Jag tycker att det är spännande med teknik men om jag ska lära mig måste jag få ta det i egen takt. Det finns så många verktyg nu för att göra saker intressanta och för att visa bilder. Min nya telefon är väldigt initiativrik och kopplar ihop sig hej vilt med mina bilder som finns lagrade någonstans. Rätt vad det är så pluppar det fram en ny liten film som den har totat ihop. Tur att min fotobas inte innehåller några pinsamheter. Det är mest blommor och katter :-)
Nu när våren är på väg att kämpa sig fram så tänkte jag mig en liten motviktsvideo - mest för att jag råkade ha en mapp med höstbilder att tillgå när jag ville testa hur animoto.com fungerar. Jag ägnade en stunds irritation åt att inte få det att fungera på min mobil (flash är tydligen ännu inte en av mobbens kompisar) innan jag övergick åt att låta datorn göra jobbet.
Höst med hjälp av animoto
Nu går jag ut i vårsolen!
tisdag 11 mars 2014
torsdag 20 februari 2014
Schlager in my heart
Jag vill tro att jag har ett ganska brett register när det gäller musik jag kan uppskatta. Det finns alltid någon gång i stort sett all musik kan passa. I vissa sammanhang är det bara en sorts musik som är helt rätt. Slappa hemma eller storröjning ställer olika krav. Glad popmusik när det är partaj. Vacker klassisk musik när man bara vill njuta. Skön jazz när jag vill känna skön inställning till livet.Vilken känsla att rocka loss på någon av arenorna av modell större till hjältar som Ozzy, Kiss eller Iron Maiden. DET har varit häftiga möten för en tjej vars bas och ingång till musikens värld har varit schlagern.
Säga vad man vill om schlager men den har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Hur skulle den inte kunna ha det. Jag var tio år när Carola slog igenom med buller och bång och därefter smattrade det på med allsköns schlagerlåtar och artister. Schlagermusiken är både trall- och dansvänlig och mestadels lättsmält. För mig representerar den också en trygg barndom. Jag blir glad! Musiken har ätit sig in i mitt inre och jag kan nog nynna med i ett stort antal av de bidrag som var med mellan 83-92. Program spelades in och blandband komponerades. Jag kan inte påstå att det är några djupa kompositioner som har en avgörande betydelse för mänskligheten men nog fyllde den sitt syfte. Musiken är klämkäck med obligatorisk tonartshöjning, texterna är lagom tramsiga och artisternas kläder och frisyrer speglar tiden mode. Oförargligt.
På senare år har det varit lite av ett vågspel att titta på spektaklen. Roliga inslag med glimten i ögat har blandats med bottennapp. Mitt engagemang har (med stigande ålder) mattats något. Kanske har jag också blivit något mer kritisk. Dock är hjärtat öppet och jag dömer inte så hårt. Jag tar det inte på så stort allvar längre och det är ganska skönt.
Jag uppskattar lite glitter, glamour och musikglädje men det är nästan plågsamt att se hur en del artister slår knut på sig själva med utsmyckningar. Lika lite som en dålig film blir bra bara för att den visas på en gigantisk TV så blir inte en riktigt dålig låt och ett tveksamt framförande bättre för att man tar i med kläder, ljus och blingbling.
Mixen av genrer är lite charmig även om även den känns tillrättalagd. Jag kan tycka att det är kul att få möjligheten att vidga mina vyer något - synd bara att det inte direkt får mig intresserad.
Jag fortsätter min musikaliska resa på andra sätt - Spotify och Youtube kombinerat med tips från vänner och elever blir tillsammans med LP-skivor, blandband och CD-skivor en bred musikalisk värld av leva i. Schlagerfrossa kan jag ägna mig åt i väl valda mängder tack vare tekniken. Det bockar och bugar jag för i sann schlageravslutningsposestil.
Herreys 1984 (klassiskt)
Bobbysocks (glädje)
Carola 1983 Carola 1991 (!)
Johnny Logan 1987
Céline Dion 1988 (pipa utan motstycke)
Sofia Källgren 1990 (skumma dojjor på dansarna )
Listan kan göras lång, lång men en schlager får ju bara vara tre minuter så ett sånt här inlägg måste också begränsas.
Säga vad man vill om schlager men den har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Hur skulle den inte kunna ha det. Jag var tio år när Carola slog igenom med buller och bång och därefter smattrade det på med allsköns schlagerlåtar och artister. Schlagermusiken är både trall- och dansvänlig och mestadels lättsmält. För mig representerar den också en trygg barndom. Jag blir glad! Musiken har ätit sig in i mitt inre och jag kan nog nynna med i ett stort antal av de bidrag som var med mellan 83-92. Program spelades in och blandband komponerades. Jag kan inte påstå att det är några djupa kompositioner som har en avgörande betydelse för mänskligheten men nog fyllde den sitt syfte. Musiken är klämkäck med obligatorisk tonartshöjning, texterna är lagom tramsiga och artisternas kläder och frisyrer speglar tiden mode. Oförargligt.
På senare år har det varit lite av ett vågspel att titta på spektaklen. Roliga inslag med glimten i ögat har blandats med bottennapp. Mitt engagemang har (med stigande ålder) mattats något. Kanske har jag också blivit något mer kritisk. Dock är hjärtat öppet och jag dömer inte så hårt. Jag tar det inte på så stort allvar längre och det är ganska skönt.
Jag uppskattar lite glitter, glamour och musikglädje men det är nästan plågsamt att se hur en del artister slår knut på sig själva med utsmyckningar. Lika lite som en dålig film blir bra bara för att den visas på en gigantisk TV så blir inte en riktigt dålig låt och ett tveksamt framförande bättre för att man tar i med kläder, ljus och blingbling.
Mixen av genrer är lite charmig även om även den känns tillrättalagd. Jag kan tycka att det är kul att få möjligheten att vidga mina vyer något - synd bara att det inte direkt får mig intresserad.
Jag fortsätter min musikaliska resa på andra sätt - Spotify och Youtube kombinerat med tips från vänner och elever blir tillsammans med LP-skivor, blandband och CD-skivor en bred musikalisk värld av leva i. Schlagerfrossa kan jag ägna mig åt i väl valda mängder tack vare tekniken. Det bockar och bugar jag för i sann schlageravslutningsposestil.
Herreys 1984 (klassiskt)
Bobbysocks (glädje)
Carola 1983 Carola 1991 (!)
Johnny Logan 1987
Céline Dion 1988 (pipa utan motstycke)
Sofia Källgren 1990 (skumma dojjor på dansarna )
Listan kan göras lång, lång men en schlager får ju bara vara tre minuter så ett sånt här inlägg måste också begränsas.
lördag 4 januari 2014
2013 till handlingarna - ett år där känslorna har fått ta plats
Varje år bjuder på sina prövningar och svängningar. Händelser som blir till livserfarenheter. 2013 var inget undantag utan ett år som innebar att hela spektrumet av känslor fick komma fram. Det har hänt roliga, fantastiska saker och jag har skrattat så mycket. Det har också hänt riktigt tuffa saker som fått mig att vara både riktigt, riktigt arg och riktigt, riktigt ledsen. Skratt, sorg, glädje, besvikelse, förlåtelse, ilska, hopplöshet, hoppfullhet, lycka, nyfikenhet, oro, lugn, liv och död. Det har känts att jag lever!
När det blir för tufft får jag bryta ihop och komma igen. Omger jag mig med positiva synsätt och tar hjälp av rätt personers tankar och stöd så kan jag få perspektiv och göra det bästa i den stunden. Att låta tiden hjälpa till är också en viktig faktor för min del. Några andetag, en god natts sömn, lite tanketid. Det gäller i det lilla och i det stora. Vissa saker har jag inte kunnat påverka alls utan har bara fått hitta ett sätt att förhålla mig till.
Ilska är sällan konstruktivt och dessutom blir jag så förfärligt trött av att vara arg. Sorg dränerar också på energi. Det är inget farligt att känna jobbiga känslor och det är ingenting att vara rädd för. Det ger ytterligare en dimension till livet och hjälper mig att uppskatta det som är härligt och gott. Samtidigt är ilska och sorg inte något jag önskar någon.
Glädje och de positiva sidorna av livet är däremot något jag önskar alla. Att få (och ge) en komplimang, att få en oväntad hälsning från någon i vars liv jag är viktig, att överkomma en svårighet, att känna vårsolen i ansiktet, att få prata länge, länge med en vän eller att känna tacksamhet och ödmjukhet över livet. Jag har nog alltid försökt göra det bästa av nuet, även när det inte har gått som jag tänkt, men det senaste året har jag blivit än mer ödmjuk och det har gett mig verktyg att prioritera vad som är viktigt just för mig.
2014 ser ut att ha flera ljusglimtar i beredskap, både för egen del och för vänner till mig. Jag tar gärna ett år i positivitetens tecken. Omtanke, tillfrisknande, genomtänkta beslut och fortsatt uppskattande av livet är några ledord. Där ska även skratt och spontanitet få plats.
När det blir för tufft får jag bryta ihop och komma igen. Omger jag mig med positiva synsätt och tar hjälp av rätt personers tankar och stöd så kan jag få perspektiv och göra det bästa i den stunden. Att låta tiden hjälpa till är också en viktig faktor för min del. Några andetag, en god natts sömn, lite tanketid. Det gäller i det lilla och i det stora. Vissa saker har jag inte kunnat påverka alls utan har bara fått hitta ett sätt att förhålla mig till.
Ilska är sällan konstruktivt och dessutom blir jag så förfärligt trött av att vara arg. Sorg dränerar också på energi. Det är inget farligt att känna jobbiga känslor och det är ingenting att vara rädd för. Det ger ytterligare en dimension till livet och hjälper mig att uppskatta det som är härligt och gott. Samtidigt är ilska och sorg inte något jag önskar någon.
Glädje och de positiva sidorna av livet är däremot något jag önskar alla. Att få (och ge) en komplimang, att få en oväntad hälsning från någon i vars liv jag är viktig, att överkomma en svårighet, att känna vårsolen i ansiktet, att få prata länge, länge med en vän eller att känna tacksamhet och ödmjukhet över livet. Jag har nog alltid försökt göra det bästa av nuet, även när det inte har gått som jag tänkt, men det senaste året har jag blivit än mer ödmjuk och det har gett mig verktyg att prioritera vad som är viktigt just för mig.
2014 ser ut att ha flera ljusglimtar i beredskap, både för egen del och för vänner till mig. Jag tar gärna ett år i positivitetens tecken. Omtanke, tillfrisknande, genomtänkta beslut och fortsatt uppskattande av livet är några ledord. Där ska även skratt och spontanitet få plats.
Stor kram till alla såhär några dagar in på det nya året!
tisdag 17 december 2013
December, december
Nu när vi äntligen tagit oss igenom mörka, mörka november är julens och ljusets december här.
I skolans värld innebär december att man gör ett slags bokslut, samlar ihop, bedömer och sätter betyg - en process som kräver energi och eftertanke. Det jag lider av mest av på mitt jobb är bristen på tid till reflektion och utvärdering. Jag ska hela tiden planera för att komma vidare och den sammanhållna och ostörda tid jag behöver för att kunna fokusera saknas helt. Det blir en liten stund här och en liten stund där. Om jag har tur. I vår verksamhet händer det alltid så många "runtomkringsaker" som tar tid, energi och uppmärksamhet från det som är vårt huvudsakliga uppdrag att det ibland är ett under att lektioner ens kan genomföras med ett genomtänkt innehåll. När december är här blir det då ett digert arbete när det är dags att samla krafterna för att göra en helhetsbedömning av terminens insatser. Det blir inte direkt bättre av att mörkret slukat energi i samma takt som vattnet rinner ur en öppen kran.
Nu är betygen satta och det är bara en del kloka ord kvar att skriva till klasserna så jag kan känna att jag är någorlunda i fas och det är en härlig känsla. (Tänker absolut inte på kaoset på skrivbordet, alla uppgifter jag borde vara igång med att planera, all spännande och utvecklande fortbildning jag skulle vilja ägna mig åt, alla kloka utbildningsbloggar jag vill läsa, spännande dataprogram och hemsidor jag skulle vilja utforska och tänker framför allt inte på de kartonger jag fortfarande inte hunnit plocka upp sedan flytten i juni - jag har bara desperat rotat runt där i jakt på den där boken jag vet finns någonstans ...) För min egen hälsas skull måste jag prioritera och sluta ha dåligt samvete för allt jag tycker jag borde hinna med under min arbetsvecka. Jag hinner det jag hinner helt enkelt. Inte helt lätt men jag försöker i alla fall.
Efter flera års stressande har jag tydligt märkt att min förmåga att hålla många bollar i luften har försämrats kraftigt. Jag känner själv hur jag blir snurrig och irriterad när det blir för mycket så då är det bara att lyssna på kroppen. Jag trivs med mitt jobb och planerar att vara kvar länge än så då är det bara att backa och att hitta strategier för att orka. Fantastiska kollegor i stort och smått är en nödvändighet för att det ska fungera alls. Humor, ödmjukhet och självdistans är andra bra hjälpmedel.
Decembers ljus och julprydnader kommer som balsam på själen. Glittrande stjärnor och julgardiner tillsammans med tomtar från förr får mig att le och att tänka på tider som flytt och hjälper mig också att prioritera rätt. Att titta på gammelmoster Sagas små "Staffan-och-fålarna-fem-figurer" fyller mig med ömhet och tacksamhet att vara en del av historien. I lådan jag fick i arv bifogades en liten lapp med figurernas historia - trots ett ganska lågt pris fick de införskaffas en i taget då kassan var skral.
I väntan på den riktiga granen har jag plockat fram min fina, lilla konstgjorda gran. Tårarna trillade nerför mina kinder när jag monterade upp den. Senast jag satte upp den var för två år sedan - hos min farfar. Då hade han bara en knapp vecka kvar att leva.
Under planeringen av julens firande tänker jag mycket på jular som passerat genom livet. Jag hade lyckan att få fira nästan alla min barndoms jular tillsammans med både mormor, morfar, farmor och farfar. Vilken lyx! Jag har bara positiva minnen. Dofter, smaker känslor av spänning och förväntan. Det enda negativa skulle i så fall vara all denna väntan på julklappsutdelningen! Tur att vi försågs med julstrumpor redan på morgonen. Det hände att jag höll mig vaken ända tills mamma och pappa gick och lade sig framåt småtimmarna och redan då tog mig en liten tjuvtitt i vad årets strumpa hade att erbjuda. Trots fyllda fyrtio ser jag fortfarande fram emot den där strumpan!
Bjussar på några bilder från julen jag firade som 16-åring, 1989.
Nu vänder det snart och mörkret får ge sig till förmån för ljuset. Kanske får vi så småningom lite lagom med snö också som ett vackert florsockertäcke.
Jag tar mitt positiva sinne till hjälp och blickar fram mot 2014. Ett år som ska fyllas med spännande händelser, glädje, sorg, ilska, nyfikenhet och allt det där som ingår i LIVET!
I skolans värld innebär december att man gör ett slags bokslut, samlar ihop, bedömer och sätter betyg - en process som kräver energi och eftertanke. Det jag lider av mest av på mitt jobb är bristen på tid till reflektion och utvärdering. Jag ska hela tiden planera för att komma vidare och den sammanhållna och ostörda tid jag behöver för att kunna fokusera saknas helt. Det blir en liten stund här och en liten stund där. Om jag har tur. I vår verksamhet händer det alltid så många "runtomkringsaker" som tar tid, energi och uppmärksamhet från det som är vårt huvudsakliga uppdrag att det ibland är ett under att lektioner ens kan genomföras med ett genomtänkt innehåll. När december är här blir det då ett digert arbete när det är dags att samla krafterna för att göra en helhetsbedömning av terminens insatser. Det blir inte direkt bättre av att mörkret slukat energi i samma takt som vattnet rinner ur en öppen kran.
Nu är betygen satta och det är bara en del kloka ord kvar att skriva till klasserna så jag kan känna att jag är någorlunda i fas och det är en härlig känsla. (Tänker absolut inte på kaoset på skrivbordet, alla uppgifter jag borde vara igång med att planera, all spännande och utvecklande fortbildning jag skulle vilja ägna mig åt, alla kloka utbildningsbloggar jag vill läsa, spännande dataprogram och hemsidor jag skulle vilja utforska och tänker framför allt inte på de kartonger jag fortfarande inte hunnit plocka upp sedan flytten i juni - jag har bara desperat rotat runt där i jakt på den där boken jag vet finns någonstans ...) För min egen hälsas skull måste jag prioritera och sluta ha dåligt samvete för allt jag tycker jag borde hinna med under min arbetsvecka. Jag hinner det jag hinner helt enkelt. Inte helt lätt men jag försöker i alla fall.
Efter flera års stressande har jag tydligt märkt att min förmåga att hålla många bollar i luften har försämrats kraftigt. Jag känner själv hur jag blir snurrig och irriterad när det blir för mycket så då är det bara att lyssna på kroppen. Jag trivs med mitt jobb och planerar att vara kvar länge än så då är det bara att backa och att hitta strategier för att orka. Fantastiska kollegor i stort och smått är en nödvändighet för att det ska fungera alls. Humor, ödmjukhet och självdistans är andra bra hjälpmedel.
Decembers ljus och julprydnader kommer som balsam på själen. Glittrande stjärnor och julgardiner tillsammans med tomtar från förr får mig att le och att tänka på tider som flytt och hjälper mig också att prioritera rätt. Att titta på gammelmoster Sagas små "Staffan-och-fålarna-fem-figurer" fyller mig med ömhet och tacksamhet att vara en del av historien. I lådan jag fick i arv bifogades en liten lapp med figurernas historia - trots ett ganska lågt pris fick de införskaffas en i taget då kassan var skral.
 |
| Moster Sagas figurer - ett kärt arv |
I väntan på den riktiga granen har jag plockat fram min fina, lilla konstgjorda gran. Tårarna trillade nerför mina kinder när jag monterade upp den. Senast jag satte upp den var för två år sedan - hos min farfar. Då hade han bara en knapp vecka kvar att leva.
 |
| Farfar och jag på granjakt i Knybblan. Jag var rejält påpälsad med vinröd overall och gosig öronlappsmössa. Minns att vi fick parkera lååångt bort och pulsa genom snön. |
Under planeringen av julens firande tänker jag mycket på jular som passerat genom livet. Jag hade lyckan att få fira nästan alla min barndoms jular tillsammans med både mormor, morfar, farmor och farfar. Vilken lyx! Jag har bara positiva minnen. Dofter, smaker känslor av spänning och förväntan. Det enda negativa skulle i så fall vara all denna väntan på julklappsutdelningen! Tur att vi försågs med julstrumpor redan på morgonen. Det hände att jag höll mig vaken ända tills mamma och pappa gick och lade sig framåt småtimmarna och redan då tog mig en liten tjuvtitt i vad årets strumpa hade att erbjuda. Trots fyllda fyrtio ser jag fortfarande fram emot den där strumpan!
Bjussar på några bilder från julen jag firade som 16-åring, 1989.
 |
| Härligt julpiffig i jeansskjorta, förmodad trikåkjol och käck julscarf. Pia i famnen och Lady på golvet. |
 |
| Mamma fick en kokbok |
 |
| Morfar visar upp årets kofta och farmor var allmänt julglad |
 |
| Pappa fick en rakapparat - verkar som det var en lyckad present |
Nu vänder det snart och mörkret får ge sig till förmån för ljuset. Kanske får vi så småningom lite lagom med snö också som ett vackert florsockertäcke.
Jag tar mitt positiva sinne till hjälp och blickar fram mot 2014. Ett år som ska fyllas med spännande händelser, glädje, sorg, ilska, nyfikenhet och allt det där som ingår i LIVET!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)