Ställa upp för laget

Det känns som en delad tid vi lever i. Väldigt många människor engagerar sig helt osjälviskt för andra och ger av sin tid och sina pengar för att de kan och för att de har en medkänsla som flyter genom ådrorna och bultar i hjärtat. Andra genomsyras av What's in it for me? och vill bara veta vad de själva kan tjäna på att göra någon den minsta lilla tjänst. Inte en tanke på att göra något för att ställa upp för en medmänniska.

För att vara en person som gärna vill göra allt själv och sällan ber andra om hjälp så är det märkligt att jag trivs så bra som lagspelare. Jag har tidigare skrivit om mitt jobb och det lagarbete som utförs där. Mitt och ditt är synonymt med vårt och när man faller eller brister av olika skäl så finns det förståelse och en blick för att fånga upp och hjälpa till eller ta över. Det skapar fin trivsel och extra styrka när man dagligen är i ett sammanhang där alla hjälps åt och försöker ta vara på allas våra bästa jag.

Att hugga i där det behövs är något jag gillar och jag kan sakna att jag allt för sällan befinner mig i såna sammanhang numera. Jag är annars fostrad i att man ställer upp. Det är inget någon försökt att trycka i mig utan mer ett resultat av år i föreningsliv och förebilder där sammantaget med hur mina föräldrar agerat.

Det kanske började med Mulleskolan i ung ålder. Jag stegade iväg ut i skogen med min lilla blå ryggsäck och strumpklädd sirapsflaska fylld med varm mjölkchoklad och fick av Anita aka Mulle lära mig allt vad omsorg om naturen heter. Via Mulle och sedan alla omgångar med Städa Sverige har jag fått med mig att skräpet alltid ska hamna på rätt ställe. Att ta hand om allt skräp är verkligen ett lagarbete där alla ska dra sitt strå till stacken oavsett om man röjer tillsammans eller håller reda på slutstationen för ens egna glasspapper.

I familjelaget fick jag under uppväxten stöttning kring olika aktiviteter, alla hjälptes åt med hundarna och jag högg i med dammsugaren när det behövdes. När äldre släktingar genom åren har behövt assistans har det varit självklart att ställa upp. Att kunna hjälpa till där det behövs värmer många hjärtan och kanske lättar tyngden lite på någons axlar. Klart att man själv får en släng av att må bra och en känsla över att ha varit till lite nytta men det har aldrig funnits några andra baktankar. Det är helt enkelt bara så man gör.

När det gäller idrott har jag definitivt inte varit någon ensamutövare. Löpning - nej, friidrott - nej men gärna match med laget. Det enda i idrottsväg jag gillar att göra på egen hand är att promenera - gärna raskt med mina egna tankar eller en podd surrandes i huvudet.

Basketen med flera olika lag präglade en stor del av min uppväxt från mitten av mellanstadiet. Att träna tillsammans, att ställa upp även om det var lite motigt att ta sig iväg i mörker och motvind och att ge sig iväg på resor för att spela match - det var verkligen min grej. Jag är tacksam för den sammanhållning vi hade i flicklaget och kanske ännu mer tacksam för hur man mottogs när det var dags att ta steget upp till damlaget. Jag var aldrig någon stor stjärna men alla kuggar var lika viktiga och behandlades med värme av de något äldre tjejerna. I ett lag är man beroende av varandra och min upplevelse är att man ställde upp för varandra.

Med åren har jag kanske försökt vara lite snällare mot mig själv och inte haft dåligt samvete om jag inte alltid haft tid eller ork att ställa upp. Själv blir jag inte heller yngre och jag behöver tid för återhämtning. Men när just moderklubben kallade för några helger sedan blev det dock flertalet intensiva timmar med kökssysslor. Om en basketcup ska genomföras behövs många osjälviska krafter för att driva runt maskineriet. Det blev då extra tydligt att det verkligen behövs ett väl fungerande lag för att det ska fungera. Alla gör sitt men har ändå blicken på var man ska rycka in och göra en insats. Precis som en basketmatch. Man flyttar på sig när någon kommer farande med en vagn, man slänger till någon en torkhandduk i farten och man håller blicken på när nivån i köttbullebyttan sjunker i oroväckande hastigt så att den kan fyllas på.

Att tillhöra ett lag eller en grupp där stämningen är positiv och peppande är en erfarenhet jag önskar att alla skulle få ha med sig i livsbagaget. Att ge och att få tillbaka bara för att det är så man gör borde vara en självklarhet. Tänk vilken kraft det är när många hjälps åt! Att våga vara osäker och svag men att kunna lita på att det finns människor som lyfter en, lär en, visar och går före och att sedan kunna göra någon annan samma tjänst. Att känna att man själv har kunskap eller egenskaper i ett sammanhang där andra inte har dem och då kunna bidra till en helhet är en boost för både självkänsla och självförtroende.

I helgen ska jag sammanstråla med många människor som hjälpt till att forma mig till den lagspelare jag är. Flertalet har jag inte träffat på 25 år! Alla träningar, resor, matcher och styrelsemöten. Alla mer eller mindre moderiktiga matchställ som visat på samhörighet. Aktiviteter, fester och omtanke. Även om jag inte har varit aktiv spelare den senare halvan av mitt liv så finns känslan för klubben där inne i hjärtat. En klubb som nu firar 50 år och som fortsätter att förmedla laganda och gemenskap <3

    

(Eftersom jag inte publicerar bilder på andra utan uttryckligt tillstånd så blir det bara på mig även om det just i det här sammanhanget hade varit lämpligt med en och annan lagbild.)

Att ta tillvara på sin tid

 "The end of an era" - ord som med tyngd har fastnat i mig nu när Queen Elizabeth II stillsamt har lämnat tron och jordeliv. En konstant som alltid funnits där. Tankarna bär som alltid till ödmjukhet inför att få vara med i livet och saknaden av de kära som gått före är stor. Det gör mig tagen och nedstämd samtidigt som livet är fint. 

Att under dagen ha följt den forna drottningens begravning har också känts tungt. Traditioner och ritualer möter den moderna tekniken och vi kan följa sörjande och dela en gemenskap på avstånd. Det är märkligt men jag hör suset av de vingslag som binder samman oss med vår historia. En mäktig vy att se så många människor visa respekt för en kvinna som ägnade hela sitt liv åt att vara den sammanhållande. En kvinna vars liv levts under en tid där samhälle och monarkins roll förändrats radikalt. 

Jag har alltid haft ett stort intresse för vad som hänt på den där stora ön och jag får något drömskt i blick och hjärta när någon säger Cornwall, Hastings, London eller Skottland. Jag har besökt många olika platser i såväl England, Skottland, Wales och Irland men vill bara åka tillbaka igen och igen. Det finns så otroligt mycket kvar att se och dragningskraften är stor. Får jag välja är det alltid en brittisk deckarserie eller romantisk film åt det lite dravliga dramahållet. Via Escape to the country har jag flyttat ut på den engelska landsbygden ett hundratal gånger. Minst! Praktiskt (och billigt) med livlig fantasi. Det är ändå svårt att sätta ord på varför det känns så jobbigt för mig att en imponerande gammal drottning går ur tiden.

Jag tror det har med hela vår existens att göra. Visst begriper jag med hjärna och tanke att inte alla kan leva för evigt och att det är så vår tid här ser ut. Vi föds, vi lever (förhoppningsvis länge) och vi dör. Jag är tacksam över att få vara med och att få dela min tid med de människor som lever nu. Det är inte alla som får det och alltför mångas tid tar slut alltför tidigt. Allt går inte precis som jag tänker mig på förhand men jag får vara med. Jag får skratta, gråta, sova, bli riktigt arg och bli glad igen. Jag får se mig om i världen även om det är svårt att få fart på längtan att verkligen utforska världen igen i en tid när pandemin fortfarande lurar på oss och krigets verkningar påverkar oss mer och mer. Jag får äta gott, utsätta min man för kulinariska prövningar och mysa med katterna i lördagssoffan. Sisyfosarbetet att skapa ordning och reda är också mitt att ta itu med - tur man kan ta låååång paus med fika ;-) 

Mina grundproblem är nog att jag initialt helt enkelt inte gillar förändring och är ett svårt fall av en människa med beslutsångest. Dessutom har jag fått på tok för stor dos av känslor så det räcker till att processa inte bara mina egna utan även många andras känslor. Samtidigt är jag flexibel och anpassar mig ofta. Kommer någon med ett bra förslag som innebär någonting kul eller välkänt är jag den första att säga ja! Får jag vara med lite i en förändringsprocess och veta varför brukar det räcka med några djupa andetag innan jag kan byta riktning i mina tankebanor. Det tuffa är när livet hela tiden förändras utan att man kan göra något åt det eller man ställs inför det som påverkar själ och hjärta. Människor är viktiga för mig och vi påverkar alla varandra som dominobrickar som faller eller kulor som stöter emot varandra och sen krockar med ännu en.

Det känns också stressande att det finns ett slut, ett slut jag inte vet något om. Tankarna på att alla har ett slut som jag inte heller vet någonting om är ännu mer stressande och just de tankarna gör mig ledsen. Ibland tänker jag lite extra på det …rätt ofta är nog närmare sanningen och det tar kraft. Å ena sidan gör det att jag kanske värdesätter livet och de små detaljerna i livet lite mer men å andra sidan innebär det ju att lite för mycket energi ägnas åt att ta ut tråkigheter i förskott. Det känns bra onödigt eller så kanske jag ändå ska vara tacksam då det gör att jag gärna stannar upp och njuter av nuet.

Jag tänker att när vi är här i livet ska vi skapa oss den tillvaro vi trivs med i den mån vi kan och har möjlighet. Gör livet lite lättare för andra, återgälda vänlighet samtidigt som du är snäll mot sig själv. “Sluta jämföra” har jag som text på en liten knapp att fästa på rockslaget. Snegla lite på andra men lyssna sedan inåt efter vad du själv vill och vad du själv mäktar med. Ibland får du nöja dig med längtan och drömmen om något. Andra gånger är det din väska som ska packas för att besöka just den plats som får din själ att dansa och ditt hjärta att bulta.

Min farbror Nisse

En av de första bilderna jag har sett på mig och min farbror är från min dopdag - den 15 maj 1973. En liten tösabit klädd i vitt med en rosa ros och så en stolt farbror. Det är en fin bild. Jag bläddrar i mitt minne och i album och processar att hans liv är slut. Tiden var knapp. Hoppet fanns vid sidan av vetskapen om att just det inte längre fanns. Vi möttes några få gånger den sista tiden och det var en ömsesidig glädje att mötas. Energin fanns där, minnen delades och samtiden analyserades. Kaffetåren var viktig. Jag är oändligt tacksam för dessa möten.

En annan bild visar mig, farmor och min farbror när jag lägger ett pussel. Jag tror det är julen -75. Några bitar visar röda stugor med vita knutar. Jag minns inte pusslet men just dessa bitar har blivit sparade i min källare. Jag har undrat vad de hörde till för pussel men då jag fann bilden löstes detta mysterium. Det är en länk till en annan tid. En tid när min trygga barndom formades och bilden visar att det var så självklart att min farbror var en del av den.

Högtider firades - födelsedagar, konfirmationer och examensdagar. Möten i Knybblan med olika delar av släkten. Kärleken till naturen och traktorer var stor och när jag skulle göra ett arbete om skogen fick jag självklart hjälp. När jag står vid vasken och ska hälla ut vatten tänker jag ofta på min farbror. Det kan låta konstigt men jag minns hur han var så noggrann på landet att man inte skulle hälla ut hett vatten i avloppet eftersom det gick rätt ut på baksidan av huset. Jag tar med mig den varsamheten med naturen.

Min farbror Nisse har alltid funnits där. En trygg vuxen i hela mitt liv. Han tog plats, han var bullrig men eftertänksam, intresserad och noggrann. Han ville väl. Han älskade språk och vi förenades i kärleken till ordet. Vi läste och skrev helt olika sorters texter men det var alltid intressant att lyssna till hans tankar. Jag beundrade hans kunskaper och engagemang. Nu har hans penna lagts ned och han finns inte mer. Tankar och ord finns bevarade men det är så mycket mer jag skulle vilja prata med honom om. Det gör ont i hjärtat och han fattas mig, han fattas oss alla. 

Att befinna sig i ett feltillstånd

I livet tvingas vi hantera en hel del teknik. Ofta måttligt samarbetsvillig. Ofta av oklar anledning. Idag fick jag upp ett felmeddelande från skrivaren att den” befann sig i ett feltillstånd”. Åh, nej - inte igen, tänkte jag först. Så tänkte jag ett varv till och fick helt plötsligt en känsla av samhörighet. Det där att befinna sig i ett feltillstånd passar ofta alltför väl in på mig och jag kan tänka mig att det finns andra där samma diagnos också är tillämplig.

Det handlar ibland om att känna att man inte passar in - i tid, rum eller tillvaron i stort. Andra gånger är det som att man lever i en parallell tillvaro där man ser nuet lite från sidan, på långt håll eller rent av lite ovanifrån.

Ta t ex detta med musik. En stackare vars musikaliska trygghet ligger i trummaskiner, synthar och riktig schlager har det lite knepigt att hänga med raskt rappande ungdomar som beskriver en helt ny tid. Jag varken hör eller förstår och ska jag vara helt ärlig så vill jag inte alltid ens göra det. Det ska dock sägas att jag försöker. Ständigt ber jag tonåringarna i min närhet om musiktips men det är få musikaliska pärlor som tar sig in på mina listor av nya favoriter. Det finns musik som är tidlös och som går rakt in i mitt hjärta men då är förhållandet till musiken för sagda ungdomar ofta det motsatta. De förstår mig inte alls och jag känner mig som skuffad till en annan tid eller ibland en annan dimension av tillvaron. Vi existerar i samma tid men känns ändå så långt ifrån varandra. Det känns som om jag inte hör hemma i nuet. Min man dömde tidigt ut min musiksmak som en passade en något äldre publik eller för att citera honom ordagrant: “Du föddes som 80-åring”. 

Att jag som 9-åring 1982 spelade in hela svensktoppen och lyssnade på Vikingarnas “Den stora dagen” om och om igen med tårar i ögonen säger någonting om den jag var då. Kanske inte riktigt i musikalisk fas med andra nioåringar … 36 år senare var vi många som grät till Linnea Henrikssons version av samma låt. 

Mode är ett helt eget kapitel. Jag har aldrig riktigt funnit mig tillrätta bland trender och affärernas utbud. Inte har det blivit bättre med åren. För några år sedan var maken och jag på jakt efter jeans till honom. Vi letade ett tag och lyckades väl hitta en modell som kunde passa. På frågan om modellen ”möjligen fanns i en variant där byxorna vid inköp faktiskt var hela” fick jag bara ett mummel till svar. Jag vågar inte tänka på utbudet idag då just jeans verkar säljas med ett minimum av tyg men med desto större vädringshål. Över huvud taget kan besök i klädaffärer ibland leda till svårigheter. Inte helt sällan finner jag mig stå där och fundera över vilken kroppsdel olika plagg ska täcka. Är det en kjol, en topp eller kanske rent av en liten, liten festblåsa för någon av betydligt yngre modell? Det händer att jag och modets vägar plötsligt korsas. Inte ofta, men det händer. “Nice drip” fick jag höra en dag då en gammal övervintrad pullover åkt över en skjorta och jag var på väg till lektion. Av tonfall och sammanhang förstod jag att det var en positiv kommentar. Då gällde det att passa på att sola sig i glansen av att vara lite av ett modeorakel. Tantkoftan är nämligen aldrig långt borta.

Så har vi det här med det skenande livet. Kraven ökar inom alla branscher - ibland självpåtagna men ofta krav där effektivisering och neddragningar gör människor ledsna i onödan. När människor själva lever i tron att de hela tiden måste jaga, prestera och uppnå ständigt föränderliga mål är det lätt att det blir en norm som i farsotsliknande hastighet infekterar oss alla. Allt fler vill ta sig ur det ekorrhjul som är livets stora gåta som ska lösas samtidigt som någon hela tiden ändrar förutsättningarna. Själv står jag också på bromsen och vill inte vara med i hetsen. Inte för att jag inte vill vara med när det händer. Det är något annat. Jag ser att det finns så mycket där ute men att jag inte kan ta till mig allt och då sluter jag mig i stället. Ro finns i det lilla, tryggheten finns i det invanda spåret och i det mindre sammanhanget. Det stora känns övermäktigt och som att jag står och tittar bakom en genomskinlig skärm och inte deltar i samma liv som pågår därute i verkligheten.

Hamnar jag i en folksamling så är det som att jag betraktar mig själv från en annan plats. Att besöka Ica en lördag förmiddag när det myllrar med folk är en liknande upplevelse. Är det riktigt mycket folk så kan jag hitta min egen lilla bubbla och traska omkring. Pandemin har gjort sitt till men ska jag vara ärlig så har det nog alltid varit så. 

Kanske handlar det också till viss del om detta att bli vuxen. Med bara året kvar till 50-strecket är det ändå fortfarande lite svårt att identifiera sig med vad det borde innebära. Jag har tagit ansvar på min arbetsplats sedan jag var 25 så med 24 år i arbetslivet borde jag nog ha vant mig vid känslan. Majoriteten på min arbetsplats är unga tonåringar så att man till viss del speglar sig i dem är inte så särdeles underligt. Inte är det heller förvånande att man som mer än deras trippla ålder känner sig i just ett feltillstånd.

Därmed inte sagt att detta är något riktigt fel. Det är bara ett annat sätt att ta sig an och att se på livet. En annan fas. Vi verkar på parallella plan och det är på något sätt tingens ordning. 

Skrivaren rättade sig i ledet och synkade ihop sig med datorn igen men jag håller fanan högt när det gäller att hitta min egen variant och mitt eget tillstånd. Det funkar fint, för mig. 

Tulpaner, tankar och tacksamhet

Alla som känner mig vet att jag gillar blommor och katter. Eftersom jag redan har två katter och är alldeles nöjd med det (Saga är  dock fortfarande missnöjd över nyförvärvet Singha som kom in i våra liv 2011 ...) är det på blomfronten (min) man får jobba för att glädja mitt sinne. Idag fick jag två rejäla buntar tulpaner - 50 stycken närmare bestämt. Göran hade tankarna på att slänga en så det skulle stämma med min ålder men det satte jag stopp för. Ett år hit eller dit spelar inte någon roll om nu åren skulle symboliseras av dessa fantastiska blommor.

Varje levnadsår är dock någonting värdefullt för mig. Livet fortsätter bjuda på utmaningar från alla håll. En del berör mig personligen eller personer som står mig väldigt nära. Annat rör bekanta eller människor jag inte träffar dagligen. Händelser i världen letar sig naturligtvis också in i mina tankar och påverkar mitt mående och i olika mån mitt sätt att ta mig an tillvaron.

Jag har (liksom många andra) en förmåga att ta ut olyckor i förskott. Jag oroar mig över framtiden och över saker jag inte ens kan påverka och ibland är det lite kämpigt att styra tankarna åt andra håll. Även om jag kan bli så trött på det ibland så behöver jag tillåta mig själv att vara en stund i eländestankarna för att sen kunna släppa dem och gå vidare. Livets ytterligheter gör att jag har lättare att vara tacksam över det som är bra. Och det är många saker!

Det är underligt att en liten elektronisk födelsedagshälsning kan betyda så mycket. Men det är en samlad fin kraft som sveper över en just en sån här dag som är ens födelsedag. Jag har tagit mig tid att tänka en stund på alla som har skrivit och det är gott att tänka att alla dessa personer har tänkt på mig en liten, liten stund idag i alla fall. Alla är personer jag gärna skulle ge en stor kram och personer jag tycker om. De har alla varit en del i att forma mig under olika tidsperioder. Kanske har jag också påverkat dem på olika sätt - på gott och kanske även på ont ;-)

Jag är en person med stort behov att vara för mig själv men jag uppskattar att hänga med vänner och delta i olika sociala aktiviteter då och då. Det är nog så att jag borde "räcka ut handen" lite oftare och tyvärr har blivit lite väl bekväm - undrar hur länge man kommer kunna skylla på det eländiga viruset ... Kan man få hoppas på lite förändring när 5:an ska längst fram i åldern?!

Livet tuffar på och det är jag ödmjukt tacksam för.