"The end of an era" - ord som med tyngd har fastnat i mig nu när Queen Elizabeth II stillsamt har lämnat tron och jordeliv. En konstant som alltid funnits där. Tankarna bär som alltid till ödmjukhet inför att få vara med i livet och saknaden av de kära som gått före är stor. Det gör mig tagen och nedstämd samtidigt som livet är fint.
Att under dagen ha följt den forna drottningens begravning har också känts tungt. Traditioner och ritualer möter den moderna tekniken och vi kan följa sörjande och dela en gemenskap på avstånd. Det är märkligt men jag hör suset av de vingslag som binder samman oss med vår historia. En mäktig vy att se så många människor visa respekt för en kvinna som ägnade hela sitt liv åt att vara den sammanhållande. En kvinna vars liv levts under en tid där samhälle och monarkins roll förändrats radikalt.
Jag har alltid haft ett stort intresse för vad som hänt på den där stora ön och jag får något drömskt i blick och hjärta när någon säger Cornwall, Hastings, London eller Skottland. Jag har besökt många olika platser i såväl England, Skottland, Wales och Irland men vill bara åka tillbaka igen och igen. Det finns så otroligt mycket kvar att se och dragningskraften är stor. Får jag välja är det alltid en brittisk deckarserie eller romantisk film åt det lite dravliga dramahållet. Via Escape to the country har jag flyttat ut på den engelska landsbygden ett hundratal gånger. Minst! Praktiskt (och billigt) med livlig fantasi. Det är ändå svårt att sätta ord på varför det känns så jobbigt för mig att en imponerande gammal drottning går ur tiden.
Jag tror det har med hela vår existens att göra. Visst begriper jag med hjärna och tanke att inte alla kan leva för evigt och att det är så vår tid här ser ut. Vi föds, vi lever (förhoppningsvis länge) och vi dör. Jag är tacksam över att få vara med och att få dela min tid med de människor som lever nu. Det är inte alla som får det och alltför mångas tid tar slut alltför tidigt. Allt går inte precis som jag tänker mig på förhand men jag får vara med. Jag får skratta, gråta, sova, bli riktigt arg och bli glad igen. Jag får se mig om i världen även om det är svårt att få fart på längtan att verkligen utforska världen igen i en tid när pandemin fortfarande lurar på oss och krigets verkningar påverkar oss mer och mer. Jag får äta gott, utsätta min man för kulinariska prövningar och mysa med katterna i lördagssoffan. Sisyfosarbetet att skapa ordning och reda är också mitt att ta itu med - tur man kan ta låååång paus med fika ;-)
Mina grundproblem är nog att jag initialt helt enkelt inte gillar förändring och är ett svårt fall av en människa med beslutsångest. Dessutom har jag fått på tok för stor dos av känslor så det räcker till att processa inte bara mina egna utan även många andras känslor. Samtidigt är jag flexibel och anpassar mig ofta. Kommer någon med ett bra förslag som innebär någonting kul eller välkänt är jag den första att säga ja! Får jag vara med lite i en förändringsprocess och veta varför brukar det räcka med några djupa andetag innan jag kan byta riktning i mina tankebanor. Det tuffa är när livet hela tiden förändras utan att man kan göra något åt det eller man ställs inför det som påverkar själ och hjärta. Människor är viktiga för mig och vi påverkar alla varandra som dominobrickar som faller eller kulor som stöter emot varandra och sen krockar med ännu en.
Det känns också stressande att det finns ett slut, ett slut jag inte vet något om. Tankarna på att alla har ett slut som jag inte heller vet någonting om är ännu mer stressande och just de tankarna gör mig ledsen. Ibland tänker jag lite extra på det …rätt ofta är nog närmare sanningen och det tar kraft. Å ena sidan gör det att jag kanske värdesätter livet och de små detaljerna i livet lite mer men å andra sidan innebär det ju att lite för mycket energi ägnas åt att ta ut tråkigheter i förskott. Det känns bra onödigt eller så kanske jag ändå ska vara tacksam då det gör att jag gärna stannar upp och njuter av nuet.
Jag tänker att när vi är här i livet ska vi skapa oss den tillvaro vi trivs med i den mån vi kan och har möjlighet. Gör livet lite lättare för andra, återgälda vänlighet samtidigt som du är snäll mot sig själv. “Sluta jämföra” har jag som text på en liten knapp att fästa på rockslaget. Snegla lite på andra men lyssna sedan inåt efter vad du själv vill och vad du själv mäktar med. Ibland får du nöja dig med längtan och drömmen om något. Andra gånger är det din väska som ska packas för att besöka just den plats som får din själ att dansa och ditt hjärta att bulta.
