Mental tankning

Det börjar dra mot kväll och läggdags för en synnerligen trött pedagog.  Då läser jag i senaste numret av Åtvidabergsplatsen (jag fortsätter att tänka på den lilla lokala tidningen som Klippet trots att den haft sitt nya namn ett bra tag) om vår lilla örtagård och känner att jag bara måste dit.

Det är med ojämna mellanrum jag besöker den välskötta oas som med varsam hand vårdas av ett gäng entusiaster. Ännu har inte den nya bebyggelsen trängt bort denna fina och viktiga plats. Det är jag tacksam över.  Att ta ett varv runt växterna, sitta ner en stund på en bänk och njuta av både doft och vy över blommor och Bysjön är som balsam för en stressad själ.

Jag får vara helt ostörd och bara njuter av kvällsluften och lugnet.

Promenaden fortsätter ner mot badplatsen. Jag håller lite avstånd till änderna som lagt sig till rätta på bryggan. De kan också behöva en stunds vila.

Den lilla hjorten eller rådjuret som står och betar inne i kohagen noterar min närvaro på långt håll och skuttar iväg. En förvirrad hoppetossehare rusar längs Sockenvägen och tar sin tillflykt in på en av tomterna.

Själv tar jag vägen genom dungen tillbaka hem. Själen har fått en dos påfyllning av det fina som finns alldeles på knuten intill den plats där jag bor. Nu orkar jag lite till.

Omstart

Efter ett evigt förkylningselände har jag tvingat mig själv till vila. Latmasken finns alltid där men nu när jag äntligen hade kommit igång med någorlunda träning igen var jag faktiskt inte så sugen på att slippa undan. Den hattande våren som ständigt hinns ikapp av hösten och vintern har inte precis varit optimal för en snörvlande klenis. Både våren och min träning kan sammanfattas med ett enda ord: omstart!

Jag har funderat över det där ordet ett bra tag nu. Förmodligen är det ett chocktillstånd beroende på vad jag associerar det till eller mer precist hur långt tillbaka i tiden det ligger. Med långsamt stigande ålder (från 27 till kanske 27,5 de senaste 15 åren) känns det ändå konstigt hur tydligt minnet är. Jag hade tippat på max tio år men så visar det sig att Friidrotts-VM i Göteborg var 1995! 22 år sedan! Hur gick det till? Detta VM vars löpartävlingar mest präglades av just ordet "omstart". Startapparaturen var tydligen ny och inte riktigt intrimmad så den markerade tjuvstart hela tiden. Det blev rätt pinsamt för arrangörerna och för mig blev det ett minne som överskuggade alla prestationer. Men omstart blev det och till sist kunde loppen genomföras.

Min träningsiver (kom nu ihåg att det är min egen lilla nivå på träning jag pratar om - en garvad räv skulle bara flina) i kombination med vädret kan kanske liknas vid tjuvstarter och då har det blivit som det har blivit. Nu är det bara lite snörvel kvar och våren är i full gång ute runt Adelsnäs så nu satsar jag på en riktig start.

Morgonens något kylslagna tur belönade mig med både sol och vackra blommor. Jag tröttnar inte på naturens skådespel.

Dimman lättar

Äntligen fick jag se årets kungsängslilja - dock täckt i en skrud av rimfrost.

Väl hemma igen kunde jag lite nöjt konstatera att några av trädgårdens små tulpaner hade klarat sig undan hjortarnas kalas. En liten seger över naturen. Får se hur länge jag får njuta av den eller om det blir omstart där med. Livets små glädjeämnen finns där för den som vill ta del av dem. Godmorgon!

Skapa mening med bakslagen

Jag följer inspiratören och den mentala tränaren Olof Röhlander via hans veckovisa peptalk ”Din termos i gryningen”. Han sätter fingret på så mycket klokt och den här veckan var det extra klokt. I stället för att tro på ödet, en högre mening eller att man straffas för något ont man har gjort gäller det att skapa en egen mening med alla saker som sker. Jag tänker också så. När händelser går fel, när jag drabbas av grymheter, sorg eller när någon i min närhet får lida gäller det att inte fastna i frågan ”Varför?”. Ur sorgen lär jag mig medkänsla, respekt och ödmjukhet. Ur upplevelser som borrar sig in i själens olika sidor berikas mitt känsloliv och det förändrar och förstärker mig som människa. Det syns inte på mig men det ger mig en större och mer välsorterad inre verktygslåda. Välsorterad i betydelsen riklig snarare än bokstavligt välordnad.

Mitt yttre liv kan speglas och dokumenteras men den inre livsresan som blir en ännu viktigare del av tillvaron måste också få sin plats. Det yttre, materiella, livet kan tas ifrån mig men den inre upplevelsen är min – min att bära med mig, min att fortsätta bygga på. En klok gäst från Kenya sa idag att dans kan pågå inne i huvudet utan att man rör sig. När man sedan är i takt igen kan man fortsätta sin yttre dans. Precis så tror jag att det är.

En resa jag gör i mitt inre kan kännas nästintill lika verklig som en fysisk resa till en annan plats gör. Med lite fantasi, inlevelseförmåga och livserfarenhet går känslan att frammana och jag kan komma ut på andra sidan förändrad och förhoppningsvis lite klokare. Många saker i mitt liv kan jag ta kontroll över antingen genom att styra vad som ska hända eller genom att bestämma mig för hur jag ska hantera det som faktiskt skedde.

Livet pågår med alla tvära kast, krökar och återvändsgränder. Ibland råkar jag på härliga ting och ibland blir jag bara så glad över det lilla. Min lilla guddotter tyckte jag var lite tokig häromdagen när jag blev helt exalterad över en tulpanbukett hemma hos dem. I stället för att fortsätta sura över något så banalt som att hjortdjuren smaskat i sig alla mina tulpaner hemma i min trädgård så valde jag att vara glad över deras bukett.

Bakslag, sorger och bedrövelser drabbar oss alla hur vi än bär oss åt. Vi behöver alla hantera dem på olika sätt och kan alla behöva olika lång tid för det. Jag är inte rädd för att vara ledsen så länge jag känner att jag behöver det men att älta och plåga mig själv med att fundera ”Varför?” är inte något som tillför mitt liv särskilt mycket. 

Läs hela Olof Röhlanders inlägg här.

Väderväxlingar – en spegling av skolan

Dagens väder påminde mig om något bekant. Isande vindar blandades med värmande solpustar. En blå himmel blev hastigt kolsvart. Solsken genomborrades av hagel – först lätt, sedan mer intensivt för att sluta i små, små pölar på backen. Allt i en enda vårlig röra. 

Vädret påminner mycket om hur en dag i skolans värld kan vara. Oftast mycket mer sol och värme än vad dagens väder bjudit oss på men de tvära kasten mellan olika situationer vi kan hamna i är desamma. En lektion kan utvecklas åt oväntade håll. Elever kan framkalla hagelstormar när något går dem emot men om man tillsammans tar sig igenom dem väntar lugn och mentalt solsken på andra sidan. 

Det oväntade och oberäkneliga är vår vardag. 

Morgonluft i parken

Väderrapporten lovade fint väder så trots lite taggtråd i halsen studsade jag upp släpade jag mig upp för att komma ut på min morgonpromenad. Utrustad med kameran och med mössan stadigt på skallen knatade jag iväg. Eftersom solen ännu inte riktigt letat sig upp belönades jag med en vacker rosaskimrande himmel redan i kanten av vår dunge.

Månen, som i natt var alldeles fyllig och rund, hade nu bäddat in sig bakom molnen. Redo att gå av nattskiftet och ägna sig åt slummer efter att har lämnat över till solen.

Templet är en av de mest avbildade byggnaderna här i Åtvidaberg. Jag tycker att den är en en vacker symbol som ståtar där invid Bysjön. Det är en samlingsplats likväl som ett landmärke och beroende på tidpunkt och årstid blir bilderna olika. Sedan 1800-talets början har det antikinspirerade rundtemplet stått där och man kan bara fantisera om alla möten som skett där och alla människor som har passerat.

Hägern hade nog blivit störd i sin vila vid bron av andra morgonpigga motionärer men både rådjur och hjortar var det full fart på. Några fångade jag på bild. Foton kan dock inte göra upplevelsen rättvisa. De kamoufleras effektivt av naturens färger och det är häftigt att först se en och sedan upptäcka fler och fler som vaksamt stirrar rakt på mig.

Jag älskar det böjande landskapet i parken och det behövs inte mycket för att min fantasi ska dra iväg mina tankar till den engelska landsbygden och valfritt deckaräventyr.

Blomsterprakten är här nu och det är lika fantastiskt varje år att få njuta av den gula matta som breder ut sig. Det här är bara början!

Solen steg med stor beslutsamhet upp även denna dag. Det är en otrolig styrka i att veta att solen omfamnar oss om och om igen. Det är svårare att ta till sig en mulen råkall dag då den lurar insvept bakom mörka, tunga moln men varje dag får vi ny energi och ännu en dag av livskraft. Gemensamt och enskilt får vi göra vårt bästa för att ta tillvara på den. Mörka krafter med misstänksamhet och ondska lurar och gör sig påminda, men hjälpta av solens ljus får vi förhoppningsvis fokus på det positiva och ser varandra som goda medmänniskor.

Magplask för utesäsongen

Nej, det är inte poolsäsongen som har startat med ett snedsteg från däcket utan tredje gången gillt med förkylningselände. Sol ute - förkylning inne. Det känns minst sagt tradigt att återigen ta fram hela arsenalen av näsdukar och halstabletter. Originalplanen för den första aprilhelgen såg verkligen annorlunda ut. Nu blev helgens mest konstruktiva händelse ett besök på returstationen. Stort!

Min plan innefattade träning och jobb både i trädgården och med skolarbete men vare sig ork eller kopplingar i hjärnan har varit på topp. Nu ska jag ändå göra ett försök till inomhusarbete. Det får bli från soffläge. Uppallad av kuddar ska det nog gå bra.

Jag har planer för att få till en bättre arbetsplats hemma för just nu är det allt annat än funktionellt. Våra stationära datorer har inte använts på flera år (nu startar de inte ens ...) och skrivborden har mest blivit uppställningsplatser. Jag skulle behöva en stor skärm att koppla till laptopen. Den lösning jag kunde få till med hjälp av befintliga sladdar löste bara problemet temporärt. En bättre skrivbordsstol står också högt på inköpslistan för varken "den hatade gnisselstolen" (numera förpassad till garaget) eller makens stol är särskilt bra för mig. Dessutom behöver vi lösa förvaringen av kontorsgrejer.

Det bästa vore förstås att arbeta mer tid på jobbet men även där lämnar skrivbord och min fokusförmåga en del att önska. Jag har lång ställtid innan jag kommer igång så det är svårt att hitta sammanhållen ostörd arbetstid där. Även om jag själv har bestämt mig för att bli bättre på att ägna mig åt en sak i taget så är det ofta något som kommer emellan. Eleverna är inte några stillsamma robotar som är satta på laddning mellan lektionerna. Det är jag oftast väldigt tacksam för men lite för ofta får jag och mina kollegor prioritera att lösa situationer som uppstår, i stället för att göra klart den uppgift vi håller på med.

Att inte kunna styra över sina uppgifter på det sätt man har tänkt sig kan vara både stressande och frustrerande. Just nu känner jag frustration av att inte kunna fortsätta med min träning som jag hade planerat. När jag har kommit igång med bra intervaller vill jag fortsätta med det. I fredags var det riktigt motigt att komma iväg så det gäller att hitta en vana och rutin för att komma över alla de där ursäkterna. Jag märker så väl att jag mår bra av att hålla igång. Sinnet blir piggare och ryggen sträcker på sig lite mer.  Att pusha sig själv är bra men jag vill inte heller vara dum och bli riktigt sjuk.

Så nu är det jag, näsdukarna och dokument på datorn som gäller. Bara att snyta sig och komma igen!

G som i gemenskap

Livet har sina toppar och sina dalar. Ibland har man flow och trivs och ibland är det tunga, jobbiga och sorgliga händelser som tar överhanden. Mitt jobb är en plats där jag oftast mår väldigt bra även om vi ständigt står inför utmaningar i både stort och smått. Oavsett hur jag har mått privat så har jobbet för mig representerat trygghet och stabilitet. Där har jag varit i ett sammanhang där det finns människor som får mig att må bra. Under mina år på Jobbet har jag mött många människor som tillsammans har stärkt min självkänsla till en stabil mur att stå på när självförtroendet vacklar.

Jobbet är en plats där de allra flesta spenderar oerhört mycket av sin vakna tid. Därför är det viktigt att man känner att det är ett sammanhang där man finner mening. Att det är människor som fungerar tillsammans med sina fel och brister men där våra styrkor och tillgångar får utgöra kärnan i hur vi fungerar tillsammans. För mig är det oerhört viktigt att vi kan ha roligt tillsammans. Ett kitt i ett arbetslag kommer inte helt av sig själv utan man får jobba lite på det. Alla får anstränga sig lite på sitt eget sätt.

Jag tycker att en styrka på min arbetsplats är att det är en tillåtande atmosfär och att man vågar bjussa på sig själv. Jag har mina egenheter som jag får jobba på (minns alla lappar jag satt upp för att förmana mig själv) och insikten att jag har alla dessa brister gör att jag har stor ödmjukhet inför andras svårigheter.  Mest hyser jag dock stor beundran!  Dessutom tycker jag väldigt mycket om de personer jag arbetar tillsammans med.

På andra arbetsplatser är det säkert på liknande sätt.  Jag hoppas det i alla fall. En så stor del av livet kan man inte slösa bort.  Det är viktigt att trivas tillsammans och att identifiera allas plats i arbetslivspusslet. Mitt nuvarande arbetslag heter G så vår devis är givetvis den som får utgöra rubriken till dagens inlägg: G som i gemenskap.

Gänglivet

I morse var det lite trögt att komma ut på promenadrundan men till sist tog jag mig upp och ut. En motivationspodd i lurarna och så var jag igång. Inte heller den hör morgonen stötte jag på någon person. Men det finns andra gäng än de tvåbenta.

Först mötte jag den lilla hjortgänget - våra prospects. De lät sig inte fångas på bild utan hade bråttom till spåret. Bra fart och spänst där.

Väl framme vid Adelsnäs stod det stora, tuffa gänget och väntade på mig. För att vara så många så var de inte särdeles modiga utan de höll sig på avstånd.  Maffigt dock när de radade upp sig och hade allt fokus på mig.

En bit bort rusade det jag tror var en ståtlig räv förbi. Glasögonen var inte på men rörelsemönstret och tippen på svansen uppfattade jag ändå.

Hägern tog ett par svängar förbi mig över vattnet och det fick mig att drömma om att bara sträcka ut och flyga iväg.

Väl hemma kunde jag skåda juniorligan rådjursgänget i kanten av dungen på baksidan av huset. Jag kan föreställa mig att de, liksom jag längtar efter odlingssäsongen.

Vi för en lite ojämn kamp vi åtvidsodlare och de här gängen. Vissa strider vinner jag inte men det kan det vara värt för att få med sig de här naturupplevelserna som en fin start på morgonen.

God morgon!

Måndag morgon - utmaning på flera sätt

Måndag morgon är alltid en ny utmaning. Ny vecka att ta tag i med allt vad det gäller. Idag inleds ny schemaperiod på jobbet, det är första arbetsdagen med sommartid och så har jag hakat på en ny träningsutmaning med att göra sqauts, höftböjare och så den där rackarnas plankan - på morgonen. Ska bli spännande att se om jag håller ut - klart är att jag får slipa lite på tekniken. Lika bra att komma igång ordentligt med morgonpromenaderna också. Där får man verkligen lön för mödan för rackarns så vackert det är när man möter ljuset. Det var också det enda jag mötte på vägen runt udden. Om man inte räknar hägern (tror jag), hjorten, koltrasten och den döda paddan. 

En blåbärssmoothie på det så är jag igång :-)

Trädgårdsbestyr i solen

En alldeles fantastisk och solig dag bjöd på ett och annat i rabatten - om man tittade efter väldigt noggrant! Vis av höstens smärtor i ryggen efter en liten stund med sekatören ska jag nu göra mitt bästa med att attackera vildmarken på Violvägen på ett klokare sätt än jag brukar. Just då i augusti kan jag dock inte minnas att jag gjorde någonting konstigt men det skadar inte att tänka efter innan jag ger mig i kast med de största grenarna.

Har man en trädgård finns det alltid hur mycket som helst att göra. Jag känner dock inte av någon hets från någon annan att det måste vara tipptopp. Min trädgård ska ge mig mental avkoppling - inte mera stress. Idag blev det en timme där en hel del grenar fick falla för grensaxen. Ett antal famnar torkade gamla blomstänglar letade sig också ner i komposten. Arbetet får fortsätta i veckan. När solen är framme är det riktigt skönt att gå omkring och klippa lite här och där och ta ett tag med krattan och grepen.

En trädgård ska helst ge en del utdelning vad gäller mat och kryddor. Det ligger dock långt fram i tiden vad gäller rabarberplantan. Den har precis börjat sticka upp ur jorden.  I och för sig innebär det att den i nuläget leder över alla andra växter såhär långt eftersom jag knappt ens börjat tänka på vad jag ska plantera.

Det dröjer innan det blir någon rabarberkräm från den här plantan.

Den här lille, lille rackaren hade sökt skydd i en grenklyka.

Vår stora rabatt som växer mot allmänningen är en utmaning minst sagt. Jag har gjort om en hel del sedan vi flyttade hit. Nu finns det hallon, ett kryddland och krusbär. Smultronen har fått bre ut sig och det finns plats att plantera lök och potatis. När man tittar på den nu är det inte mycket av detta man ser. Det är mest kaos - kaos i blekta färger. Lite grand som man själv känner sig när man tittar sig i spegeln efter vintern. Det är ingen vacker syn och man vet knappt i vilken ände man ska börja. Planen i år är att få vara frisk och pigg så att jag kan arbeta här en liten stund varje dag. När det väl börjar växa är jag nästan chanslös - då tar grönskan över. Det är nu jag har min chans att styra upp det!

Bara att ta fram alla trädgårdsredskap på en gång. Stackars rygg och armar ...

En färdig bukett mitt på gräsmattan.

Nu kommer sommaravslutningens present väl till pass - Tack 9A!

Om hjortar och andra djur håller sig borta kan de här tulpanerna få glädja oss med sin prakt framöver.

När man har slitit den där obligatoriska trädgårdstimmen måste man givetvis belöna sig med gott fika. Idag fick det bli en extra skummande latte och en chokladskorpa. Det smakade speciellt gott ute i den värmande solen på pooldäcket. Tänk att det här bara är början på den tid av sol, ljus och värme som ligger framför oss. 

En extra fluffig latte var välförtjänt!

För den som behöver lite inspiration hur ni kan göra fint på trappen och riktigt släppa fram de där vårkänslorna så måste jag tipsa om @cindypyssel på Instagram. Förra året lärde hon oss om Påskris med Carpe Diem-ägg och nu är hon igång igen. 

Kickstart för utesäsongen

Äntligen är vårsäsongen här. Min träning tillhör inte den mest intensiva men jag har med stigande ålder förstått att det är oerhört viktigt att jag rör på mig - regelbundet. Det är smidigt att bara ramla nerför trappan på morgonen och köra en stund på Crosstrainern och sedan vidare nerför källartrappen till gymrummet för att tampas några set med skivstången och hantlarna. 

Jag har inte haft några ytterligare vikter på vare sig stång eller hantlar men nu idag blev det påfyllnad med någon av de lättaste vikterna. Mina elever har varit gulliga och tröstat fröken med att den där stången faktiskt väger 20 kg. Min naprapat tyckte allt att det var dags att lägga på lite ... Jag är inte lättutmanad men när jag nu hittade de här yttepyttevikterna på 1.25 kg styck så kunde jag väl testa att hänga på dem. Ojojoj, vad stark jag kommer att bli :-) Min man säger att han ska gå ner till styrketräningsrummet när jag är ikapp honom. Verkar som om rummet är mitt nu då ;-)

Vår, lite mer värme och framför allt ljus på morgnarna innebär att jag kan komma ut på min runda runt Adelsnäs igen. Rask promenad som start på dagen - det gillar jag. Premiärturen fick bli lite senare morgontid än vanligt men även halv åtta var det rätt folktomt. Sällskap hade jag i form av hackspett, bofink och ett gäng andra fåglar. Lägg därtill vacker natur och vetskapen om att det vackraste ligger framför oss alla. 

Runkeeper löpte amok av pur glädje över att användas igen. Min träning är för min egen skull så den får bli på min nivå. Den ser kanske inte mycket ut för träningsproffsen men jag är stolt över att den blir av. Idag fick även källaren besök och så avslutade jag med Blossoms stretchprogram på den fina DVD-skivan. 

Feber, förkylningar och smärtande rygg kan härmed lämna mig i fred.

Den här rackarens framfart följde jag under förra året. Får bli repris i år.

Snart kommer det att vara alldeles grönt här.

Utsikten längs Bysjön är lika vacker året runt.