Melodikryss - som gjort för att minnas

Jag hade inte alls planer på att skriva mer om minnen utan hade  snarast tänkt  inrikta mig på nuet och framtiden. Men så blev det lördag och melodikryss och i takt med att melodier och ledtrådar rullades upp satte minnet fart. Det blir ett så tydligt exempel på att minnena sitter i våra sinnen. Det blir som en reflex där i alla fall jag inte har något att sätta emot. Förutom att jag gillar frågesport i största allmänhet så är nog detta en anledning till att jag tycker så mycket om melodikrysset. Det blandar stil och tider på ett sätt som tilltalar mig.

Det började med Monica Z och då tänker jag på när jag fick mina första CD-skivor i början av 90-talet. Jag fick boxen ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas” och då tvingades inhandla en spelare. Samtidigt fick jag inse att LP-skivorna nog skulle ligga lite lågt framöver. Jag fascineras lite av att jag kunde gå från att tycka att Monica var en ganska suspekt figur efter att ha mött henne som Katizis styvmamma till att verkligen njuta av hennes musik. Förmodligen ett resultat av en flicka som växte upp.

Mark Knopfler kämpar tydligen på och ger ut nya album men jag slungas tillbaka till 1985 eller så. Bergsätter  i Motala och ett kök där Annas pappa Hasse talade sig varm om denna skiva. Födelsedagspresent eller julklapp. Dire Straits var bara ett namn för mig då (själv höll jag till i schlagerns värld) men jag minns omslaget på "Brothers in Arms" så väl. Jag tänker vidare på hur det var hemma hos dem och att Annas mamma hade en skiva med en strykfilt på – inte en strykbräda. Där lärde jag mig också att det var dumt att spela poker iförd solglasögon med spegelglas…

Rasmus på luffen fick mig att tänka på en gammal gymnasiekompis som spelade ett av barnhusbarnen i filmen med Allan Edwall. Undrar vad den killen gör nu? Allan Edwall var för mig Emils pappa och herr Nilsson i Madicken men hemma hade vi en box där han sjöng skillingtryck och visor. Jag tyckte det var ganska konstigt men jag lyssnade ändå på en del. 

Oförglömlig är hans roll som Skalle-Per. Vi kan nog alla identifiera oss med Börje Ahlstedts rollfigur Mattis som skriker ut sin sorg och saknad med ”Han fattas mig” när Skalle-Per till sist somnar in. Jag tycker det är ett så bra uttryck. Människor som oönskat försvinner ur våra liv av olika anledningar – de fattas oss. 

När Mio min Mio spelas är det en hel värld av Astrid Lindgren som rullas upp framför mig. Jag hör Astrid själv läsa sina berättelser, jag ser filmatiseringar och jag tar en tur till dagens Tegnérlunden i Stockholm. Jag tänker på den verklighetsbakgrund hon har till sina berättelser och jag tänker på det onda i världen - spejare, förräderi och meningslöst våld och förstörelse av det människor har slitit för att bygga upp.  Finner tröst i osynlighetsmantlar, vackra hästar och vänskap.

En kväll i juni av Lasse Berghagen är en finstämd melodi. Under femmans eller sexans musiklektioner fick vi besök av Mats. Han spelade gitarr och hade ormar. Stora ormar.  Ni förstår vilket intryck det gjorde på en 12-åring. Vi sjöng om den kaxiga myran och så sjöng vi ”En kväll i juni”. Det var någonting speciellt med dessa timmar. Hur skulle jag annars minnas dem så väl 30 år senare. Undrar vad Mats gör nu? Undrar om han fortfarande har ormar?

Van Morrisons stämma och Brown Eyed Girl drar mig lite mer åt nutid. En synnerligen musikalisk kollega spelade och sjöng om Bruce Springsteens "Jersey Girl" fast i svensk tappning ”Grebotjej”. Jag blandar ofta ihop de där titlarna – det är lite så minnet fungerar hos mig - så jag förflyttas till en trivsam personalfest med quiz och trubadur för dryga tio-tolv år sedan.

Madonna sjunger American Pie och jag snabbspolar genom hennes karriär med konstiga kläder och videor som stack ut. Det var en tid då jag följde topplistor och då färgen på Cia Bergs läppstift borde ha blivit copyrightskyddad.  Samma kväll som Olof Palme gjorde sitt livs sista biobesök var även jag på bio. Han såg Bröderna Mozart medan jag såg en film med Madonna.

Alla dessa blandade funderingar far genom mitt inre under den knappa timma jag har radion på. Inte är det underligt att man blir lite trött då och måste ta en liten paus innan dagens trädgårdsslit kan ta fart. Nu ska jag gräva mig genom jordlager och ogräs i stället för i mina tankar. Hopp om framtida skördar ska fylla min dag och fåglarnas kvitter får fylla mitt sinne.