När utvecklingen snurrar på och tekniken skapar fantastiska möjligheter för virtuella möten så vill jag slå ett litet slag för möten IRL. In real life - ett ganska konstigt uttryck kan jag tycka. Det verkliga livet är överallt och vi påverkas både positivt och negativt av möten där vi kan se någon i ögonen och möten där skärmen hjälper oss på traven.
För min del passar det visserligen fint med den tekniska utvecklingen. Jag får möjlighet att hålla kontakt med så många människor som är viktiga för mig. Trots att jag inte fysiskt har tid (eller kanske snarare tar mig tid ibland) kan jag vara en liten del av vänners liv och få stöd och uppmuntran vid motgångar. Jag kan hålla mig uppdaterad om vad som pågår och själv komma med glada tillrop eller en stärkande kram efter behov. Möten genom webben är också betydelsefulla för mig och kan beröra mig. Det är extra skönt att själv kunna bestämma villkoren för att vara social och där är tekniken toppen. Vill jag vara helt ifred är det bara att stänga av dator och telefon. Ändå är det speciellt att kunna se en annan person i ögonen, att läsa av kroppsspråk och att vara på samma fysiska plats.
Varje gång jag verkligen möter en annan människa så påverkar det mig. I mötet med nya människor är det nödvändigt att ta sig tid att lyssna, att lära och att fokusera på livet här och nu. Att verkligen se en person och inte bara stressa förbi är oftast en positiv upplevelse för alla inblandade.
Korta möten mellan människor kan vara väldigt givande och finnas kvar som ett minne för livet. En komplimang av en okänd liten dam på stan eller en timmas delad upplevelse med någon på en begravning. Ett möte med en medpassagerare på långfärdsbuss. Ett samtal med en vilsen själ i en korridor eller ute på en skolgård. Mina tankar och känslor ändrar riktning och själva mötet berikar min erfarenhetsbank.
Många är de människor man bara passerat genom åren. På tåg, flyg, i en vänthall eller i en främmande stad. Vi trycks ihop, sveper förbi varandra, delar bänkar, restauranger och köer. Varifrån kommer de? Hur har just deras morgon sett ut? Vart är de på väg? Jag vet att jag inte är ensam om att fantisera om dessa personers levnadsöden.
Att lyfta blicken, att skaka någons hand och att se saker ur en annan persons perspektiv. Jag är övertygad om att det gör oss alla till bättre människor på sikt. Den du känner och släpper in som en del av ditt liv (om än ibland väldigt flyktigt) kommer du att vara snäll emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar