Full fart från start

Rivstart är månne det enda sättet att dra igång en ny termin. Hur man än försöker förbereda sig så går det inte fullt ut. I skolans värld händer alltid oförutsedda saker. Oftast är det inga dramatiska händelser men de är alltid många. På väg att ordna något dyker det först upp ett nytt ärende följt av ännu ett och sedan rullar det på. Det är då inte säkert att det där första uppdraget blir kvar i minnet utan man får ta en ny tur och då med en lapp i högsta hugg. 

Tid för eftertanke och reflektion är helt klart en bristvara. Schemat kan se ut som om det finns några luckor men alla som arbetar i skolan vet att det bara är en pappersprodukt. När en dag har varit riktigt intensiv sjunker man ofta ner vid skrivbordet med tom blick och tankeverksamheten går ner på sparlåga. Särskilt påtagligt blir detta i början av ett nytt läsår och med en ny klass. Nu är det många nya rutiner som ska sättas och det tar kraft. Både av ungdomar och av vuxna.

Många vittnar i vuxen ålder om att högstadietiden var en tuff tid i livet. Själv tänker jag inte tillbaka min egen tid på det sättet även om det naturligtvis inte var problemfritt. Kanske har jag lagt de jobbiga upplevelserna bakom mig. Att växa upp är skratt och tårar medan man balanserar mellan barndom och ungdom. Om man får göra det i ett sammanhang där man känner sig uppskattad och trygg är det ändå hanterbart. Jag vet i alla fall att jag tyckte mycket om mina klasskamrater och att jag omgavs av trygga vuxna. Min egen familj och släkt, kamraters föräldrar och mina lärare har alla sin del i min tonårstid. 

Jag hoppas att min och alla mina kollegors närvaro i alla dessa ungdomars liv också kan bidra till någon slags trygghet och självkänsla för dem. Detta är nog den huvudsakliga anledningen till att jag valde lärarbanan. Alla bär vi vårt bagage genom livet. En del är tungt och annat lyfter oss. Framåt kommer vi oftast på egen hand men det är fint att kunna hjälpas åt och att känna att man inte behöver vara ensam.

Nystart

Ännu en gång står jag inför en nystart. Laddad men ändå på så många sätt helt ovetande om vad som ska ske under det här läsåret. Över 120 ungdomar har kommit till vårt arbetslag. Vilken utmaning! Alla är olika individer med skiftande erfarenheter och saker att lära mig. Entusiastiska, avvaktande, trötta, pigga, busiga, ambitiösa och med många glimtar i ögonen.

Under de tre år vi ska få rå om dem kommer så mycket att hända. Vi kommer skratta, gråta, förmana och förundras. Valpiga tonårsaspiranter kommer att bli unga vuxna och vi får vara en del av den resan. Jag tycker det är lika häftigt varje gång. Bäst är det när vi alla drar åt samma håll. Unga tonåringar har ju som uppgift att pröva och att se hur långt de kan gå innan gränserna dras åt men de flesta är ändå med på vart de ska. Bakom den morgontrötta eleven som stretar emot finns ett hjärta som förstår att vi vuxna vill dem väl.

Vi vill rusta dem för ett liv där de vågar ta för sig och kan hävda sin rätt utan att köra över andra. Alla har samma rätt att få lära sig och att få vara just den individ man vill.

Skolan är på så många sätt en synnerligen krävande miljö som kräver alltför mycket av oss som arbetar i den. Men just nu, när terminen precis ligger i startgroparna och så mycket är oskrivet kan jag välja att lägga mitt fokus på alla de fantastiska människor som gör mitt arbete till världens bästa.

Höst - det vackra förfallet

Att leva med årstidernas växlingar är en utmaning och en ynnest. Var tid har sina förtjänster. Det är som med ett dygn och vi behöver både aktivitet och vila. Våren är morgonen, sommaren den ljusa dagen, hösten är tid för att hitta kvällens lugn och göra sig redo för den slumrande vintern - natten.

När regnet smattrar och vinden friskar i som i morse är jag kanske aningens tveksam till höstens förtjänster. Katterna verkar rörande ense med mig och till och med vår nattsuddare och wannabe-tuffing föredrar att vara inomhus. Så kommer solen och får de sista kvarvarande löven att lysa. Turen kring huset blir en liten upptäcktsfärd. Markens färgade matta är mjuk under mina skor. 

Vackra röda nypon, en blomställning, några grenar - höstens trädgård är här.

Den multnande naturen gör sig redo att återigen hämta kraft och sätta fart efter välförtjänt vila. 

Idag tänker jag på döden (och livet)

En helg som denna är det inte så konstigt att man tänker på döden. Jag tänker inte sådär otäckt och hemskt, mera sorgset och eftertänksamt.

Jag känner saknad och tomhet men också en större närhet till de människor som berört mitt liv och som fortsätter att göra det från någon plats som för mig är okänd. Människor som slutat sina liv innan de ens hunnit ta fart, sjukdomar som envist plockat med sig bit efter bit av liv som borde ha fått vara längre. Trötta människor som omfamnats av döden som en befriare efter långa och innehållsrika liv. Kvar står vi som fortfarande har tid kvar. Tårar som rinner och hjärtan som värker av saknad. Men vi har även ansikten som ler ömt åt glada minnen och en livskraft som bär oss vidare.

Min farfar är den person jag saknar allra mest just nu. Idag är hans födelsedag och jag har ätit en god korv- och köttbullemacka till kaffet framför brasan för att minnas. Det hade han tyckt om.

Han och farmor vilar ute i vackra Lilla Aska och även om jag blir ledsen över att besöka deras grav så känner jag också en stor trygghet. Kyrkogårdar handlar lika mycket om liv och kärlek som om sorg. Alla ljus som brinner, alla fina kransar och blommor. Så många människor och människoöden som berört.

Några naturens kransar till mormor, morfar, farmor och farfar.

Den här helgen är för mig en stillsam och finstämd tid så allt firande med utklädda Halloweenfirare gör mig ganska illa berörd. Vi har fått besök av några söta små monster här vid dörren och de har fått sitt godis. Ungarna tycker det är roligt och bjuder till så då ställer jag upp på det, även om jag helst skulle slippa. Det är liksom inte läge att ta någon diskussion när det plingar till på dörren. Helger och högtider förändras och influenser från "Amerikat" utsätts vi för varenda dag. Kanske vill andra människor ha ett annat förhållningssätt till döden. Det måste man acceptera i så fall men det är inte helt lätt att bryta sin eftertanke och hantera mötet med ens de sötaste små utklädda monster. Var sak skulle kunna ha sin tid i just det här fallet.

Livet innebär motgångar och sorger men min melodi har alltid varit att blicka framåt och uppåt. Man kan inte sopa undan sorgen för den bär man med sig vare sig man vill eller inte, men den kan få vara som en liten amulett. En känsla som finns där, en detalj som inte tar över men som ändå har en viktig plats eftersom den formar våra liv. Det är fint med en eftertänksam tid för att sedan komma vidare och leva det liv vi har. Vem vet vilka spännande händelser som ligger framför oss. Det är en lycka att få vara med.

Aldrig blir livet så levande som i dödens närhet.