En helg som denna är det inte så konstigt att man tänker på döden. Jag tänker inte sådär otäckt och hemskt, mera sorgset och eftertänksamt.
Jag känner saknad och tomhet men också en större närhet till de människor som berört mitt liv och som fortsätter att göra det från någon plats som för mig är okänd. Människor som slutat sina liv innan de ens hunnit ta fart, sjukdomar som envist plockat med sig bit efter bit av liv som borde ha fått vara längre. Trötta människor som omfamnats av döden som en befriare efter långa och innehållsrika liv. Kvar står vi som fortfarande har tid kvar. Tårar som rinner och hjärtan som värker av saknad. Men vi har även ansikten som ler ömt åt glada minnen och en livskraft som bär oss vidare.
Min farfar är den person jag saknar allra mest just nu. Idag är hans födelsedag och jag har ätit en god korv- och köttbullemacka till kaffet framför brasan för att minnas. Det hade han tyckt om.
Han och farmor vilar ute i vackra Lilla Aska och även om jag blir ledsen över att besöka deras grav så känner jag också en stor trygghet. Kyrkogårdar handlar lika mycket om liv och kärlek som om sorg. Alla ljus som brinner, alla fina kransar och blommor. Så många människor och människoöden som berört.
 |
| Några naturens kransar till mormor, morfar, farmor och farfar. |
Den här helgen är för mig en stillsam och finstämd tid så allt firande med utklädda Halloweenfirare gör mig ganska illa berörd. Vi har fått besök av några söta små monster här vid dörren och de har fått sitt godis. Ungarna tycker det är roligt och bjuder till så då ställer jag upp på det, även om jag helst skulle slippa. Det är liksom inte läge att ta någon diskussion när det plingar till på dörren. Helger och högtider förändras och influenser från "Amerikat" utsätts vi för varenda dag. Kanske vill andra människor ha ett annat förhållningssätt till döden. Det måste man acceptera i så fall men det är inte helt lätt att bryta sin eftertanke och hantera mötet med ens de sötaste små utklädda monster. Var sak skulle kunna ha sin tid i just det här fallet.
Livet innebär motgångar och sorger men min melodi har alltid varit att blicka framåt och uppåt. Man kan inte sopa undan sorgen för den bär man med sig vare sig man vill eller inte, men den kan få vara som en liten amulett. En känsla som finns där, en detalj som inte tar över men som ändå har en viktig plats eftersom den formar våra liv. Det är fint med en eftertänksam tid för att sedan komma vidare och leva det liv vi har. Vem vet vilka spännande händelser som ligger framför oss. Det är en lycka att få vara med.
Aldrig blir livet så levande som i dödens närhet.
