Mina sinnen och mitt minne, del 2

Vid de flesta besök man gör någonstans handlar det ofta om mat eller fika. Det vi äter triggar inte bara våra smaklökar och får snålvattnet att rinna, utan leder också in minnet på vägar tillbaka till det förflutna. Ibland kommer minnena till mig när jag äter men lika ofta kan det räcka med tanken på en maträtt för att sätta fart på tankegångarna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var men jag var nog inte tio fyllda i alla fall. Brorsan och jag var hos mormor och morfar i Linköping. Kanske var det till efterrätt eller så var det som fika. Hur som helst så följde vi med mormor in i köket och till den lilla frysen som då var längst in vid fönstret. Där plockade mormor fram en kartong med glasspinnar. Jag har fått för mig att det var något som hette Nalleglass. Det har funnits ett sådant varumärke men jag har ingen tydlig bild av hur den såg ut. Förmodligen var det en nalle på kartongen, kanske var de orangefärgade. Möjligen var det blå nallar mot en orange bakgrund eller så blandar jag ihop det med något nattlinne jag hade som liten. Det vi fick var i alla fall en pinne vaniljglass med chokladöverdrag. Det var säkert med stora ögon vi tog emot vår sötsak för det var lite högtidligt att få glass av mormor.

Av någon konstig anledning är det jag minns tydligast doften. Inte just doften av glassen utan doften av kartongen glassen var i. Frusen kartong doftar på ett speciellt sätt. Vid efterforskningar har jag upptäckt att de flesta typer av frusen kartong doftar på samma sätt. Det tog ganska många år innan jag upptäckte det för det hör inte riktigt till mina vanor att sniffa kartong... förutom just glasskartonger då. För mig kommer alltid den där doften att för mig tillbaka till lägenheten på Engelbrektsgatan. Genom ett trollslag är jag där och funderar över besök där. Jag hör de extrastarka ringklockorna till dörr och telefon. Jag kan spela upp mormors skånska dialekt och jag kan känna doften av morfars tuggtobak.

Smaken av glass är säkerligen något många kan associera till roliga och glada saker. Det behöver inte vara lika märkvärdigt som ett besök på någon mysig glassrestaurang, men visst är det lite extra att få spinna loss och få en riktigt maffig glass med pynt i form av pappfåglar, parasoll och godis. Nu tar jag oftast kulglass eller sorbet, för även om det kan vara god mjukglass så blir jag alltid lite besviken. Den mjukglass som jag kunde köpa i Östermalmskiosken i Motala under min uppväxt var helt enkelt oslagbar.

På den tiden gillade jag inte våfflor så jag tog den i strut (hur man nu kunde gilla dessa tingestar som mest smakade papp är för mig en gåta) eller i bägare. Oftast tog man blandat. Vanilj/jordgubb, vanilj/banan, vanilj/choklad - det berodde på vilken smak som fanns i maskinen. Synnerligen sällan med strössel eller doppad i choklad. Det var något mjukt och krämigt med den där glassen som tilltalade mina smaklökar. När kiosken bytte ägare försvann även glassreceptet och min bästa glassupplevelse. Det är säkert 25 år sedan jag åt den där glassen men mina smaklökar har väldigt bra minne. Med tankens kraft kan jag få åtminstone en förnimmelse av smaken. Knäppt - ja - men man får vara glad för det lilla.

Både jag och min man är riktiga smörgåsmänniskor.  Han vill inte ha bröd med fågelfrön eller riktigt mörkt bröd, för då rynkas det på näsan. Jag däremot älskar alla former av bröd - från ljust rostbröd till mörkt pumpernickel. En lite seg baguette, en bit varm scones, en limpmacka, en frukostfralla, en läfsa ...  En vanlig knäckemacka med smör och ost är bland det bästa jag vet. För några år sedan råkade jag på ett av TV-kocken Tinas recept på kryddbröd som passar bra till jul. Jag gör två limpor till jul och däremellan längtar jag. Var limpa har sin tid ... och plats. Baguetten äts naturell eller fylld med salami och brie när jag flanerar i mitt hjärtas stad, scones avnjuts till lördagslångfrullen eller till sena kvällen ihop med en gigantisk kopp te. Den frasiga frukostfrallan har sin plats på det dignande hotellfrukostbordet - fylld med pålägg för att orka med en resas alla intryck. Läfsor av den modell jag tänker på har jag inte ätit sedan jag var liten. Det var ett hårt kvadratiskt tunnbröd som skulle fuktas något och ligga en stund under plast för att bli mjukt och kunna rullas ihop. För mitt inre rullas bilder av en tub skinkost upp. Kanske var det en rest från någon utflykt som fick bli pålägg till den något udda typen av smörgås. Gott var det och det gällde att hålla sig framme för alla fyra i familjen tyckte detsamma.

Ett bröd som ligger mig särskilt kärt om hjärtat är farmors jullimpa. En stående julklapp omsorgsfullt förpackad i en med rött snöre hopknuten påse med julklappadress klistrad ovanpå. Om jag tänker efter kan jag känna både doft och smak av limpan tillsammans med en smakrik ost som hörde julen till. Där någonstans måste mina smaklökar fullkomligt ha fastnat för ett gott bröd. Receptet finns säkert någonstans men det blir ändå aldrig samma sak som då. Farmor gick säkert lite på känn och det ska till ett speciellt handlag för att få det riktigt rätt. Kanske var det vid bakandet av dessa limpor som farfar fick hjälpa till med degen. Dubbel kärlek i en limpa. Inte underligt att det fastnade i mitt kulinariska minne.

En annan specialitet hon hade var pepparkakorna. Lite bulliga små gubbar och gummor kryddade med cederolja. Alldeles släta och de godaste pepparkakor jag ätit. Farfar och jag lyckades hitta ett recept när vi letade runt några år innan även han försvann men jag har inte provat det ännu. Jag vet hur mina peppisar brukar bli - ojämna, knöliga och lite brända i kanten. Månne tar jag mod till mig till kommande jul. Lovar i så fall att återkomma med rapport. Tills dess tröstar jag mig med Kronans cederpepparkakor i vacker silvrig burk. De kommer någonstans i närheten. Jag köper mina när jag stannar till i Brunneby utanför Borensberg. Vid mitt senaste besök där språkade jag med en kassörska där om just dessa pepparkakor. Vi var rörande överens om att dessa är de bästa. Senast idag fick eftermiddagens fikapaus kryddas med just en sån citrusdoftande höjdare.

Det blev tyvärr aldrig tillfälle för mig att prata recept med vare sig mormor eller farmor. Det är synd för man kunde nog ha snappat upp både det ena och det andra. Receptböcker säger en del men det är svårt att veta om det som skrevs ner var sådant de faktiskt gjorde eller om även de var som jag och min kära mor - ivriga receptsamlare ...  Jag läser små lappar med förtjusning och ömhet. Handskrivna rader på biljetter eller i ett fullskrivet häfte. En länk till det förflutna. Kanske lagar jag en dag samma rätt som de gjorde eller en rätt de smakat och menat att göra igen. Kanske blir det jag som bakar den där kakan de menat att baka men som föll i glömska på baksidan av ett tummat kuvert.