar runt i klassrummet och i kapprummet utanför. Jag minns "Hej Matematik!" och hur vi ringade in element. Matteboken hade glada färger och hörnen klipptes allt eftersom det rättades. Jag minns hur jag såg fram emot att läsa om vikingatiden, vilket de gjorde i årskursen över oss. De hade bilder av rödmålade runor och ett tjusigt vikingaskepp på väggen. Det verkade så rasande spännande. Om det verkligen blev så spännande minns jag däremot inte. Förväntan och längtan var förmodligen större. 

Jag känner tyngden och kan nästan lyfta locket till min bänk och se bänkpappret och namnlapparna på de inslagna böckerna. Mönstret kan jag inte frammana men jag kan känna den lite sträva, vaxartade ytan på pappret som varje år fick utgöra bänkens botten. Den gröna flanellografen med dess bilder som lärde mig stj-ord som stjälk och stjärna står i klassrummet framme till höger. Jag ser den pedagogiska bokstavsplanschen där "w" var fotograferad i wellpapp. 

Klassens samlade alster av vårdikter

Min egen vårdikt. Kolla in den söta tussilagon uppe till höger.

Minns rasternas bus, schemat över vilken klass som hade fotbollsmålen och trygga skolvärdinnan Margit som höll koll på leksaker och lekar. Bro bro breja, hopprep, twist och hage. Många var de halskedjor och nycklar som kastades i rutorna på skolgårdens asfalt. Ibland fick man hoppa långt när rutorna var upptagna. 

När jag idag korsar skolgården, där eleverna i 4-6 har fullt upp med lekar och andra bestyr, funderar jag ofta över hur de kommer att tänka tillbaka på sin skoltid. De gungar, de smyger, spelar boll och klättrar över stockar och färgglada stora blobbar. De jagar varandra och viskar hemlisar. Tekniken gör sig påmind hos en del men när jag passerar dominerar lek och samvaro. Vilka dofter och tankar kommer att trigga deras minnen om 30 år?

Det skrevs en hel del små underliga berättelser och några skrivböcker har blivit kvar. För den modige avslutar jag med en riktigt otäck historia. Läs om du törs ...

En stad vaknar - morgonstundens fröjder

Mycket kan nog sägas om mig men någon naturlig morgonmänniska har jag aldrig varit. Under uppväxten var jag ständig nattuggla och oftast väldigt trött på morgnarna. Gymnasietiden igenom var det ständigt samma visa hemma. Väckarklockan ringde, jag stängde av. Mamma väckte mig, jag somnade om. Frukost i flygande fläng och alltid en halväten stackars macka som blev kvar. Ett under egentligen att jag lyckades vara i tid.

En del skolminnen bleknar medan vissa ord och händelser blir kvar. Ett ordspråk vi talade om på engelskan var "it's the early bird that catches the worm". Just då tror jag att bilden som framkallades i mitt huvud var anledningen till att uttrycket fastnade. Nu, när jag är något äldre, piggare och mycket visare, kan det hända att jag uppskattar de där tidiga timmarna på ett annat sätt.

The early bird gets the worm av Sheila Sund, CC(by)

Efter gymnasietiden hamnade jag under ett år mitt inne i centrala Paris. En ganska stor skillnad mot en uppväxt i Motala. Den största skillnaden var alla människor, den täta bebyggelsen och all trafik. En storstad sover aldrig helt men människorna som är ute förändras under dagen, kvällen och natten. Det nattliga mörkret lägger ett sammetsskimmer över tillvaron.

Under mina morgonpromenader i den franska huvudstaden upptäckte jag det fascinerande med att en stad vaknar. Gator spolas av, fönster putsas, leveranser ska fram, marknader förbereds, nya menyer ska skrivas upp. Sömndruckna människor ska till sina arbeten, hundar ska rastas och solen och ljuset ger kraft och energi åt ännu en ny dag. En dag då gårdagens sorger har blivit något lättare att uthärda, en dag då förhoppningarna om framtiden finns där. En blank dag med planer men utan något facit på hur den kommer att summeras när mörkret återigen kommer att lägga sig.

Att det skulle krävas en storstad för att jag skulle få upp ögonen för detta. Skyller det på mitt tonårsjag. Ibland tar det ett tag att lyfta blicken. Det är inte så märkvärdigt kanske men ändå något av det mest förunderliga jag vet. Var stad har sina rutiner precis som var familj har sina. Här på Violvägen hör katternas trampande (ibland utan men oftast med klor) till vår morgonritual. Har man tid och tur kan en liten kisse krypa ner tätt intill en timme och bara ligga där och snarka och spinna. 

Förutom allt man ser så bjuder en vaknande stad också på dofter. Luften doftar annorlunda. Beroende på årstid så kan det vara alldeles krispigt eller så doftar det solvarmt. Har man tur går man förbi ett bageri och lockas handla en alldeles frasig fralla, baguette eller en croissant. Någon har en kopp kaffe som lockar mina tankar tillbaka till barndomen på landet.  Doften av sommar och kaffedoft fyller mig med välbehag och lugn. 

Bor man på landet eller mittemellan stad och landsbygd så kan dofterna den här årstiden dock vara något mindre angenäma ... 

Även i det lilla samhället vaknar allt till liv igen efter nattens lugn. I morse skulle bilen in till verkstaden och jag gick upp för att köra bort den runt sjutiden. Promenaden hem igen är på halvannan timme och den fick mig att tänka på allt det här. Verkstadspersonalen hade varit igång en halvtimme innan jag kom och deras glada humör smittade av sig på mig. Jag kände en liten lust av att leva storstadsliv och vad är då mer passande än att ta en latte i näven "on-the-go". Sagt och gjort stegade jag in på macken och smuttade sedan förnöjt på min värmande dryck under resten av promenaden. Mötte människor på väg till jobb och konstaterade att företagen längs järnvägen var i full gång med sitt arbete. Informationstavlorna vid stationen vittnade om att tågen var i tid och att alla möjligheter låg öppna för att ta sig till Västervik för en solig dag där. Ett par tog en gemensam morgonpromenad i rask takt och en joggare i dito tempo startade dagen med att sträcka ut. Alla hälsade glatt. I de gamla industrikvarteren kunde jag kika in genom portar som var uppslagna. Verksamheten hade satt fart även där.

Hemmavid är det inte så mycket verksamhet precis. Katterna har hittat varsin vrå och sover så gott. De drömmer säkerligen om hyss och om fåglar. De lyckligt ovetande fåglarna kvittrar ännu så glatt och på lite avstånd hör jag granntuppens galande. Jag tror minsann det är en lycklig rackare. Klart han är - det är ju morgon och en ny dag med nya möjligheter!

Oemotståndligt grönt

Nam-nam-nam, är det ljud som tränger genom drömmarna och in i mitt ena öra även denna tidiga morgon. Nej! Saga! Sluta ät på den stackars blomman! Utan att ens öppna ögonen flyttar jag på en allt annat än medgörlig katt som parkerat sig med rumpan på min kudde och lutat sig fram för att bekvämt och synnerligen ivrigt kunna smaska på den krispiga plantan på sängbordet. En stackars planta vars frisyr nu börjar likna en kvarglömd hockeyspelare från det glada 80-talet.

Det är inte första gången den här växten fått utstå denna omilda behandling. Förut stod den på fönsterbrädan men nu är den närmre till hands för min del. I den arla morgontimman har jag flera gånger fått gå upp när jag hört katten trotsigt äta mina gröna prydnader

De gör det verkligen på trots. Mest är det Saga.  Först är hon väl sur över att ingen går upp och ger henne mat. När hon väl lyckats väcka oss så sitter hon där och plirar innan hon återgår till att smaska med fullt fokus. Nästan lite maniskt. Då gäller det bara att rädda vad som räddas kan. Om jag är riktigt trött så har jag faktiskt tagit med mig krukväxten tillbaka till sängen och gömt den under täcket. Nöden har ingen lag.

Nu är våra katter inte såna som äter varenda krukväxt eller välter krukor i någon större omfattning så jag ska inte klaga för mycket. Men när de väl fått smak för någon krispig variant så är det hopplöst. De flesta exemplaren av just den här växten är utom räckhåll för små kattänder men det hjälper inte stackaren i sovrummet.

Samtidigt tänker jag att de inte har så mycket att roa sig med just nu. Vädret är kallt och om det nu råkar vara ok ett par timmar och de vågar sig ut så är grannkatterna taskiga och det blir slagsmål eller jakt. Våra donnor håller sig därför mest inomhus. Då finns det en hel del överskottsenergi som ska komma ut. Om då en och annan planta ryker så är det något husse och matte får ta med i beräkningen. När det gäller våra katter är jag rätt mesig vi rätt mesiga och trots plantmassakern är det faktiskt en rätt kul syn att se när de tuggar och tuggar och ökar hastigheten ju mer förbjudet de förstår att det är.

Här är det Singha som smaskar på krispig grönska

Träningens fiende ska byta riktning

Efter alla mina år med basketträning i Motala skulle man ju tro att jag hade träningen och träningsrutinerna injicerade i blodet och att allt nu flöt på av bara farten. Icke. Under de år som förflutit sedan den mest intensiva tiden har det inte varit mycket annat än förfall på den fronten. Man får ju skämmas!

Visst har jag haft några perioder (om än korta) då jag och löpardojjorna luftats på samma gång. Tricket var att köpa dyra skor och att då och då byta varv på den lilla sträcka jag tog längs vattnet inne i Linköping. Starkast minne har jag från den gång när jag laddat MP3-spelaren med lite väl hurtig musik och pressat mig själv lite väl mycket. Ser mig själv stå och flämta, tror tom jag fick sätta mig ner på huk, vid ett trafikljus vid ett övergångsställe på Hamngatan. Snett bakom mig anar jag en tjej med röda-korset-jacka och jag minns att jag tänkte: "Om jag tuppar av nu så kommer hon att rädda mig". Det gav mig någon typ av ork och jag lyckades stappla hem och in i lägenheten.

Inspirerad av två synnerligen goda kollegor och vänner blev det under en period också en del styrketräning och simning. En maskin här, en maskin där. Lite upp och lite ner, en längd fram och en tillbaka. Allt i sakta mak dock. Det gäller att inte ta ut sig och dessutom finns det många spörsmål som måste avhandlas och det gäller ju att prioritera.

I och med flytten till Åtvidaberg inreddes också ett styrketräningsrum. Oj, oj, oj vad vi skulle träna ... Några omgångar på den långlånade roddmaskinen har det blivit vill jag minnas. Just nu skulle jag inte kunna träna därinne ens om jag fick ordning på mina prioriteringar eftersom det knappt går att öppna dörren dit. Renoveringarnas tid har gjort att det stackars rummet nu är proppfullt med allehanda saker. Det ser ut som ett inverterat inbrott. Pryttlar som ska förvaras i ett annat rum så småningom är nu huller om buller därinne. Men först måste en del annat göras på andra platser i huset ... Skönt att vi kan stänga dörren i alla fall.

Mitt stora problem är att jag är väldigt bra på att hitta på ursäkter för att inte komma igång med någon träning. Dåliga ursäkter som gränsar till urusla. Mest är jag bara lat. LAT! Det finns gränser för hur länge man kan kalla sig förkyld och 30 minuters träning måste jag kunna peta in någon gång. Jag behöver ju inte ens gå hemifrån. Jag har hopprep, gummiband, yogamatta, PT på PS3:an och ett motionsspår som jag lätt når från baksidan av huset. Skor och träningskläder har jag också. Lätta hantlar och en hel mängd enkla träningsprogram finns också i arsenalen. Men kommer jag igång? Näpp! Givetvis inser jag att det är en ond cirkel för det jag verkligen skulle behöva för att bli piggare är en rejäl dos träning - regelbundet.

Till min 40-årsdag fick jag en rackarns fin crosstrainer. Jag är nog lite småkär i den. Misstänker att den stått och småsnyftat lite och saknat sin matte (eller hur man nu benämner det förhållande man har till sina maskiner). Den är fin, det går att variera sig på den och den är skonsam mot kroppen. Sedan ett tag tillbaka har den en ypperlig placering framför stor TV så det är bara att trycka på en film och börja trampa. Varför blir det då inte av?! Jag skyller allt på latmasken. Det måtte vara latmask stor som en fet anakonda.

Nu står jag vid en vändpunkt - tid för förändring och lite ordning på torpet. Nu ska tanten bli något mer vältränad - åt andra hållet vore i och för sig inte möjligt. I blotta förskräckelsen har jag nu hoppat på två utmaningar.  En 30-dagarsrackare med push-ups som centralpunkt och en 30-minutersrackare som ska pågå 100 gånger fram till midsommar. 100! Oj, oj, oj. Undrar just hur detta ska gå. Det brukar bli bra när jag gör som min bästa kompis säger så jag litar på henne nu och kör lite styrka och andra övningar. Det brukar också bli bra när jag lyssnar på min svägerska så jag gör som hon säger också.

Om jag nu klarade av min egen 30-dagarsutmaning med att skriva blogg förra året så ska jag väl kunna klara av detta nu. Jag har i alla fall allt att vinna. Fråga mig gärna hur det går och peppa mig. Om du ser den där latmasken slingra omkring så kan du väl lura den otäckingen i någon helt annan riktning. Jag vill inte veta av den.

Mina vänner böckerna

Böcker ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Nya böcker som frasar när man öppnar dem. Enkla pocketböcker som suger åt sig mina tårar i berättelser som berör. Gamla och lite trasiga böcker som lästs om och om igen. Vackra böcker med foton som gör att man hisnar. Tunna böcker där författaren omsorgsfullt valt sina ord och tjocka, tjocka böcker där författaren skämmer bort oss med ord och tankar. Böcker som tar mig på en resa i tid och rum. Böcker som tröstar i tunga stunder. Böcker som lär mig om saker jag inte ens visste något om. Böcker som tar mig med på en resa till platser dit jag aldrig annars skulle komma.

Lästa, står de där i bokhyllan och får då och då min uppmärksamhet åter igen. Jag minns och känner.

Vi är många som cirklar kring och med böcker. Väljer, läser, samtalar och funderar. Tillsammans vidgar vi våra vyer och styr oss i tidigare otänkta riktningar. Gemenskapen grundar sig i en gemensam kärlek och det känns fint. Det behöver inte vara märkvärdigare än så.

Vid närmare eftertanke är det rätt märkvärdigt med läsning. Krumelurer som kallas bokstäver. Beroende på vilken ordning de kommer i och hur man delar upp dem så lockar de fram olika känslor. Förunderligt är kanske ett bättre ord. De får oss att kikna av skratt sådär så det bubblar och man inte kan vara tyst ens på bussen. De får också tårarna att rinna så häftigt att man inte ser resten av texten. Känslorna tar överhanden. Älskade krumelurer.

Det finns en sorg att veta att det kommer vara så oändligt många bra böcker som jag aldrig kommer att möta i mitt liv. Kloka tankar och öden jag inte kommer att få ta del av. Det stressar mig ibland. Så sansar jag mig och känner glädje för de böcker jag ändå hinner med att leva mig in i. Tänk så många böcker jag kommer att få läsa. Böcker som skrevs för länge sedan kommer att leta sig till min läsning. Böcker av människor som ännu inte fötts kommer att få mig att skratta, gråta, beröras. Längtan efter att möta dessa ord mellan omslag är stor.

Bröllop - på vårt sätt

När vi bestämde att vi skulle gifta oss valde vi också att göra det på vårt eget sätt. Vi bestämde redan i november att det skulle bli ett enkelt sommarbröllop. En borgerlig ceremoni i en fin miljö. Det skulle vara speciellt men inte uppstyltat på något sätt. Det skulle vara som vi är.

Vid en så aktningsvärd ålder som vi har nått så kan man också genomföra saker utan att tänka så mycket på vad andra ska tycka. Det finns alldeles för många människor som är viktiga i våra liv för att vi skulle kunna bjuda alla - men tro mig alla fanns med i våra hjärtan och tankar. Nu valde vi att ha vårt bröllop tillsammans med vår närmsta familj och ett par gemensamma vänner.

Oavsett hur liten tillställning man än ska ha så är det en hel del beslut som ska tas och saker som ska ordnas. Min käre make tyckte att han hade gjort grovjobbet när han friade där på trappen utanför mitt favoritmuseum i London och trodde han skulle slippa fler uppgifter. Resten kunde jag få ta ansvar för ... Nu blev det inte riktigt så utan han fick allt ta sin del av ansvaret. För två människor som verkligen lider av beslutsångest är det förunderligt att vi fick något bestämt alls.

Det första vi gjorde var att boka vigselförrättare och lokal för vigsel och middag. Det gick smidigt. Några telefonsamtal bara. Klädfrågan både sköts upp något och visade sig vara lite klurigare att lösa än vi hade räknat med.

Efter besök i ett stort antal klädaffärer (Göran var tålmodigt med inne i varenda en) blev det så lilla "tantaffären" i Linköping som trollade fram en fin klänning till mig. Den var inte alls som jag tänkt mig men det blev ändå så rätt. Tänk så bra det kan bli när man tar emot lite hjälp från människor som har som yrke att arbeta med kläder. Jag som har ganska dålig koll borde bli bättre på att be om hjälp.

Till makens linnekostym fick det mätas en hel del  på hemmaplan och vi var minst sagt skeptiska till vad som egentligen skulle komma hem till oss. Vi lyckades över förväntan. En tjusig, välsittande sommarkostym levererades inom några få dagar. Jag är nog ändå mest fascinerad av att han inte såg det minsta lidande ut i den. Något han gärna gör när han är utanför bekvämlighetszonen "jeans och t-shirt".

foto Carl Donnér

I ett litet samhälle som Åtvidaberg så verkar verksamheterna ha kokats ner till gräddan. Tar man hjälp av de företag som finns på orten så blir man väl omhändertagen. Det är i alla fall min erfarenhet.

På Blomsterdesign har de verkligen magiska spön att trolla med. Jag var sent ute och väldigt öppen för att jag fick ta vad som fanns. Men när det väl kom till leverans så hade pålitliga Monica i samarbete med en leverantör lyckats hitta exakt rätt nyans. Riktigt cerise rosor. Imponerande!

foto Carl Donnér

Villan levererar alltid. Fantastisk mat och fin service. Så skönt att kunna bjuda sitt lilla sällskap på en fin miljö och en snyggt presenterad och mycket god måltid. När vädret inte riktigt inbjöd till utevistelse ordnades en fin inomhusmiljö där både gäster och brudpar kunde vara i lugn och ro utan att vare sig huttra eller bli blöta.

foto Carl Donnér

Sandelius är alltid pålitligt när det gäller godsaker. Traditionell bröllopstårta fick stå tillbaka när vi fastnade för två olika tårtor. Varför skulle man inte kunna ha det? Nä, just det. Vi som har tre olika tapeter i vardagsrummet kunde väl ha två olika tårtor till bröllopet.

foto Emelie Vårdstedt

Tilltugg kan man alltid få tag i på Ica. Smidigt, prisvärt och snyggt upplagt. Ingen gick hem hungrig i alla fall.

foto Emelie Vårdstedt

Vigsel, mat och sedan mingel på Violvägen. Katterna bidrog inte med några oönskade presenter utan var rätt söta där de sprang omkring med sina rosetter. Jag inbillar mig att det är en stor uppoffring för dem och att de inte alls är förtjusta i extra dinglande snören som deras matte knyter fast titt som tätt. Men om matte vill att katterna ska vara fina så ...

Saga står ut när hon får lite extra gos ...

... men inte är hon glad inte.

Inte heller Singha ser helt nöjd ut trots att hon är i en trygg famn

Cellospelande Ellen badade i poolen både en och två gånger och höll sig sysselsatt hela kvällen. Kan inte vara helt lätt när man är åtta och ett halvt och vuxna bara babblar.

foto Emelie Vårdstedt

Det blev en fin eftermiddag och kväll. En dag att ha i hjärtetrakten och att tänka tillbaka på. Det är en fin gemenskap jag är en del av. För det är jag mycket tacksam.

foto Oscar Vårdstedt

foto Carl Donnér

foto Emelie Vårdstedt

foto Emelie Vårdstedt

P.S. En del bloggare har så bråttom med sina inlägg att de skriver innan någonting ens har hänt. Jag försöker med detta inlägg vara en motvikt till detta :-) Ett halvår är väl någon slags brytpunkt så jag fick rappa mig något ...