När kärleken slår till ...

Kärleken kan drabba en på olika sätt. Den här fredagen fick jag en bok jag förälskat mig i. Härligt att mötas av ett bokpaket i brevlådan när man kommer hem efter en intensiv vecka. Jag njöt i fulla drag av den första boken om Mademoiselle Oiseau och det fanns inget val när jag såg att uppföljaren fanns att beställa. En vacker bok som är som en sparesa för själen.

Jag har egentligen stränga förhållningsorder när det gäller bokinköp men ibland går det liksom inte att hejda mig.

Det händer då och då att jag blir alldeles överförtjust i någon mindre pryl och bara måste ha den. Den här fina trägrisen hittade jag i en affär i Torquay på Englands sydkust när jag arbetade som språkreseledare. Det fanns några stycken på en hylla men det var något speciellt med detta lilla tryne som talade till mig. Jag minns de där två somrarna med glädje. Intensivt och en hel del jobb men även många mysiga möten med ungdomar på väg ut i livet.

För den som har varit i Venedig är det inte precis någon överraskning att det finns glas, glas och återigen glas där. Mycket är likt varandra men den här lille rackaren stack ut. I en liten, liten affär hittade jag sommaren 2007 en farbror som gjorde denna och liknande små figurer. Han muttrade över massproduktionen och jag, jag blev förtjust i den här pyttelilla hunden. Ena tassen har nu fått sig en törn och jag noterade just att ena ögat har lossnat på stackaren. Trots detta har den en speciell plats i mitt hjärta. En liten symbol för en tuff tid i livet. Men jag och hunden kämpar vidare.

Vad är det som lockar? Kan det vara något magiskt med blicken - vilket försäljningstrick i så fall. Funkar alldeles för ofta på mig. Antagligen är det bara jag som ser det. Grodprinsen mötte min blick i Grebbestad och jag gav upp direkt. Jag gör gärna det. Under åren har jag lärt mig att det bara är dumt att försöka stå emot. Det är inte direkt några dyra saker med avbetalningsplaner och lån som lockar mig så då tycker jag det kan vara ok.

Uppfödd med Farbror Frippes skafferi och alla hans burkar så slår förälskelsen gärna till även är det gäller burkar - små som stora. Burkar har dessutom en funktion utöver att de är vackra att titta på. Små burkar är perfekta för kattgodis, stora burkar och lådor är både dekorativa och kan gömma det mesta.

Små saker kan bringa en lyckokänsla för att det är något med dem som påminner mig om något och för att jag blir glad över en form, en färg eller ett uttryck. Men de är ju ändå just bara det - saker.

Någon jag blev handlöst förälskad i vid första ögonkastet är vår katt Saga. Vi såg en annons med hennes bild och hade bestämt möte med hennes familj i Norrköping. Både Göran och jag sa till varandra att vi skulle titta och om det inte kändes bra så skulle vi låta bli att ta över henne. Det räckte med att dörren till lägenheten öppnades och vi såg hennes nyfikna lilla nylle för att vi skulle falla handlöst. Allt annat än att plocka med henne hem hade varit otänkbart. 

Lilla Singha eller vår lilla Pingis visste också hur man skulle få oss på fall. Yttepyttkattunge som hon var när vi först träffade henne, visade hon ändå upp en tuff och företagsam sida och hennes närvaro har inneburit så mycket kärlek. Många sköna slantar har vi fått dela med oss av till veterinären vid rivsår, ormbett och annat elände men hon ger så mycket tillbaka. Från första natten då hon kom hem till oss och låg tätt intill och spann högt så det var rakt omöjligt att sova.

Min bästa och mesta förälskelse är min man. Att just vi två skulle träffas. Blir man kär så blir man. Det var ju bara att slå till!

Oemotståndligt grönt

Nam-nam-nam, är det ljud som tränger genom drömmarna och in i mitt ena öra även denna tidiga morgon. Nej! Saga! Sluta ät på den stackars blomman! Utan att ens öppna ögonen flyttar jag på en allt annat än medgörlig katt som parkerat sig med rumpan på min kudde och lutat sig fram för att bekvämt och synnerligen ivrigt kunna smaska på den krispiga plantan på sängbordet. En stackars planta vars frisyr nu börjar likna en kvarglömd hockeyspelare från det glada 80-talet.

Det är inte första gången den här växten fått utstå denna omilda behandling. Förut stod den på fönsterbrädan men nu är den närmre till hands för min del. I den arla morgontimman har jag flera gånger fått gå upp när jag hört katten trotsigt äta mina gröna prydnader

De gör det verkligen på trots. Mest är det Saga.  Först är hon väl sur över att ingen går upp och ger henne mat. När hon väl lyckats väcka oss så sitter hon där och plirar innan hon återgår till att smaska med fullt fokus. Nästan lite maniskt. Då gäller det bara att rädda vad som räddas kan. Om jag är riktigt trött så har jag faktiskt tagit med mig krukväxten tillbaka till sängen och gömt den under täcket. Nöden har ingen lag.

Nu är våra katter inte såna som äter varenda krukväxt eller välter krukor i någon större omfattning så jag ska inte klaga för mycket. Men när de väl fått smak för någon krispig variant så är det hopplöst. De flesta exemplaren av just den här växten är utom räckhåll för små kattänder men det hjälper inte stackaren i sovrummet.

Samtidigt tänker jag att de inte har så mycket att roa sig med just nu. Vädret är kallt och om det nu råkar vara ok ett par timmar och de vågar sig ut så är grannkatterna taskiga och det blir slagsmål eller jakt. Våra donnor håller sig därför mest inomhus. Då finns det en hel del överskottsenergi som ska komma ut. Om då en och annan planta ryker så är det något husse och matte får ta med i beräkningen. När det gäller våra katter är jag rätt mesig vi rätt mesiga och trots plantmassakern är det faktiskt en rätt kul syn att se när de tuggar och tuggar och ökar hastigheten ju mer förbjudet de förstår att det är.

Här är det Singha som smaskar på krispig grönska