Det känns som en delad tid vi lever i. Väldigt många människor engagerar sig helt osjälviskt för andra och ger av sin tid och sina pengar för att de kan och för att de har en medkänsla som flyter genom ådrorna och bultar i hjärtat. Andra genomsyras av What's in it for me? och vill bara veta vad de själva kan tjäna på att göra någon den minsta lilla tjänst. Inte en tanke på att göra något för att ställa upp för en medmänniska.
För att vara en person som gärna vill göra allt själv och sällan ber andra om hjälp så är det märkligt att jag trivs så bra som lagspelare. Jag har tidigare skrivit om mitt jobb och det lagarbete som utförs där. Mitt och ditt är synonymt med vårt och när man faller eller brister av olika skäl så finns det förståelse och en blick för att fånga upp och hjälpa till eller ta över. Det skapar fin trivsel och extra styrka när man dagligen är i ett sammanhang där alla hjälps åt och försöker ta vara på allas våra bästa jag.
Att hugga i där det behövs är något jag gillar och jag kan sakna att jag allt för sällan befinner mig i såna sammanhang numera. Jag är annars fostrad i att man ställer upp. Det är inget någon försökt att trycka i mig utan mer ett resultat av år i föreningsliv och förebilder där sammantaget med hur mina föräldrar agerat.
Det kanske började med Mulleskolan i ung ålder. Jag stegade iväg ut i skogen med min lilla blå ryggsäck och strumpklädd sirapsflaska fylld med varm mjölkchoklad och fick av Anita aka Mulle lära mig allt vad omsorg om naturen heter. Via Mulle och sedan alla omgångar med Städa Sverige har jag fått med mig att skräpet alltid ska hamna på rätt ställe. Att ta hand om allt skräp är verkligen ett lagarbete där alla ska dra sitt strå till stacken oavsett om man röjer tillsammans eller håller reda på slutstationen för ens egna glasspapper.
I familjelaget fick jag under uppväxten stöttning kring olika aktiviteter, alla hjälptes åt med hundarna och jag högg i med dammsugaren när det behövdes. När äldre släktingar genom åren har behövt assistans har det varit självklart att ställa upp. Att kunna hjälpa till där det behövs värmer många hjärtan och kanske lättar tyngden lite på någons axlar. Klart att man själv får en släng av att må bra och en känsla över att ha varit till lite nytta men det har aldrig funnits några andra baktankar. Det är helt enkelt bara så man gör.
När det gäller idrott har jag definitivt inte varit någon ensamutövare. Löpning - nej, friidrott - nej men gärna match med laget. Det enda i idrottsväg jag gillar att göra på egen hand är att promenera - gärna raskt med mina egna tankar eller en podd surrandes i huvudet.
Basketen med flera olika lag präglade en stor del av min uppväxt från mitten av mellanstadiet. Att träna tillsammans, att ställa upp även om det var lite motigt att ta sig iväg i mörker och motvind och att ge sig iväg på resor för att spela match - det var verkligen min grej. Jag är tacksam för den sammanhållning vi hade i flicklaget och kanske ännu mer tacksam för hur man mottogs när det var dags att ta steget upp till damlaget. Jag var aldrig någon stor stjärna men alla kuggar var lika viktiga och behandlades med värme av de något äldre tjejerna. I ett lag är man beroende av varandra och min upplevelse är att man ställde upp för varandra.
Med åren har jag kanske försökt vara lite snällare mot mig själv och inte haft dåligt samvete om jag inte alltid haft tid eller ork att ställa upp. Själv blir jag inte heller yngre och jag behöver tid för återhämtning. Men när just moderklubben kallade för några helger sedan blev det dock flertalet intensiva timmar med kökssysslor. Om en basketcup ska genomföras behövs många osjälviska krafter för att driva runt maskineriet. Det blev då extra tydligt att det verkligen behövs ett väl fungerande lag för att det ska fungera. Alla gör sitt men har ändå blicken på var man ska rycka in och göra en insats. Precis som en basketmatch. Man flyttar på sig när någon kommer farande med en vagn, man slänger till någon en torkhandduk i farten och man håller blicken på när nivån i köttbullebyttan sjunker i oroväckande hastigt så att den kan fyllas på.
Att tillhöra ett lag eller en grupp där stämningen är positiv och peppande är en erfarenhet jag önskar att alla skulle få ha med sig i livsbagaget. Att ge och att få tillbaka bara för att det är så man gör borde vara en självklarhet. Tänk vilken kraft det är när många hjälps åt! Att våga vara osäker och svag men att kunna lita på att det finns människor som lyfter en, lär en, visar och går före och att sedan kunna göra någon annan samma tjänst. Att känna att man själv har kunskap eller egenskaper i ett sammanhang där andra inte har dem och då kunna bidra till en helhet är en boost för både självkänsla och självförtroende.
I helgen ska jag sammanstråla med många människor som hjälpt till att forma mig till den lagspelare jag är. Flertalet har jag inte träffat på 25 år! Alla träningar, resor, matcher och styrelsemöten. Alla mer eller mindre moderiktiga matchställ som visat på samhörighet. Aktiviteter, fester och omtanke. Även om jag inte har varit aktiv spelare den senare halvan av mitt liv så finns känslan för klubben där inne i hjärtat. En klubb som nu firar 50 år och som fortsätter att förmedla laganda och gemenskap <3
(Eftersom jag inte publicerar bilder på andra utan uttryckligt tillstånd så blir det bara på mig även om det just i det här sammanhanget hade varit lämpligt med en och annan lagbild.)
