Träningens fiende ska byta riktning

Efter alla mina år med basketträning i Motala skulle man ju tro att jag hade träningen och träningsrutinerna injicerade i blodet och att allt nu flöt på av bara farten. Icke. Under de år som förflutit sedan den mest intensiva tiden har det inte varit mycket annat än förfall på den fronten. Man får ju skämmas!

Visst har jag haft några perioder (om än korta) då jag och löpardojjorna luftats på samma gång. Tricket var att köpa dyra skor och att då och då byta varv på den lilla sträcka jag tog längs vattnet inne i Linköping. Starkast minne har jag från den gång när jag laddat MP3-spelaren med lite väl hurtig musik och pressat mig själv lite väl mycket. Ser mig själv stå och flämta, tror tom jag fick sätta mig ner på huk, vid ett trafikljus vid ett övergångsställe på Hamngatan. Snett bakom mig anar jag en tjej med röda-korset-jacka och jag minns att jag tänkte: "Om jag tuppar av nu så kommer hon att rädda mig". Det gav mig någon typ av ork och jag lyckades stappla hem och in i lägenheten.

Inspirerad av två synnerligen goda kollegor och vänner blev det under en period också en del styrketräning och simning. En maskin här, en maskin där. Lite upp och lite ner, en längd fram och en tillbaka. Allt i sakta mak dock. Det gäller att inte ta ut sig och dessutom finns det många spörsmål som måste avhandlas och det gäller ju att prioritera.

I och med flytten till Åtvidaberg inreddes också ett styrketräningsrum. Oj, oj, oj vad vi skulle träna ... Några omgångar på den långlånade roddmaskinen har det blivit vill jag minnas. Just nu skulle jag inte kunna träna därinne ens om jag fick ordning på mina prioriteringar eftersom det knappt går att öppna dörren dit. Renoveringarnas tid har gjort att det stackars rummet nu är proppfullt med allehanda saker. Det ser ut som ett inverterat inbrott. Pryttlar som ska förvaras i ett annat rum så småningom är nu huller om buller därinne. Men först måste en del annat göras på andra platser i huset ... Skönt att vi kan stänga dörren i alla fall.

Mitt stora problem är att jag är väldigt bra på att hitta på ursäkter för att inte komma igång med någon träning. Dåliga ursäkter som gränsar till urusla. Mest är jag bara lat. LAT! Det finns gränser för hur länge man kan kalla sig förkyld och 30 minuters träning måste jag kunna peta in någon gång. Jag behöver ju inte ens gå hemifrån. Jag har hopprep, gummiband, yogamatta, PT på PS3:an och ett motionsspår som jag lätt når från baksidan av huset. Skor och träningskläder har jag också. Lätta hantlar och en hel mängd enkla träningsprogram finns också i arsenalen. Men kommer jag igång? Näpp! Givetvis inser jag att det är en ond cirkel för det jag verkligen skulle behöva för att bli piggare är en rejäl dos träning - regelbundet.

Till min 40-årsdag fick jag en rackarns fin crosstrainer. Jag är nog lite småkär i den. Misstänker att den stått och småsnyftat lite och saknat sin matte (eller hur man nu benämner det förhållande man har till sina maskiner). Den är fin, det går att variera sig på den och den är skonsam mot kroppen. Sedan ett tag tillbaka har den en ypperlig placering framför stor TV så det är bara att trycka på en film och börja trampa. Varför blir det då inte av?! Jag skyller allt på latmasken. Det måtte vara latmask stor som en fet anakonda.

Nu står jag vid en vändpunkt - tid för förändring och lite ordning på torpet. Nu ska tanten bli något mer vältränad - åt andra hållet vore i och för sig inte möjligt. I blotta förskräckelsen har jag nu hoppat på två utmaningar.  En 30-dagarsrackare med push-ups som centralpunkt och en 30-minutersrackare som ska pågå 100 gånger fram till midsommar. 100! Oj, oj, oj. Undrar just hur detta ska gå. Det brukar bli bra när jag gör som min bästa kompis säger så jag litar på henne nu och kör lite styrka och andra övningar. Det brukar också bli bra när jag lyssnar på min svägerska så jag gör som hon säger också.

Om jag nu klarade av min egen 30-dagarsutmaning med att skriva blogg förra året så ska jag väl kunna klara av detta nu. Jag har i alla fall allt att vinna. Fråga mig gärna hur det går och peppa mig. Om du ser den där latmasken slingra omkring så kan du väl lura den otäckingen i någon helt annan riktning. Jag vill inte veta av den.