Min farbror Nisse

En av de första bilderna jag har sett på mig och min farbror är från min dopdag - den 15 maj 1973. En liten tösabit klädd i vitt med en rosa ros och så en stolt farbror. Det är en fin bild. Jag bläddrar i mitt minne och i album och processar att hans liv är slut. Tiden var knapp. Hoppet fanns vid sidan av vetskapen om att just det inte längre fanns. Vi möttes några få gånger den sista tiden och det var en ömsesidig glädje att mötas. Energin fanns där, minnen delades och samtiden analyserades. Kaffetåren var viktig. Jag är oändligt tacksam för dessa möten.

En annan bild visar mig, farmor och min farbror när jag lägger ett pussel. Jag tror det är julen -75. Några bitar visar röda stugor med vita knutar. Jag minns inte pusslet men just dessa bitar har blivit sparade i min källare. Jag har undrat vad de hörde till för pussel men då jag fann bilden löstes detta mysterium. Det är en länk till en annan tid. En tid när min trygga barndom formades och bilden visar att det var så självklart att min farbror var en del av den.

Högtider firades - födelsedagar, konfirmationer och examensdagar. Möten i Knybblan med olika delar av släkten. Kärleken till naturen och traktorer var stor och när jag skulle göra ett arbete om skogen fick jag självklart hjälp. När jag står vid vasken och ska hälla ut vatten tänker jag ofta på min farbror. Det kan låta konstigt men jag minns hur han var så noggrann på landet att man inte skulle hälla ut hett vatten i avloppet eftersom det gick rätt ut på baksidan av huset. Jag tar med mig den varsamheten med naturen.

Min farbror Nisse har alltid funnits där. En trygg vuxen i hela mitt liv. Han tog plats, han var bullrig men eftertänksam, intresserad och noggrann. Han ville väl. Han älskade språk och vi förenades i kärleken till ordet. Vi läste och skrev helt olika sorters texter men det var alltid intressant att lyssna till hans tankar. Jag beundrade hans kunskaper och engagemang. Nu har hans penna lagts ned och han finns inte mer. Tankar och ord finns bevarade men det är så mycket mer jag skulle vilja prata med honom om. Det gör ont i hjärtat och han fattas mig, han fattas oss alla. 

Att befinna sig i ett feltillstånd

I livet tvingas vi hantera en hel del teknik. Ofta måttligt samarbetsvillig. Ofta av oklar anledning. Idag fick jag upp ett felmeddelande från skrivaren att den” befann sig i ett feltillstånd”. Åh, nej - inte igen, tänkte jag först. Så tänkte jag ett varv till och fick helt plötsligt en känsla av samhörighet. Det där att befinna sig i ett feltillstånd passar ofta alltför väl in på mig och jag kan tänka mig att det finns andra där samma diagnos också är tillämplig.

Det handlar ibland om att känna att man inte passar in - i tid, rum eller tillvaron i stort. Andra gånger är det som att man lever i en parallell tillvaro där man ser nuet lite från sidan, på långt håll eller rent av lite ovanifrån.

Ta t ex detta med musik. En stackare vars musikaliska trygghet ligger i trummaskiner, synthar och riktig schlager har det lite knepigt att hänga med raskt rappande ungdomar som beskriver en helt ny tid. Jag varken hör eller förstår och ska jag vara helt ärlig så vill jag inte alltid ens göra det. Det ska dock sägas att jag försöker. Ständigt ber jag tonåringarna i min närhet om musiktips men det är få musikaliska pärlor som tar sig in på mina listor av nya favoriter. Det finns musik som är tidlös och som går rakt in i mitt hjärta men då är förhållandet till musiken för sagda ungdomar ofta det motsatta. De förstår mig inte alls och jag känner mig som skuffad till en annan tid eller ibland en annan dimension av tillvaron. Vi existerar i samma tid men känns ändå så långt ifrån varandra. Det känns som om jag inte hör hemma i nuet. Min man dömde tidigt ut min musiksmak som en passade en något äldre publik eller för att citera honom ordagrant: “Du föddes som 80-åring”. 

Att jag som 9-åring 1982 spelade in hela svensktoppen och lyssnade på Vikingarnas “Den stora dagen” om och om igen med tårar i ögonen säger någonting om den jag var då. Kanske inte riktigt i musikalisk fas med andra nioåringar … 36 år senare var vi många som grät till Linnea Henrikssons version av samma låt. 

Mode är ett helt eget kapitel. Jag har aldrig riktigt funnit mig tillrätta bland trender och affärernas utbud. Inte har det blivit bättre med åren. För några år sedan var maken och jag på jakt efter jeans till honom. Vi letade ett tag och lyckades väl hitta en modell som kunde passa. På frågan om modellen ”möjligen fanns i en variant där byxorna vid inköp faktiskt var hela” fick jag bara ett mummel till svar. Jag vågar inte tänka på utbudet idag då just jeans verkar säljas med ett minimum av tyg men med desto större vädringshål. Över huvud taget kan besök i klädaffärer ibland leda till svårigheter. Inte helt sällan finner jag mig stå där och fundera över vilken kroppsdel olika plagg ska täcka. Är det en kjol, en topp eller kanske rent av en liten, liten festblåsa för någon av betydligt yngre modell? Det händer att jag och modets vägar plötsligt korsas. Inte ofta, men det händer. “Nice drip” fick jag höra en dag då en gammal övervintrad pullover åkt över en skjorta och jag var på väg till lektion. Av tonfall och sammanhang förstod jag att det var en positiv kommentar. Då gällde det att passa på att sola sig i glansen av att vara lite av ett modeorakel. Tantkoftan är nämligen aldrig långt borta.

Så har vi det här med det skenande livet. Kraven ökar inom alla branscher - ibland självpåtagna men ofta krav där effektivisering och neddragningar gör människor ledsna i onödan. När människor själva lever i tron att de hela tiden måste jaga, prestera och uppnå ständigt föränderliga mål är det lätt att det blir en norm som i farsotsliknande hastighet infekterar oss alla. Allt fler vill ta sig ur det ekorrhjul som är livets stora gåta som ska lösas samtidigt som någon hela tiden ändrar förutsättningarna. Själv står jag också på bromsen och vill inte vara med i hetsen. Inte för att jag inte vill vara med när det händer. Det är något annat. Jag ser att det finns så mycket där ute men att jag inte kan ta till mig allt och då sluter jag mig i stället. Ro finns i det lilla, tryggheten finns i det invanda spåret och i det mindre sammanhanget. Det stora känns övermäktigt och som att jag står och tittar bakom en genomskinlig skärm och inte deltar i samma liv som pågår därute i verkligheten.

Hamnar jag i en folksamling så är det som att jag betraktar mig själv från en annan plats. Att besöka Ica en lördag förmiddag när det myllrar med folk är en liknande upplevelse. Är det riktigt mycket folk så kan jag hitta min egen lilla bubbla och traska omkring. Pandemin har gjort sitt till men ska jag vara ärlig så har det nog alltid varit så. 

Kanske handlar det också till viss del om detta att bli vuxen. Med bara året kvar till 50-strecket är det ändå fortfarande lite svårt att identifiera sig med vad det borde innebära. Jag har tagit ansvar på min arbetsplats sedan jag var 25 så med 24 år i arbetslivet borde jag nog ha vant mig vid känslan. Majoriteten på min arbetsplats är unga tonåringar så att man till viss del speglar sig i dem är inte så särdeles underligt. Inte är det heller förvånande att man som mer än deras trippla ålder känner sig i just ett feltillstånd.

Därmed inte sagt att detta är något riktigt fel. Det är bara ett annat sätt att ta sig an och att se på livet. En annan fas. Vi verkar på parallella plan och det är på något sätt tingens ordning. 

Skrivaren rättade sig i ledet och synkade ihop sig med datorn igen men jag håller fanan högt när det gäller att hitta min egen variant och mitt eget tillstånd. Det funkar fint, för mig. 

Kyrkogården – en plats för eftertanke

Om man tänker bort att kyrkogårdar handlar om döden så tycker jag att de är otroligt vackra platser att ströva omkring på. Ofta ligger de naturskönt och det är ett lugn och en känsla av eftertanke som sprider sig när man kommer innanför grindar, murar eller vad som nu markerar ingången.

Jag har nu bott här i Åtvidaberg i mer än tio år och arbetat i kommunen i mer än det dubbla men ändå har jag bara varit någon enstaka gång på den nya kyrkogården. Idag skulle det ha varit mammas kusins födelsedag så jag tog en promenad till hennes grav för att sätta dit en bukett blommor. Det var en fin, ljus grav som jag lätt hittade.

Min vandring fortsatte runt och det blev till en sorglig  resa där döden blev så påtaglig. Där vilar stoftet av många människor jag råkat på och vars död påverkat mig på något sätt även om det inte varit människor i min absoluta närhet. Namn som väckte tankar och smärta då jag  mött delar av det sammanhang personerna under sin levnad verkat i. Unga människor som förolyckats eller fallit offer för sjukdom, människor som inte mäktat med livet och människor som fått ge vika efter långa, innehållsrika liv.  Många namn och betydligt fler än jag var beredd på att möta.

Vi har alla mist någon och minns dem på olika sätt. När jag tänker på människor jag träffat som jag inte längre kan träffa i detta liv så ser jag dem ofta i olika situationer där jag har positiva eller viktiga erfarenheter av dem. Det är som att ha små filmer att spela upp i tanken. Vissa är klädsamt blekta medan andra är skarpa i både kontur och färg. I de gravar jag passerade idag vilar människor som har lämnat efter sig sina egna filmer till sina anhöriga. Ett helt cinematek fyllt till brädden att hämta styrka och tröst i för den som finns kvar. Jag själv fick spela upp snuttar av korta möten, många där tankarna till stor del gick över till de anhöriga som lämnats kvar att leva vidare.

Idag är en vacker påskdag att ägna åt reflektion och vila en stund i ödmjukhet över att få vara en del av livet.

Skapa mening med bakslagen

Jag följer inspiratören och den mentala tränaren Olof Röhlander via hans veckovisa peptalk ”Din termos i gryningen”. Han sätter fingret på så mycket klokt och den här veckan var det extra klokt. I stället för att tro på ödet, en högre mening eller att man straffas för något ont man har gjort gäller det att skapa en egen mening med alla saker som sker. Jag tänker också så. När händelser går fel, när jag drabbas av grymheter, sorg eller när någon i min närhet får lida gäller det att inte fastna i frågan ”Varför?”. Ur sorgen lär jag mig medkänsla, respekt och ödmjukhet. Ur upplevelser som borrar sig in i själens olika sidor berikas mitt känsloliv och det förändrar och förstärker mig som människa. Det syns inte på mig men det ger mig en större och mer välsorterad inre verktygslåda. Välsorterad i betydelsen riklig snarare än bokstavligt välordnad.

Mitt yttre liv kan speglas och dokumenteras men den inre livsresan som blir en ännu viktigare del av tillvaron måste också få sin plats. Det yttre, materiella, livet kan tas ifrån mig men den inre upplevelsen är min – min att bära med mig, min att fortsätta bygga på. En klok gäst från Kenya sa idag att dans kan pågå inne i huvudet utan att man rör sig. När man sedan är i takt igen kan man fortsätta sin yttre dans. Precis så tror jag att det är.

En resa jag gör i mitt inre kan kännas nästintill lika verklig som en fysisk resa till en annan plats gör. Med lite fantasi, inlevelseförmåga och livserfarenhet går känslan att frammana och jag kan komma ut på andra sidan förändrad och förhoppningsvis lite klokare. Många saker i mitt liv kan jag ta kontroll över antingen genom att styra vad som ska hända eller genom att bestämma mig för hur jag ska hantera det som faktiskt skedde.

Livet pågår med alla tvära kast, krökar och återvändsgränder. Ibland råkar jag på härliga ting och ibland blir jag bara så glad över det lilla. Min lilla guddotter tyckte jag var lite tokig häromdagen när jag blev helt exalterad över en tulpanbukett hemma hos dem. I stället för att fortsätta sura över något så banalt som att hjortdjuren smaskat i sig alla mina tulpaner hemma i min trädgård så valde jag att vara glad över deras bukett.

Bakslag, sorger och bedrövelser drabbar oss alla hur vi än bär oss åt. Vi behöver alla hantera dem på olika sätt och kan alla behöva olika lång tid för det. Jag är inte rädd för att vara ledsen så länge jag känner att jag behöver det men att älta och plåga mig själv med att fundera ”Varför?” är inte något som tillför mitt liv särskilt mycket. 

Läs hela Olof Röhlanders inlägg här.

En hjärtformad krans

Den första november har alltid varit ett speciellt datum för eftersom det är den dag min farfar föddes. 1912 – två år innan första världskriget och samma år som August Strindberg gick ur tiden – började lille Ivar sin bana här på jorden. Av de 99 år han levde fick jag vara en del de sista 38 åren.  Tänk vilken utveckling han fick vara med om under hela 1900-talet. Inte låg han på latsidan själv heller. Träbitar, blyertspennor eller penslar var ofta involverade i olika projekt.

Farfars födelsedag var alltid en dag då annat fick stå åt sidan. Särskilt viktigt blev de under de senare åren. Ibland firade vi stort och ibland lite mindre. Varje år efter hans död har jag begett mig ut till Lilla Aska för att minnas liten extra en stund. Så även denna dag. En hjärtformad krans av trädgårdens mossa fick göra farfar och farmor sällskap.

Om en dryg månad är det fem år sedan jag träffade honom för allra sista gången. Det är som en film jag kan spela upp i mitt huvud. Ett sorgligt men på samma gång ett fint minne. När jag tänker på det är det med stort ödmjukhet inför livet. Vi är så starka samtidigt som livet är det sköraste som finns. Idag tänker jag på det. 

Idag tänker jag på döden (och livet)

En helg som denna är det inte så konstigt att man tänker på döden. Jag tänker inte sådär otäckt och hemskt, mera sorgset och eftertänksamt.

Jag känner saknad och tomhet men också en större närhet till de människor som berört mitt liv och som fortsätter att göra det från någon plats som för mig är okänd. Människor som slutat sina liv innan de ens hunnit ta fart, sjukdomar som envist plockat med sig bit efter bit av liv som borde ha fått vara längre. Trötta människor som omfamnats av döden som en befriare efter långa och innehållsrika liv. Kvar står vi som fortfarande har tid kvar. Tårar som rinner och hjärtan som värker av saknad. Men vi har även ansikten som ler ömt åt glada minnen och en livskraft som bär oss vidare.

Min farfar är den person jag saknar allra mest just nu. Idag är hans födelsedag och jag har ätit en god korv- och köttbullemacka till kaffet framför brasan för att minnas. Det hade han tyckt om.

Han och farmor vilar ute i vackra Lilla Aska och även om jag blir ledsen över att besöka deras grav så känner jag också en stor trygghet. Kyrkogårdar handlar lika mycket om liv och kärlek som om sorg. Alla ljus som brinner, alla fina kransar och blommor. Så många människor och människoöden som berört.

Några naturens kransar till mormor, morfar, farmor och farfar.

Den här helgen är för mig en stillsam och finstämd tid så allt firande med utklädda Halloweenfirare gör mig ganska illa berörd. Vi har fått besök av några söta små monster här vid dörren och de har fått sitt godis. Ungarna tycker det är roligt och bjuder till så då ställer jag upp på det, även om jag helst skulle slippa. Det är liksom inte läge att ta någon diskussion när det plingar till på dörren. Helger och högtider förändras och influenser från "Amerikat" utsätts vi för varenda dag. Kanske vill andra människor ha ett annat förhållningssätt till döden. Det måste man acceptera i så fall men det är inte helt lätt att bryta sin eftertanke och hantera mötet med ens de sötaste små utklädda monster. Var sak skulle kunna ha sin tid i just det här fallet.

Livet innebär motgångar och sorger men min melodi har alltid varit att blicka framåt och uppåt. Man kan inte sopa undan sorgen för den bär man med sig vare sig man vill eller inte, men den kan få vara som en liten amulett. En känsla som finns där, en detalj som inte tar över men som ändå har en viktig plats eftersom den formar våra liv. Det är fint med en eftertänksam tid för att sedan komma vidare och leva det liv vi har. Vem vet vilka spännande händelser som ligger framför oss. Det är en lycka att få vara med.

Aldrig blir livet så levande som i dödens närhet.

2013 till handlingarna - ett år där känslorna har fått ta plats

Varje år bjuder på sina prövningar och svängningar. Händelser som blir till livserfarenheter. 2013 var inget undantag utan ett år som innebar att hela spektrumet av känslor fick komma fram. Det har hänt roliga, fantastiska saker och jag har skrattat så mycket. Det har också hänt riktigt tuffa saker som fått mig att vara både riktigt, riktigt arg och riktigt, riktigt ledsen. Skratt, sorg, glädje, besvikelse, förlåtelse, ilska, hopplöshet, hoppfullhet, lycka, nyfikenhet, oro, lugn, liv och död. Det har känts att jag lever!

När det blir för tufft får jag bryta ihop och komma igen. Omger jag mig med positiva synsätt och tar hjälp av rätt personers tankar och stöd så kan jag få perspektiv och göra det bästa i den stunden. Att låta tiden hjälpa till är också en viktig faktor för min del. Några andetag, en god natts sömn, lite tanketid. Det gäller i det lilla och i det stora. Vissa saker har jag inte kunnat påverka alls utan har bara fått hitta ett sätt att förhålla mig till.

Ilska är sällan konstruktivt och dessutom blir jag så förfärligt trött av att vara arg. Sorg dränerar också på energi. Det är inget farligt att känna jobbiga känslor och det är ingenting att vara rädd för. Det ger ytterligare en dimension till livet och hjälper mig att uppskatta det som är härligt och gott. Samtidigt är ilska och sorg inte något jag önskar någon.

Glädje och de positiva sidorna av livet är däremot något jag önskar alla. Att få (och ge) en komplimang, att få en oväntad hälsning från någon i vars liv jag är viktig, att överkomma en svårighet, att känna vårsolen i ansiktet, att få prata länge, länge med en vän eller att känna tacksamhet och ödmjukhet över livet. Jag har nog alltid försökt göra det bästa av nuet, även när det inte har gått som jag tänkt, men det senaste året har jag blivit än mer ödmjuk och det har gett mig verktyg att prioritera vad som är viktigt just för mig.

2014 ser ut att ha flera ljusglimtar i beredskap, både för egen del och för vänner till mig. Jag tar gärna ett år i positivitetens tecken. Omtanke, tillfrisknande, genomtänkta beslut och fortsatt uppskattande av livet är några ledord. Där ska även skratt och spontanitet få plats.

Stor kram till alla såhär några dagar in på det nya året!