Mattes egen stalker

De senaste morgonpromenaderna har det varit riktigt skönt väder och även i morse värmde solens strålar. Promenaden blev dock lite annorlunda mot hur jag hade tänkt mig...

Båda våra katter är väldigt sociala. De är gärna med oss vad vi än pysslar med här hemma. Spanar in brädor som ska sågas och sitter gärna bredvid när man rensar ogräs. Vi kollar på TV ihop och de vaktar utanför toan eller duschen.

Eftersom min arbetsplats bara ligger några hundra meter hemifrån så blir det ofta en promenad dit. Detta kan ibland vara förenat med lite trassel då lillkatten gärna vill följa med. Det är ett himla ojande och så springer hon efter via grannarnas trädgårdar. Själv är jag måttligt förtjust i att hon närmar sig vägen och försöker locka henne hem igen. Dock är det inte alltid man har tid att ta en tur tillbaka.

I morse hände just detta när jag skulle ut på min kraftpromenad. Oj, oj, oj vad synd det var om henne. Ni hör ju själva vilket ynk...

Hon gav sig inte och till sist var vi nere vid vattnet vid "skiteka" och verkade inte alls ha några planer på att stanna eller vända trots att hela hon tyckte att det var läskigt att vara så långt hemifrån. Hela svansen var uppburrad. Ena valet var att gå hem med henne och det andra var att ta med henne i famnen. Jag valde det senare.

Hon var inte helt nöjd med att bli buren hela vägen men så fick det bli. Kossorna i hagen var jätteläskiga men annars varvades gnäll med en hel del nyfiket spanande.

Turen fick kortas något men fram till grindarna till Adelsnäs tog vi oss i all fall. Det var rätt mysigt med sällskap men det är inte helt optimalt med en bångstyrig katt i famnen. Jag kan inte påstå att jag rekommenderar det. Vi mötte en karl med sin hund och han tyckte det såg väldigt roligt ut. När vi väl närmade oss kända marker igen fick hon ta sig fram för egen maskin och då trippade hon glatt efter. 

Nu vilar hon ut i vardagsrummet och funderar säkert över nya små hyss.

God morgon!