Det är ju inte så att jag helt plötsligt har fått så mycket viktigt att säga.
Är det minnets försämrade förmåga som gör att jag mer än någonsin måste få ur mig mina osorterade tankar? Har minnet nu peakat och står inför en brant utförslöpa. Hujedamej i så fall.
När hände det här? Jag var i många, många år den här tysta personen som mest lyssnade och tog in. Under i princip hela min skol- och utbildningstid kan jag inte påminna mig att jag ställde så särdeles många frågor. Jag formulerade nog inte frågorna för mig själv ens en gång utan tog mer än gärna till mig av de svar mina mer frågvisa kamrater fick. De frågor som kvarstod fick besvaras via uppslagsverk i bokhyllan hemma eller via alla besök på biblioteket. Min egen bild och mina minnen från framför allt de tidigare åren i grundskolan är att jag fick många förtroenden och att kamrater kom till mig för att jag lyssnade. En som sällan babblar och som håller sina tankar för sig själv är en bra person att lämna sina förtroenden hos.
Nu led jag inte av någon särskild tunghäfta på hemmaplan så det var inte speciellt synd om mig. Däremot var det var svårt för min mams att få ihop bilden av den tystlåtna tjejen skolans kvartssamtal beskrev med den mer pratsamma hon hade på hemmaplan. Själv har jag också lite svårt att förstå varför det var så. Jag lyckades bra i skolan med fina betyg och jag deltog i många aktiviteter. Under låg- och mellanstadiet skrevs det en mängd sketcher till roliga timmen (samtliga förpassade till glömskans trygga rum) och koreograferades en del danser (tydligen saknades total självinsikt gällande min synnerligen bristfälliga koordinationsförmåga). Dessa danser ska inte på något vis jämföras med de fina och välrepeterade nummer som ungdomarna utför idag. Vi hade i alla fall roligt när vi tränade och i fjärde klass vill jag bestämt tro att vi gjorde succé med ABBA:s "Money, money, money". Vi kan möjligen ha dragit uppmärksamheten från vår dans med de monopolpengar vi strödde omkring oss.
Kan-själv-mentaliteten har alltid funnits hos mig och var varit väldigt stark. Med det följde i mitt fall en vilja av att hålla mycket inom mig. Inte så att jag gick omkring och mådde dåligt utan det var nog bara en känsla av att det inte var varken viktigt för mig eller för andra att jag skulle dela med mig av så mycket om vad jag tyckte. Kanske fattade jag då att två öron och en mun var en signal till att lyssna mer och babbla mindre. Lärande sker till stor del genom härmning och då är lyssnade ett bra sätt. Men att bolla frågor, att våga ifrågasätta och att få sätta ord på sina tankar för att pröva dem är oerhört viktiga delar i dagens skola. Förmodligen är det detta som smittar av sig på mig med .
Är det för att väga upp åratal av lyssnande som jag helt plötsligt har blivit en explosion av frågor, tankar och funderingar? Är det ålder och oförmågan att tycka att det är något särskilt som är speciellt pinsamt längre? Har nyfikenheten fått fritt spelrum? Vart tog den där stora spärren vägen? Den finns där - jag är inte helt hämningslös - men är väldigt lätt att lyfta på.
Är det möjligtvis så att jag i kombination med ovanstående oftare befinner mig i sammanhang där jag träffar människor som bjuder in till att jag ska prata. Någon livserfarenhet har man allt skaffat sig och med den väcks bara fler och fler frågor. "Ju mer du lär dig desto mer inser du att du inte kan", är ett citat jag ofta ser. Om någon ställer en ärlig fråga till mig kan de oftast räkna med att få ett svar som inte hör till den kortare varianten. Mitt stora problem är att sortera och att begränsa mig. Om någon säger en sak så kan flipperspelet innanför pannbenet vara igång blixtsnabbt. Problemet uppstår när flera tankar poppar upp på samma gång och de alla kräver att få tillträde till talutrymmet samtidigt. Lite som en otålig klass full med babblande elever eller grodorna på Grönan - de där rackarna som har en tendens att poppa upp hela tiden trots att man försöker klubba ner dem.
Nu senast var det min stackars naprapat som blev den här talträngda lärarens offer. Den tid han la ner på mig kommer han förmodligen att få tillbringa mångdubbelt med att återfinna balansen i hörselgångarna. Det var fritt spelrum bland samtalsämnena men jag skulle väl ändå tro att i alla fall hälften rörde sig om träningsrelaterade ämnen. Om man klurar på saker och det finns någon där som kan och vill svara så vore det väl ändå himla dumt att bara vara tyst!
Samma sak sker hos min tandläkare sedan snart 15 år. Där blir det på ett ganska naturligt sätt begränsad tid som man faktiskt kan tala men under den timme varje år som jag är där hinner vi med en hel del prat. Merparten rör röntgenplåtar och tandstatus sedan sist men våra samtal under åren har även rört en del andra spörsmål. Det är ändå roligt att hon flera gånger har uttryckt sin uppskattning över att ha just lärare som patienter. Hon menar att det blir många intressanta frågor och när det handlar om egenvård är frågorna ett sätt att visa både intresse och ansvar. Jag hoppas att det var det min lillebror menade när han sa att lärare och ingenjörer på ett lite skämtsamt sätt placeras i samma grupp av patienter. Inte att vi är världens jobbigaste som bara frågar.
Jag trivs i skolmiljön och där pratas det hela tiden. I helklass, i grupp och med enstaka elev. När jag som ny lärare skulle kasta mig ut i skolvärlden var en av de saker jag funderade över just det där samtalet. HUR skulle jag lyckas hålla ett föräldramöte flytande? HUR skulle jag reda ut det där med utvecklingssamtal? Kanske var det där någonstans det vände. I skiftet från lärande elev till lärande yrkesarbetande. I och med att jag tvingades ut utan skyddsnät men med fantastiska kollegor, elever och elevers föräldrar som stöd fick jag också själv ta ansvaret för samtalet. Nu är problemet det omvända och det är där min utmaning ligger.
På min anslagstavla på jobbet har jag en mängd lappar med budskap riktade till mig själv. Bl a är det uppmaningar att inte reagera på allt jag hör. Jag behöver inte lägga mig i alla diskussionen jag hör i arbetsrummet och jag måste tänka mig för så att jag inte stör. Orden kan ibland bubbla ut precis som om man öppnat den där stora bottenproppen Rolf "Fleksnes" Vesenlund pratar om i ekorna i filmen Göta Kanal. "Stor bottenpropp fort synk, liten bottenpropp sakte synk". Samma sak med ketchupeffekten. Inget, inget och sen jättemycket. Ibland känns det som om det är där jag är.
Ofta är problemet med mina tankar att de inte färdigtänkta när de kommer ut och får ljud. De behöver komma ut för att få för lite luft under vingarna, sägas, prövas och smakas på och då blir det ibland lite väl omständligt. Där har jag utvecklingspotential, stor utvecklingspotential. Särskilt om du frågar min man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar