måndag 19 januari 2015

Träningens fiende ska byta riktning

Efter alla mina år med basketträning i Motala skulle man ju tro att jag hade träningen och träningsrutinerna injicerade i blodet och att allt nu flöt på av bara farten. Icke. Under de år som förflutit sedan den mest intensiva tiden har det inte varit mycket annat än förfall på den fronten. Man får ju skämmas!

Visst har jag haft några perioder (om än korta) då jag och löpardojjorna luftats på samma gång. Tricket var att köpa dyra skor och att då och då byta varv på den lilla sträcka jag tog längs vattnet inne i Linköping. Starkast minne har jag från den gång när jag laddat MP3-spelaren med lite väl hurtig musik och pressat mig själv lite väl mycket. Ser mig själv stå och flämta, tror tom jag fick sätta mig ner på huk, vid ett trafikljus vid ett övergångsställe på Hamngatan. Snett bakom mig anar jag en tjej med röda-korset-jacka och jag minns att jag tänkte: "Om jag tuppar av nu så kommer hon att rädda mig". Det gav mig någon typ av ork och jag lyckades stappla hem och in i lägenheten.

Inspirerad av två synnerligen goda kollegor och vänner blev det under en period också en del styrketräning och simning. En maskin här, en maskin där. Lite upp och lite ner, en längd fram och en tillbaka. Allt i sakta mak dock. Det gäller att inte ta ut sig och dessutom finns det många spörsmål som måste avhandlas och det gäller ju att prioritera.

I och med flytten till Åtvidaberg inreddes också ett styrketräningsrum. Oj, oj, oj vad vi skulle träna ... Några omgångar på den långlånade roddmaskinen har det blivit vill jag minnas. Just nu skulle jag inte kunna träna därinne ens om jag fick ordning på mina prioriteringar eftersom det knappt går att öppna dörren dit. Renoveringarnas tid har gjort att det stackars rummet nu är proppfullt med allehanda saker. Det ser ut som ett inverterat inbrott. Pryttlar som ska förvaras i ett annat rum så småningom är nu huller om buller därinne. Men först måste en del annat göras på andra platser i huset ... Skönt att vi kan stänga dörren i alla fall.

Mitt stora problem är att jag är väldigt bra på att hitta på ursäkter för att inte komma igång med någon träning. Dåliga ursäkter som gränsar till urusla. Mest är jag bara lat. LAT! Det finns gränser för hur länge man kan kalla sig förkyld och 30 minuters träning måste jag kunna peta in någon gång. Jag behöver ju inte ens gå hemifrån. Jag har hopprep, gummiband, yogamatta, PT på PS3:an och ett motionsspår som jag lätt når från baksidan av huset. Skor och träningskläder har jag också. Lätta hantlar och en hel mängd enkla träningsprogram finns också i arsenalen. Men kommer jag igång? Näpp! Givetvis inser jag att det är en ond cirkel för det jag verkligen skulle behöva för att bli piggare är en rejäl dos träning - regelbundet.

Till min 40-årsdag fick jag en rackarns fin crosstrainer. Jag är nog lite småkär i den. Misstänker att den stått och småsnyftat lite och saknat sin matte (eller hur man nu benämner det förhållande man har till sina maskiner). Den är fin, det går att variera sig på den och den är skonsam mot kroppen. Sedan ett tag tillbaka har den en ypperlig placering framför stor TV så det är bara att trycka på en film och börja trampa. Varför blir det då inte av?! Jag skyller allt på latmasken. Det måtte vara latmask stor som en fet anakonda.

Nu står jag vid en vändpunkt - tid för förändring och lite ordning på torpet. Nu ska tanten bli något mer vältränad - åt andra hållet vore i och för sig inte möjligt. I blotta förskräckelsen har jag nu hoppat på två utmaningar.  En 30-dagarsrackare med push-ups som centralpunkt och en 30-minutersrackare som ska pågå 100 gånger fram till midsommar. 100! Oj, oj, oj. Undrar just hur detta ska gå. Det brukar bli bra när jag gör som min bästa kompis säger så jag litar på henne nu och kör lite styrka och andra övningar. Det brukar också bli bra när jag lyssnar på min svägerska så jag gör som hon säger också.

Om jag nu klarade av min egen 30-dagarsutmaning med att skriva blogg förra året så ska jag väl kunna klara av detta nu. Jag har i alla fall allt att vinna. Fråga mig gärna hur det går och peppa mig. Om du ser den där latmasken slingra omkring så kan du väl lura den otäckingen i någon helt annan riktning. Jag vill inte veta av den.




söndag 18 januari 2015

Mina vänner böckerna

Böcker ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Nya böcker som frasar när man öppnar dem. Enkla pocketböcker som suger åt sig mina tårar i berättelser som berör. Gamla och lite trasiga böcker som lästs om och om igen. Vackra böcker med foton som gör att man hisnar. Tunna böcker där författaren omsorgsfullt valt sina ord och tjocka, tjocka böcker där författaren skämmer bort oss med ord och tankar. Böcker som tar mig på en resa i tid och rum. Böcker som tröstar i tunga stunder. Böcker som lär mig om saker jag inte ens visste något om. Böcker som tar mig med på en resa till platser dit jag aldrig annars skulle komma.

Lästa, står de där i bokhyllan och får då och då min uppmärksamhet åter igen. Jag minns och känner.

Vi är många som cirklar kring och med böcker. Väljer, läser, samtalar och funderar. Tillsammans vidgar vi våra vyer och styr oss i tidigare otänkta riktningar. Gemenskapen grundar sig i en gemensam kärlek och det känns fint. Det behöver inte vara märkvärdigare än så.

Vid närmare eftertanke är det rätt märkvärdigt med läsning. Krumelurer som kallas bokstäver. Beroende på vilken ordning de kommer i och hur man delar upp dem så lockar de fram olika känslor. Förunderligt är kanske ett bättre ord. De får oss att kikna av skratt sådär så det bubblar och man inte kan vara tyst ens på bussen. De får också tårarna att rinna så häftigt att man inte ser resten av texten. Känslorna tar överhanden. Älskade krumelurer.

Det finns en sorg att veta att det kommer vara så oändligt många bra böcker som jag aldrig kommer att möta i mitt liv. Kloka tankar och öden jag inte kommer att få ta del av. Det stressar mig ibland. Så sansar jag mig och känner glädje för de böcker jag ändå hinner med att leva mig in i. Tänk så många böcker jag kommer att få läsa. Böcker som skrevs för länge sedan kommer att leta sig till min läsning. Böcker av människor som ännu inte fötts kommer att få mig att skratta, gråta, beröras. Längtan efter att möta dessa ord mellan omslag är stor.

måndag 5 januari 2015

Bröllop - på vårt sätt

När vi bestämde att vi skulle gifta oss valde vi också att göra det på vårt eget sätt. Vi bestämde redan i november att det skulle bli ett enkelt sommarbröllop. En borgerlig ceremoni i en fin miljö. Det skulle vara speciellt men inte uppstyltat på något sätt. Det skulle vara som vi är.

Vid en så aktningsvärd ålder som vi har nått så kan man också genomföra saker utan att tänka så mycket på vad andra ska tycka. Det finns alldeles för många människor som är viktiga i våra liv för att vi skulle kunna bjuda alla - men tro mig alla fanns med i våra hjärtan och tankar. Nu valde vi att ha vårt bröllop tillsammans med vår närmsta familj och ett par gemensamma vänner.

Oavsett hur liten tillställning man än ska ha så är det en hel del beslut som ska tas och saker som ska ordnas. Min käre make tyckte att han hade gjort grovjobbet när han friade där på trappen utanför mitt favoritmuseum i London och trodde han skulle slippa fler uppgifter. Resten kunde jag få ta ansvar för ... Nu blev det inte riktigt så utan han fick allt ta sin del av ansvaret. För två människor som verkligen lider av beslutsångest är det förunderligt att vi fick något bestämt alls.

Det första vi gjorde var att boka vigselförrättare och lokal för vigsel och middag. Det gick smidigt. Några telefonsamtal bara. Klädfrågan både sköts upp något och visade sig vara lite klurigare att lösa än vi hade räknat med.

Efter besök i ett stort antal klädaffärer (Göran var tålmodigt med inne i varenda en) blev det så lilla "tantaffären" i Linköping som trollade fram en fin klänning till mig. Den var inte alls som jag tänkt mig men det blev ändå så rätt. Tänk så bra det kan bli när man tar emot lite hjälp från människor som har som yrke att arbeta med kläder. Jag som har ganska dålig koll borde bli bättre på att be om hjälp.

Till makens linnekostym fick det mätas en hel del  på hemmaplan och vi var minst sagt skeptiska till vad som egentligen skulle komma hem till oss. Vi lyckades över förväntan. En tjusig, välsittande sommarkostym levererades inom några få dagar. Jag är nog ändå mest fascinerad av att han inte såg det minsta lidande ut i den. Något han gärna gör när han är utanför bekvämlighetszonen "jeans och t-shirt".

foto Carl Donnér


I ett litet samhälle som Åtvidaberg så verkar verksamheterna ha kokats ner till gräddan. Tar man hjälp av de företag som finns på orten så blir man väl omhändertagen. Det är i alla fall min erfarenhet.

Blomsterdesign har de verkligen magiska spön att trolla med. Jag var sent ute och väldigt öppen för att jag fick ta vad som fanns. Men när det väl kom till leverans så hade pålitliga Monica i samarbete med en leverantör lyckats hitta exakt rätt nyans. Riktigt cerise rosor. Imponerande!

foto Carl Donnér


Villan levererar alltid. Fantastisk mat och fin service. Så skönt att kunna bjuda sitt lilla sällskap på en fin miljö och en snyggt presenterad och mycket god måltid. När vädret inte riktigt inbjöd till utevistelse ordnades en fin inomhusmiljö där både gäster och brudpar kunde vara i lugn och ro utan att vare sig huttra eller bli blöta.

foto Carl Donnér



Sandelius är alltid pålitligt när det gäller godsaker. Traditionell bröllopstårta fick stå tillbaka när vi fastnade för två olika tårtor. Varför skulle man inte kunna ha det? Nä, just det. Vi som har tre olika tapeter i vardagsrummet kunde väl ha två olika tårtor till bröllopet.

foto Emelie Vårdstedt


Tilltugg kan man alltid få tag i på Ica. Smidigt, prisvärt och snyggt upplagt. Ingen gick hem hungrig i alla fall.

foto Emelie Vårdstedt


Vigsel, mat och sedan mingel på Violvägen. Katterna bidrog inte med några oönskade presenter utan var rätt söta där de sprang omkring med sina rosetter. Jag inbillar mig att det är en stor uppoffring för dem och att de inte alls är förtjusta i extra dinglande snören som deras matte knyter fast titt som tätt. Men om matte vill att katterna ska vara fina så ...

Saga står ut när hon får lite extra gos ...

... men inte är hon glad inte.

Inte heller Singha ser helt nöjd ut trots att hon är i en trygg famn



Cellospelande Ellen badade i poolen både en och två gånger och höll sig sysselsatt hela kvällen. Kan inte vara helt lätt när man är åtta och ett halvt och vuxna bara babblar.

foto Emelie Vårdstedt


Det blev en fin eftermiddag och kväll. En dag att ha i hjärtetrakten och att tänka tillbaka på. Det är en fin gemenskap jag är en del av. För det är jag mycket tacksam.


foto Oscar Vårdstedt

foto Carl Donnér

foto Emelie Vårdstedt


foto Emelie Vårdstedt


P.S. En del bloggare har så bråttom med sina inlägg att de skriver innan någonting ens har hänt. Jag försöker med detta inlägg vara en motvikt till detta :-) Ett halvår är väl någon slags brytpunkt så jag fick rappa mig något ...