Min morfar

Idag (måndag) när jag skriver det här är det 23 år sedan min morfar tog sina sista andetag. Ett halvt liv sedan. I alla fall halva mitt liv. Jag var 23 och kvällen innan hade jag varit hos honom på sjukhuset. Han hade legat där några månader men nu visste vi alla att slutet var nära. Han kunde inte längre prata med oss och det enda som hördes i rummet var morfinpumpen. Den apparat som försäkrade oss om att han inte hade ont längre. Det var tungt att sitta där och stryka hans arm och be honom släppa taget om livet.


Min morfar

Jag vill tro att han hade kommit till ro med sig själv. Några år tidigare hade han tvingats ta itu med den stora hemlighet han burit på under så många år. Den att min mamma inte var hans biologiska dotter utan var adopterad. Den hemlighet som när den kom ut skapade stora sår hos min mamma. Känslor av svek svåra att reparera. För min del ändrade det inte någonting om att han var min morfar.

Det finns så mycket vi kan klandra andra människor för. Händelser och ord som måste bearbetas. När det är gjort i den grad nöden kräver försöker vi ta oss vidare. Ibland framgångsrikt.

Min morfar spelade kort och doftade tuggtobak. Han sålde julgranar för Lions utanför huset på Engelbrektsgatan. Han pockade på uppmärksamhet och hade synpunkter på när man skulle hälsa på och vilken väg man skulle ta med bilen. Med stor sorg i hjärtat gav han sin orange Lada till mig när jag tagit körkort och han slutade samtidigt köra bil. Då var han 83.

Morfar sparade pengar till mig och min bror och vi har fortfarande kvar en peng på Vimmerby Sparbank. Vi har tänkt avsluta det där kontot för länge sedan men det känns fint att ha kvar den där tusenlappen - en länk till honom.

Morfar köpte lunchlådor på restaurangskolan när den fortfarande låg kvar mitt i stan. Han visslade "Kan du vissla Johanna" i köket och traskade runt i ett vådligt högt tempo med sin rollator. Han vattnade sina blommor så de flöt omkring och han var otroligt envis.

Morfar gillade att fiska. På landet nere i Horn fångades en och annan firre. Själv har jag inte riktigt förstått grejen så jag var nog mer fascinerad än förtjust när masken skulle på kroken och när fisken sen skulle fjällas. Jag kan fortfarande höra det raspande ljudet från när morfar med rejäla tag bearbetade sin fångst.

Ibland var vi inte helt överens men oftast vill jag ändå minnas att jag hade överseende med en gammal mans egenheter. Under mina lärarstudier hade jag ett övernattningsrum hos honom. Det drog vi nytta av båda två. Jag hade ett bra och tryggt ställe att bo på och han fick stöttning med hushållssysslor och en del tillsyn.


Min morfar gillade att sitta ute i solen. Skjorta av och kepa på. Han satte en ära i att ta med sig tårta när något skulle firas. Alltid från Lanemos.

Morfar var en person som ville klara saker på egen hand. Efter ett liv med många mil i bil på arbetsresor var det nog tufft att mot slutet vara beroende av andra. Inte undra på om man blir lite grinig.

Jag tänker ofta på honom och jag svänger gärna in på Griftegården för att titta till den plats där han och mormor är begravda. Det känns fint att ta ett snack med dem emellanåt. Många år har nu gått sedan hans död men det där med tid är underligt. Minnena är levande och klara samtidigt som det känns som att det var ett helt annat liv, inte alls mitt.

Hjärtat mitt är fullt av människor - både nu levande och döda. Trångt och trivsamt hoppas jag de har det där mellan klaffarna. Morfar har en viktig plats därinne - med sina fel och brister men också med sina förtjänster.


Han var en viktig del av min trygga uppväxt och han var en person som bara ville mig väl. Nu har jag levt lika länge med som utan honom. Jag gillar tanken på att en del av honom är kvar här och finns här som ett osynligt stöd. Den tanken gör mig fortsatt trygg.

Min morfar

Idag tänker jag på döden (och livet)

En helg som denna är det inte så konstigt att man tänker på döden. Jag tänker inte sådär otäckt och hemskt, mera sorgset och eftertänksamt.

Jag känner saknad och tomhet men också en större närhet till de människor som berört mitt liv och som fortsätter att göra det från någon plats som för mig är okänd. Människor som slutat sina liv innan de ens hunnit ta fart, sjukdomar som envist plockat med sig bit efter bit av liv som borde ha fått vara längre. Trötta människor som omfamnats av döden som en befriare efter långa och innehållsrika liv. Kvar står vi som fortfarande har tid kvar. Tårar som rinner och hjärtan som värker av saknad. Men vi har även ansikten som ler ömt åt glada minnen och en livskraft som bär oss vidare.

Min farfar är den person jag saknar allra mest just nu. Idag är hans födelsedag och jag har ätit en god korv- och köttbullemacka till kaffet framför brasan för att minnas. Det hade han tyckt om.

Han och farmor vilar ute i vackra Lilla Aska och även om jag blir ledsen över att besöka deras grav så känner jag också en stor trygghet. Kyrkogårdar handlar lika mycket om liv och kärlek som om sorg. Alla ljus som brinner, alla fina kransar och blommor. Så många människor och människoöden som berört.

Några naturens kransar till mormor, morfar, farmor och farfar.

Den här helgen är för mig en stillsam och finstämd tid så allt firande med utklädda Halloweenfirare gör mig ganska illa berörd. Vi har fått besök av några söta små monster här vid dörren och de har fått sitt godis. Ungarna tycker det är roligt och bjuder till så då ställer jag upp på det, även om jag helst skulle slippa. Det är liksom inte läge att ta någon diskussion när det plingar till på dörren. Helger och högtider förändras och influenser från "Amerikat" utsätts vi för varenda dag. Kanske vill andra människor ha ett annat förhållningssätt till döden. Det måste man acceptera i så fall men det är inte helt lätt att bryta sin eftertanke och hantera mötet med ens de sötaste små utklädda monster. Var sak skulle kunna ha sin tid i just det här fallet.

Livet innebär motgångar och sorger men min melodi har alltid varit att blicka framåt och uppåt. Man kan inte sopa undan sorgen för den bär man med sig vare sig man vill eller inte, men den kan få vara som en liten amulett. En känsla som finns där, en detalj som inte tar över men som ändå har en viktig plats eftersom den formar våra liv. Det är fint med en eftertänksam tid för att sedan komma vidare och leva det liv vi har. Vem vet vilka spännande händelser som ligger framför oss. Det är en lycka att få vara med.

Aldrig blir livet så levande som i dödens närhet.