G som i gemenskap

Livet har sina toppar och sina dalar. Ibland har man flow och trivs och ibland är det tunga, jobbiga och sorgliga händelser som tar överhanden. Mitt jobb är en plats där jag oftast mår väldigt bra även om vi ständigt står inför utmaningar i både stort och smått. Oavsett hur jag har mått privat så har jobbet för mig representerat trygghet och stabilitet. Där har jag varit i ett sammanhang där det finns människor som får mig att må bra. Under mina år på Jobbet har jag mött många människor som tillsammans har stärkt min självkänsla till en stabil mur att stå på när självförtroendet vacklar.

Jobbet är en plats där de allra flesta spenderar oerhört mycket av sin vakna tid. Därför är det viktigt att man känner att det är ett sammanhang där man finner mening. Att det är människor som fungerar tillsammans med sina fel och brister men där våra styrkor och tillgångar får utgöra kärnan i hur vi fungerar tillsammans. För mig är det oerhört viktigt att vi kan ha roligt tillsammans. Ett kitt i ett arbetslag kommer inte helt av sig själv utan man får jobba lite på det. Alla får anstränga sig lite på sitt eget sätt.

Jag tycker att en styrka på min arbetsplats är att det är en tillåtande atmosfär och att man vågar bjussa på sig själv. Jag har mina egenheter som jag får jobba på (minns alla lappar jag satt upp för att förmana mig själv) och insikten att jag har alla dessa brister gör att jag har stor ödmjukhet inför andras svårigheter.  Mest hyser jag dock stor beundran!  Dessutom tycker jag väldigt mycket om de personer jag arbetar tillsammans med.

På andra arbetsplatser är det säkert på liknande sätt.  Jag hoppas det i alla fall. En så stor del av livet kan man inte slösa bort.  Det är viktigt att trivas tillsammans och att identifiera allas plats i arbetslivspusslet. Mitt nuvarande arbetslag heter G så vår devis är givetvis den som får utgöra rubriken till dagens inlägg: G som i gemenskap.

Gänglivet

I morse var det lite trögt att komma ut på promenadrundan men till sist tog jag mig upp och ut. En motivationspodd i lurarna och så var jag igång. Inte heller den hör morgonen stötte jag på någon person. Men det finns andra gäng än de tvåbenta.

Först mötte jag den lilla hjortgänget - våra prospects. De lät sig inte fångas på bild utan hade bråttom till spåret. Bra fart och spänst där.

Väl framme vid Adelsnäs stod det stora, tuffa gänget och väntade på mig. För att vara så många så var de inte särdeles modiga utan de höll sig på avstånd.  Maffigt dock när de radade upp sig och hade allt fokus på mig.

En bit bort rusade det jag tror var en ståtlig räv förbi. Glasögonen var inte på men rörelsemönstret och tippen på svansen uppfattade jag ändå.

Hägern tog ett par svängar förbi mig över vattnet och det fick mig att drömma om att bara sträcka ut och flyga iväg.

Väl hemma kunde jag skåda juniorligan rådjursgänget i kanten av dungen på baksidan av huset. Jag kan föreställa mig att de, liksom jag längtar efter odlingssäsongen.

Vi för en lite ojämn kamp vi åtvidsodlare och de här gängen. Vissa strider vinner jag inte men det kan det vara värt för att få med sig de här naturupplevelserna som en fin start på morgonen.

God morgon!

Måndag morgon - utmaning på flera sätt

Måndag morgon är alltid en ny utmaning. Ny vecka att ta tag i med allt vad det gäller. Idag inleds ny schemaperiod på jobbet, det är första arbetsdagen med sommartid och så har jag hakat på en ny träningsutmaning med att göra sqauts, höftböjare och så den där rackarnas plankan - på morgonen. Ska bli spännande att se om jag håller ut - klart är att jag får slipa lite på tekniken. Lika bra att komma igång ordentligt med morgonpromenaderna också. Där får man verkligen lön för mödan för rackarns så vackert det är när man möter ljuset. Det var också det enda jag mötte på vägen runt udden. Om man inte räknar hägern (tror jag), hjorten, koltrasten och den döda paddan. 

En blåbärssmoothie på det så är jag igång :-)

Trädgårdsbestyr i solen

En alldeles fantastisk och solig dag bjöd på ett och annat i rabatten - om man tittade efter väldigt noggrant! Vis av höstens smärtor i ryggen efter en liten stund med sekatören ska jag nu göra mitt bästa med att attackera vildmarken på Violvägen på ett klokare sätt än jag brukar. Just då i augusti kan jag dock inte minnas att jag gjorde någonting konstigt men det skadar inte att tänka efter innan jag ger mig i kast med de största grenarna.

Har man en trädgård finns det alltid hur mycket som helst att göra. Jag känner dock inte av någon hets från någon annan att det måste vara tipptopp. Min trädgård ska ge mig mental avkoppling - inte mera stress. Idag blev det en timme där en hel del grenar fick falla för grensaxen. Ett antal famnar torkade gamla blomstänglar letade sig också ner i komposten. Arbetet får fortsätta i veckan. När solen är framme är det riktigt skönt att gå omkring och klippa lite här och där och ta ett tag med krattan och grepen.

En trädgård ska helst ge en del utdelning vad gäller mat och kryddor. Det ligger dock långt fram i tiden vad gäller rabarberplantan. Den har precis börjat sticka upp ur jorden.  I och för sig innebär det att den i nuläget leder över alla andra växter såhär långt eftersom jag knappt ens börjat tänka på vad jag ska plantera.

Det dröjer innan det blir någon rabarberkräm från den här plantan.

Den här lille, lille rackaren hade sökt skydd i en grenklyka.

Vår stora rabatt som växer mot allmänningen är en utmaning minst sagt. Jag har gjort om en hel del sedan vi flyttade hit. Nu finns det hallon, ett kryddland och krusbär. Smultronen har fått bre ut sig och det finns plats att plantera lök och potatis. När man tittar på den nu är det inte mycket av detta man ser. Det är mest kaos - kaos i blekta färger. Lite grand som man själv känner sig när man tittar sig i spegeln efter vintern. Det är ingen vacker syn och man vet knappt i vilken ände man ska börja. Planen i år är att få vara frisk och pigg så att jag kan arbeta här en liten stund varje dag. När det väl börjar växa är jag nästan chanslös - då tar grönskan över. Det är nu jag har min chans att styra upp det!

Bara att ta fram alla trädgårdsredskap på en gång. Stackars rygg och armar ...

En färdig bukett mitt på gräsmattan.

Nu kommer sommaravslutningens present väl till pass - Tack 9A!

Om hjortar och andra djur håller sig borta kan de här tulpanerna få glädja oss med sin prakt framöver.

När man har slitit den där obligatoriska trädgårdstimmen måste man givetvis belöna sig med gott fika. Idag fick det bli en extra skummande latte och en chokladskorpa. Det smakade speciellt gott ute i den värmande solen på pooldäcket. Tänk att det här bara är början på den tid av sol, ljus och värme som ligger framför oss. 

En extra fluffig latte var välförtjänt!

För den som behöver lite inspiration hur ni kan göra fint på trappen och riktigt släppa fram de där vårkänslorna så måste jag tipsa om @cindypyssel på Instagram. Förra året lärde hon oss om Påskris med Carpe Diem-ägg och nu är hon igång igen. 

Kickstart för utesäsongen

Äntligen är vårsäsongen här. Min träning tillhör inte den mest intensiva men jag har med stigande ålder förstått att det är oerhört viktigt att jag rör på mig - regelbundet. Det är smidigt att bara ramla nerför trappan på morgonen och köra en stund på Crosstrainern och sedan vidare nerför källartrappen till gymrummet för att tampas några set med skivstången och hantlarna. 

Jag har inte haft några ytterligare vikter på vare sig stång eller hantlar men nu idag blev det påfyllnad med någon av de lättaste vikterna. Mina elever har varit gulliga och tröstat fröken med att den där stången faktiskt väger 20 kg. Min naprapat tyckte allt att det var dags att lägga på lite ... Jag är inte lättutmanad men när jag nu hittade de här yttepyttevikterna på 1.25 kg styck så kunde jag väl testa att hänga på dem. Ojojoj, vad stark jag kommer att bli :-) Min man säger att han ska gå ner till styrketräningsrummet när jag är ikapp honom. Verkar som om rummet är mitt nu då ;-)

Vår, lite mer värme och framför allt ljus på morgnarna innebär att jag kan komma ut på min runda runt Adelsnäs igen. Rask promenad som start på dagen - det gillar jag. Premiärturen fick bli lite senare morgontid än vanligt men även halv åtta var det rätt folktomt. Sällskap hade jag i form av hackspett, bofink och ett gäng andra fåglar. Lägg därtill vacker natur och vetskapen om att det vackraste ligger framför oss alla. 

Runkeeper löpte amok av pur glädje över att användas igen. Min träning är för min egen skull så den får bli på min nivå. Den ser kanske inte mycket ut för träningsproffsen men jag är stolt över att den blir av. Idag fick även källaren besök och så avslutade jag med Blossoms stretchprogram på den fina DVD-skivan. 

Feber, förkylningar och smärtande rygg kan härmed lämna mig i fred.

Den här rackarens framfart följde jag under förra året. Får bli repris i år.

Snart kommer det att vara alldeles grönt här.

Utsikten längs Bysjön är lika vacker året runt.

"Ketchupeffekten" eller "Hur utrustades mitt tysta jag plötsligt med stor bottenpropp?"

Vad är det som har hänt med mig? Vad är det som gör att det ibland är helt omöjligt för mig att sluta prata? I alla möjliga sammanhang kommer jag på mig själv med att babbla, babbla och babbla? Orden och funderingarna bara väller fram på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Om någon människa snart säger åt mig att hålla tyst så kommer jag ha full förståelse för honom eller henne. Min man gör det ideligen men just hans kommentarer har jag inte riktigt tagit till mig ännu.

Det är ju inte så att jag helt plötsligt har fått så mycket viktigt att säga.

Är det minnets försämrade förmåga som gör att jag mer än någonsin måste få ur mig mina osorterade tankar? Har minnet nu peakat och står inför en brant utförslöpa. Hujedamej i så fall.

När hände det här? Jag var i många, många år den här tysta personen som mest lyssnade och tog in. Under i princip hela min skol- och utbildningstid kan jag inte påminna mig att jag ställde så särdeles många frågor. Jag formulerade nog inte frågorna för mig själv ens en gång utan tog mer än gärna till mig av de svar mina mer frågvisa kamrater fick. De frågor som kvarstod fick besvaras via uppslagsverk i bokhyllan hemma eller via alla besök på biblioteket. Min egen bild och mina minnen från framför allt de tidigare åren i grundskolan är att jag fick många förtroenden och att kamrater kom till mig för att jag lyssnade. En som sällan babblar och som håller sina tankar för sig själv är en bra person att lämna sina förtroenden hos.

Nu led jag inte av någon särskild tunghäfta på hemmaplan så det var inte speciellt synd om mig. Däremot var det var svårt för min mams att få ihop bilden av den tystlåtna tjejen skolans kvartssamtal beskrev med den mer pratsamma hon hade på hemmaplan. Själv har jag också lite svårt att förstå varför det var så. Jag lyckades bra i skolan med fina betyg och jag deltog i många aktiviteter. Under låg- och mellanstadiet skrevs det en mängd sketcher till roliga timmen (samtliga förpassade till glömskans trygga rum) och koreograferades en del danser (tydligen saknades total självinsikt gällande min synnerligen bristfälliga koordinationsförmåga). Dessa danser ska inte på något vis jämföras med de fina och välrepeterade nummer som ungdomarna utför idag. Vi hade i alla fall roligt när vi tränade och i fjärde klass vill jag bestämt tro att vi gjorde succé med ABBA:s "Money, money, money". Vi kan möjligen ha dragit uppmärksamheten från vår dans med de monopolpengar vi strödde omkring oss.

Kan-själv-mentaliteten har alltid funnits hos mig och var varit väldigt stark. Med det följde i mitt fall en vilja av att hålla mycket inom mig. Inte så att jag gick omkring och mådde dåligt utan det var nog bara en känsla av att det inte var varken viktigt för mig eller för andra att jag skulle dela med mig av så mycket om vad jag tyckte. Kanske fattade jag då att två öron och en mun var en signal till att lyssna mer och babbla mindre. Lärande sker till stor del genom härmning och då är lyssnade ett bra sätt. Men att bolla frågor, att våga ifrågasätta och att få sätta ord på sina tankar för att pröva dem är oerhört viktiga delar i dagens skola. Förmodligen är det detta som smittar av sig på mig med .

Är det för att väga upp åratal av lyssnande som jag helt plötsligt har blivit en explosion av frågor, tankar och funderingar? Är det ålder och oförmågan att tycka att det är något särskilt som är speciellt pinsamt längre? Har nyfikenheten fått fritt spelrum? Vart tog den där stora spärren vägen? Den finns där - jag är inte helt hämningslös - men är väldigt lätt att lyfta på.

Är det möjligtvis så att jag i kombination med ovanstående oftare befinner mig i sammanhang där jag träffar människor som bjuder in till att jag ska prata. Någon livserfarenhet har man allt skaffat sig och med den väcks bara fler och fler frågor. "Ju mer du lär dig desto mer inser du att du inte kan", är ett citat jag ofta ser. Om någon ställer en ärlig fråga till mig kan de oftast räkna med att få ett svar som inte hör till den kortare varianten. Mitt stora problem är att sortera och att begränsa mig. Om någon säger en sak så kan flipperspelet innanför pannbenet vara igång blixtsnabbt. Problemet uppstår när flera tankar poppar upp på samma gång och de alla kräver att få tillträde till talutrymmet samtidigt. Lite som en otålig klass full med babblande elever eller grodorna på Grönan - de där rackarna som har en tendens att poppa upp hela tiden trots att man försöker klubba ner dem.

Nu senast var det min stackars naprapat som blev den här talträngda lärarens offer. Den tid han la ner på mig kommer han förmodligen att få tillbringa mångdubbelt med att återfinna balansen i hörselgångarna. Det var fritt spelrum bland samtalsämnena men jag skulle väl ändå tro att i alla fall hälften rörde sig om träningsrelaterade ämnen. Om man klurar på saker och det finns någon där som kan och vill svara så vore det väl ändå himla dumt att bara vara tyst!

Samma sak sker hos min tandläkare sedan snart 15 år. Där blir det på ett ganska naturligt sätt begränsad tid som man faktiskt kan tala men under den timme varje år som jag är där hinner vi med en hel del prat. Merparten rör röntgenplåtar och tandstatus sedan sist men våra samtal under åren har även rört en del andra spörsmål. Det är ändå roligt att hon flera gånger har uttryckt sin uppskattning över att ha just lärare som patienter. Hon menar att det blir många intressanta frågor och när det handlar om egenvård är frågorna ett sätt att visa både intresse och ansvar. Jag hoppas att det var det min lillebror menade när han sa att lärare och ingenjörer på ett lite skämtsamt sätt placeras i samma grupp av patienter. Inte att vi är världens jobbigaste som bara frågar.

Jag trivs i skolmiljön och där pratas det hela tiden. I helklass, i grupp och med enstaka elev. När jag som ny lärare skulle kasta mig ut i skolvärlden var en av de saker jag funderade över just det där samtalet. HUR skulle jag lyckas hålla ett föräldramöte flytande? HUR skulle jag reda ut det där med utvecklingssamtal? Kanske var det där någonstans det vände. I skiftet från lärande elev till lärande yrkesarbetande. I och med att jag tvingades ut utan skyddsnät men med fantastiska kollegor, elever och elevers föräldrar som stöd fick jag också själv ta ansvaret för samtalet. Nu är problemet det omvända och det är där min utmaning ligger.

På min anslagstavla på jobbet har jag en mängd lappar med budskap riktade till mig själv. Bl a är det uppmaningar att inte reagera på allt jag hör. Jag behöver inte lägga mig i alla diskussionen jag hör i arbetsrummet och jag måste tänka mig för så att jag inte stör. Orden kan ibland bubbla ut precis som om man öppnat den där stora bottenproppen Rolf "Fleksnes" Vesenlund pratar om i ekorna i filmen Göta Kanal. "Stor bottenpropp fort synk, liten bottenpropp sakte synk". Samma sak med ketchupeffekten. Inget, inget och sen jättemycket. Ibland känns det som om det är där jag är.


Ofta är problemet med mina tankar att de inte färdigtänkta när de kommer ut och får ljud. De behöver komma ut för att få för lite luft under vingarna, sägas, prövas och smakas på och då blir det ibland lite väl omständligt. Där har jag utvecklingspotential, stor utvecklingspotential. Särskilt om du frågar min man.