I livet tvingas vi hantera en hel del teknik. Ofta måttligt samarbetsvillig. Ofta av oklar anledning. Idag fick jag upp ett felmeddelande från skrivaren att den” befann sig i ett feltillstånd”. Åh, nej - inte igen, tänkte jag först. Så tänkte jag ett varv till och fick helt plötsligt en känsla av samhörighet. Det där att befinna sig i ett feltillstånd passar ofta alltför väl in på mig och jag kan tänka mig att det finns andra där samma diagnos också är tillämplig.
Det handlar ibland om att känna att man inte passar in - i tid, rum eller tillvaron i stort. Andra gånger är det som att man lever i en parallell tillvaro där man ser nuet lite från sidan, på långt håll eller rent av lite ovanifrån.
Ta t ex detta med musik. En stackare vars musikaliska trygghet ligger i trummaskiner, synthar och riktig schlager har det lite knepigt att hänga med raskt rappande ungdomar som beskriver en helt ny tid. Jag varken hör eller förstår och ska jag vara helt ärlig så vill jag inte alltid ens göra det. Det ska dock sägas att jag försöker. Ständigt ber jag tonåringarna i min närhet om musiktips men det är få musikaliska pärlor som tar sig in på mina listor av nya favoriter. Det finns musik som är tidlös och som går rakt in i mitt hjärta men då är förhållandet till musiken för sagda ungdomar ofta det motsatta. De förstår mig inte alls och jag känner mig som skuffad till en annan tid eller ibland en annan dimension av tillvaron. Vi existerar i samma tid men känns ändå så långt ifrån varandra. Det känns som om jag inte hör hemma i nuet. Min man dömde tidigt ut min musiksmak som en passade en något äldre publik eller för att citera honom ordagrant: “Du föddes som 80-åring”.
Att jag som 9-åring 1982 spelade in hela svensktoppen och lyssnade på Vikingarnas “Den stora dagen” om och om igen med tårar i ögonen säger någonting om den jag var då. Kanske inte riktigt i musikalisk fas med andra nioåringar … 36 år senare var vi många som grät till Linnea Henrikssons version av samma låt.
Mode är ett helt eget kapitel. Jag har aldrig riktigt funnit mig tillrätta bland trender och affärernas utbud. Inte har det blivit bättre med åren. För några år sedan var maken och jag på jakt efter jeans till honom. Vi letade ett tag och lyckades väl hitta en modell som kunde passa. På frågan om modellen ”möjligen fanns i en variant där byxorna vid inköp faktiskt var hela” fick jag bara ett mummel till svar. Jag vågar inte tänka på utbudet idag då just jeans verkar säljas med ett minimum av tyg men med desto större vädringshål. Över huvud taget kan besök i klädaffärer ibland leda till svårigheter. Inte helt sällan finner jag mig stå där och fundera över vilken kroppsdel olika plagg ska täcka. Är det en kjol, en topp eller kanske rent av en liten, liten festblåsa för någon av betydligt yngre modell? Det händer att jag och modets vägar plötsligt korsas. Inte ofta, men det händer. “Nice drip” fick jag höra en dag då en gammal övervintrad pullover åkt över en skjorta och jag var på väg till lektion. Av tonfall och sammanhang förstod jag att det var en positiv kommentar. Då gällde det att passa på att sola sig i glansen av att vara lite av ett modeorakel. Tantkoftan är nämligen aldrig långt borta.
Så har vi det här med det skenande livet. Kraven ökar inom alla branscher - ibland självpåtagna men ofta krav där effektivisering och neddragningar gör människor ledsna i onödan. När människor själva lever i tron att de hela tiden måste jaga, prestera och uppnå ständigt föränderliga mål är det lätt att det blir en norm som i farsotsliknande hastighet infekterar oss alla. Allt fler vill ta sig ur det ekorrhjul som är livets stora gåta som ska lösas samtidigt som någon hela tiden ändrar förutsättningarna. Själv står jag också på bromsen och vill inte vara med i hetsen. Inte för att jag inte vill vara med när det händer. Det är något annat. Jag ser att det finns så mycket där ute men att jag inte kan ta till mig allt och då sluter jag mig i stället. Ro finns i det lilla, tryggheten finns i det invanda spåret och i det mindre sammanhanget. Det stora känns övermäktigt och som att jag står och tittar bakom en genomskinlig skärm och inte deltar i samma liv som pågår därute i verkligheten.
Hamnar jag i en folksamling så är det som att jag betraktar mig själv från en annan plats. Att besöka Ica en lördag förmiddag när det myllrar med folk är en liknande upplevelse. Är det riktigt mycket folk så kan jag hitta min egen lilla bubbla och traska omkring. Pandemin har gjort sitt till men ska jag vara ärlig så har det nog alltid varit så.
Kanske handlar det också till viss del om detta att bli vuxen. Med bara året kvar till 50-strecket är det ändå fortfarande lite svårt att identifiera sig med vad det borde innebära. Jag har tagit ansvar på min arbetsplats sedan jag var 25 så med 24 år i arbetslivet borde jag nog ha vant mig vid känslan. Majoriteten på min arbetsplats är unga tonåringar så att man till viss del speglar sig i dem är inte så särdeles underligt. Inte är det heller förvånande att man som mer än deras trippla ålder känner sig i just ett feltillstånd.
Därmed inte sagt att detta är något riktigt fel. Det är bara ett annat sätt att ta sig an och att se på livet. En annan fas. Vi verkar på parallella plan och det är på något sätt tingens ordning.
Skrivaren rättade sig i ledet och synkade ihop sig med datorn igen men jag håller fanan högt när det gäller att hitta min egen variant och mitt eget tillstånd. Det funkar fint, för mig.
