50 - en resa som heter duga del 2

I synnerligen god tid gav vi oss iväg från Violvägen. Katterna skulle vara i goda händer med May och Pelle. Tänk att ha så fina svärföräldrar som ställer upp och bor hos oss när vi är borta. Tänk så skönt för våra missar att ha den lyxen. Singha är rätt krävande och hon har stenkoll på alla lappar med instruktioner ... Saga är nöjd bara hon får mat och ett knä att sova i.

Singha

Efter ett kortare frukoststopp anlände vi till Arlanda och möttes av ... försening. Inte så fasligt lång tid men man behövde inte stressa med varken lunchfocaccian eller bubblorna. Säkerhetskontrollen var ytterligt noggrann då någonting i min typ tomma handväska väckte misstänksamhet och den fick åka runt både två och tre gånger innan jag kom igenom. Såklart är jag tacksam över att man inte tar lätt på svåridentifierade siluetter men det är fortfarande höljt i dunkel vad det var som verkade skumt. 

Flygresan gick fint och vi landade på brittisk mark enligt utsatt tid. Väskorna var också med och resan kunde fortsätta in mot centrala London. Det kan vara så att vi klev in i den äldsta tunnelbanevagnen som nu är i bruk men den gjorde sitt jobb om än lite väl skramligt. För att slippa byten blev det en promenad längs ena kanten av Hyde Park för att komma fram till vårt hotell. Det vara skönt att sträcka på sig lite men man blev samtidigt påmind om att det som på kartan ser lite lagom långt ut faktiskt är rätt långt när det handlar om en storstad. Hemma i Åtvid går man från ena änden till den andra på ca 20 minuter ...

I foajén var det fullt med poliser och det kändes som om vi klivit rakt in i en brittisk deckare. Enligt en portier berodde polisnärvaron på ett olycksfall då någon ramlat men mängden var oproportionerlig så det gjorde det bara ännu märkligare. De försvann snart och vi hade annat att fundera på för att kicka igång vår resa. Efter några varv runt kvarteret hittade vi ett trevligt hak där vi kunde käka. Min man är bra på att hitta schyssta ställen. 

Vår jakt på någotsånär udda öl tog oss till en ombyggd kyrka som visade sig vara en guldgruva. Flera olika sorters mat där det italienska dominerade, ljuvlig gelato och tysk öl samlad i en fantastisk omgivning. Efter att slaviskt ha följt "En plats på landet" och andra husprogram i brittisk miljö har vi sett en hel del ombyggnationer av gamla bykyrkor. Märkligt men fint att göra om dessa till en samlingsplats av annan art. St Mark's Church har efter varsam renovering blivit Mercato Mayfair.

OMG - denna gelato!

Födelsedagen skulle komma att ha mycket att bjuda på. Väckning skedde med födelsedagssång och presenter från maken. Smycken och en ny och alldeles egen smart watch gjorde mig lika glad som överraskad. Det faktum att han helt frivilligt följt med mig på resan och dessutom skulle stå för kvällens middag (som han dessutom bokat) var stort nog. Frukosten intogs och telefonen ringde men då den var på ljudlöst (lätt opraktiskt, jag vet!) hann jag inte svara. Ulle var dock ihärdig och ringde igen och bjöd på skönsång ihop med sin klass. Min fina dödspolare hade dessutom konspirerat med maken både med kort och äkta bubbel så i sann hobbitanda fick även en second breakfast intas. Tveksamma glas men synnerligen gott för såväl själ, hjärta och humör. 

Solen strålade och vi tog oss ut på en rejäl promenad. Helt i min smak. Lite shopping, sightseeing och besök hos tavlan på National Gallery. Jag är ganska lättroad och vill bara få bekräftat att alla platser finns kvar. Monetärt bidrag från mina omtänksamma föräldrar fick finansiera en lagom lyxig Afternoon Tea. Jag hade i förväg noggrant kontrollerat att även kaffe serverades. Att utsätta maken för att behöva ens sippa på lite te är inte ett alternativ. Det var rejält med tilltugg men vi lyckades peta i oss det mesta. Glada i hågen tågade vi vidare mot en rejäl livsmedelsaffär för att fylla på lagret med crumpets. Erfarenhetsmässigt är det svårt att hitta i mindre supermarkets så numera chansar jag inte utan går till Sainsbury's i närheten av Victoria. Utbudet var inte riktigt lika imponerande som senast jag var där men fullt tillräckligt för att jag skulle kunna förse mig! 

Tre favoriter - crumpets, fudge och gooseberry fool

Att ta sig fram med buss har tidigare inte varit ett alternativ för mig. Jag har tyckte det har varit knepigt att hitta rätt och att betala. Stärkt av tidigare guidning (tack Nina) och av smidigheten att numera bara dra sitt kort utan att tänka på exakta summor begagnade vi nu oss av möjligheten att svinga oss på de röda dubbeldäckade skönheterna ett flertal gånger. Nu hade vi bara hunnit åka ett stopp innan det dessutom var biljettkontroll. Inte en sån där smygande då en eller två kontrollanter går på. Nej, nu kom 6-7 stycken ombord och det stod dessutom ett helt gäng med poliser utanför. Vi sträckte nog på oss lite extra helt automatiskt (man blir ju nervös när det blir kontroll) men var glada över att vi skött vår betalning på ett smidigt sätt. Den kille som försökte komma undan fick betala böter direkt på plats. Tips: betala!

Ordentliga bussresenärer

Även en födelsedagsfirare behöver vila lite för att orka med så en mellanlandning på hotellet var välbehövlig. Siesta är fint även om det inte är värmen som tar på turistens energi en januaridag. Det kan också vara en ålderssak men underskatta inte ett klassiskt gubb- eller tantvil på eftermiddagen. 

Kvällens måltid var sedan länge bokad på en trivsamma Blacklock City där både bra kött och ett klokt tänk kring att ta tillvara på köttet står i centrum. För några år sedan sniffade mina resenärskamrater sig fram till detta ställe och det kom att bli lite av en favorit. Just den här restaurangen ligger i en gammal elstation i en källarlokal men man måste veta om att den finns där för att se ingången. Jag gillar när köttet kan ackompanjeras av annat än bara pommes andra potatisvarianter och här finns en del udda val. Göran hade som sagt ansvarat för bokningen och i väntan på middagsdags besökte vi några olika pubar. Det är mysigt att bara komma in i helt olika atmosfärer men rackarns vilken hög ljudvolym britterna drar upp. 

Vi gled hur som helst in och fick vårt bord. Lite underligt var det att det inte var ett bord för två utan fyra men inte tänkte jag något särskilt på. Inte heller när en av kyparen frågade hur många vi var så reagerade jag. Göran var dock lite väl trög när det gällde menyn och väldigt intresserad av att kolla in faciliteterna ... I godan ro spanar jag in menyn och försöker bestämma mig när jag hör sång ... sång på svenska ... hmmm ... det är en födelsedagssång. När jag lyfter blicken ser jag två synnerligen bekanta ansikten. Det är Carina och Johan (Görans syrra och hennes man) som kommit till London för att överraska mig. Överraskad blev jag verkligen och riktigt glad! Dessutom imponerad över att Göran hade lyckats hålla tyst om detta. Det blev en fin och glad kväll som avlutades på en cocktailbar där volymen om möjligt var ännu högre än på pubarna. Det gäller ju att hänga med och inte bli alltför bekväm bara för att man har fyllt 50 ;-) Nöjd, nöjd, nöjd efter en dag som passat mig perfekt med många intryck och överraskningar somnade jag gott. 

Skapligt överraskad

Partygänget

Lördagens väder var även det soligt och lite kallt. En kort busstur tog oss till Regent's Park.  Naturligtvis är det mysigare när det är betydligt grönare och riktig blomsterprakt men Londons olika parker funkar alla årstider. Stegen riktades norrut till förmiddagens mål som var Camden Lock. Ett virrvarr av olika små butiker och matstånd av alla de slag. Det finns mycket att titta på och en del fynd att göra.  Överraskningsparet gjorde oss sällskap <3. Vi pratade så mycket att det blev lite fel först med tunnelbanan och sen med att orientera oss på kartan men vad gör väl det.

Regent's Park

Eftermiddagens programpunkt var att titta på Stand Up. Det har blivit ett stadigt inslag de senaste resorna att glida in på Top Secret Comedy Club och låta sig underhållas. Det är lite av en chansning men jag har skrattat mycket varje gång. Vid samtliga tillfällen har det varit flera olika komiker som kört ca 15-20 min var. Ibland testas det nya nummer eller så finslipas något beprövat. Biljetterna kostar bara några pund och efteråt uppmanas man bidra med ytterligare några pund eller vad man nu tycker att det kan vara värt. Rekommenderas verkligen att boka biljett om man har vägarna förbi men kom i tid för det blir snabbt fullt.

Resten av dagen ägnades åt lite avslappnat turistande i Covent Garden och runt Leicester Square. Fish and Chips går alltid ner och det är fint att bara njuta lite av storstadens vimmel och turistmyller. Det är det jag gillar bäst med London - att bara strosa omkring och vara där!

M & M's World

Söndagen kom och det var dags att göra sig redo för att åka hem. Det var lite fler minusgrader och morgonpromenaden genom ett frostigt Hyde Park blev en vacker men kylslagen historia.

Hyde Park

Hotellet vi bodde på -  Hard Rock Hotel - hade en hel del musikreferenser. Roligast var nog denna:

På dörren till ismaskinrummet

Ett sista stopp på Fortnum & Mason skulle hinnas med innan det var dags att ta tunnelbanan ut till Heathrow. Bagaget fick plats, timingen var bra och frukostbuffén hade sett till att magarna var ordentligt mättade. 

Nöjda med resan och lyckligt omedvetna om att det skulle vara ett tag kvar ...

Väl framme gjorde vi som man brukar och spanade mot de stora tavlorna med avgångstider. Där stod det ingen tid alls utan bara ordet "Cancelled". What! Vi fick titta efter ett par extra gånger för att få det att sjunka in. Förseningar har jag varit med om men att ett plan har blivit inställt däremot - det har jag inte råkat ut för.

Jag kände hur jag mentalt kliade mig lite i huvudet och försökte processa tankarna. Det första som slår en är att man ju måste hem. Hur skulle vi göra nu? Ska man hitta någon liten disk med personal eller hur bär man sig åt?! British Airways hade då precis skickat mail och uppdaterat appen med att vi var ombokade på "next available flight". Skönt men bara ett krux. Det planet skulle gå först klockan sju - morgonen därpå!  Inte så mycket mer än att gilla läget då. Vi högg tag i en kille som hade som uppgift att peka folk i rätt riktning och han upplyste oss om att vi själva fick boka hotell och fixa med mat för att därefter skicka kostnaderna till flybolaget. Smidigt med mobilen och bokningsappar för bara minuter senare var vi på väg till ett hotell som låg vid en annan terminal. Efter lite hisstrassel kom vi till sist rätt och installerade oss i ett fint rum med utsikt över flygplatsen. Då blev det tydligt varför de flesta plan var inställda. Dimma. Sikten var minst sagt begränsad nere vid marken. Typiskt men nu fick man ta tag i resten av praktikaliteter. Möten fick bokas om och lektioner planeras och katternas väktare fick återinkallas.

En kväll till i London skulle ju vara kul att ändå göra det bästa av så det var ingen mening med att hänga läpp. Dessutom var Carina och Johan fortfarande kvar så då skulle vi ju kunna käka middag med dem och få en fin kväll innan klockan skulle ringa vid 04-hugget. "Vi tar tunnelbanan tillbaka in till centrala London". Perfekt! Trodde vi ja ...

Det finns mycket som kan göra att tåg blir försenade och den här kvällen var den en man som hade barrikaderat sig på ett tåg och sen på ett tak på en station. Detta gjorde att tågen först blev försenade och sen att det stod helt still. De två strandade resenärerna kom då inte så långt på resan in mot London. Efter lite tankeverksamhet beslutade vi oss för handlingskraft och gick helt enkelt av tåget vid den station där det verkade ha strandat permanent.

Utan en aning om hur det såg ut runtomkring eller hur vi skulle ta oss därifrån traskade vi mot det som ändå verkade vara de centrala delarna av det för oss helt okända samhället. Stärkt av min nu ansenliga livserfarenhet som halvsekelstant lyckades jag googla fram en busslinje och hitta rätt läge för bussen för att kunna ta oss tillbaka till Heathrow igen. En mörk seneftermiddag i Hounslow lockade inte så mycket. Dessutom var det kallt och riktigt rått i luften - sådär som det kan bli när det är dimma ... Naturligtvis var även den där bussen rejält försenad men har man inget val så står man vackert vid busshållplatsen och känner sig inte det mista bitter när precis varenda annat bussnummer har passerat och alla andra resenärer har fått påbörja sina resor åt för dem förmodligen kända resmål. Inte - bitter - alls ... Vi skådade i alla fall en fin solnedgång och när 111:an till sist kom så fick vi en härlig 45 minuters sightseeing i förorten. I mörker!

Vyn var ju vacker

Rundtur

Nu gick det ingen nöd på oss för hotellet hade både utmärkt restaurang och bar med mycket trevlig och gullig personal. Vi fick en fin kväll och det blev ändå ett bra avslut på resan. Trodde vi ja ...

Tröstbubblor

Klockan ringde lite innan fyra och Göran tog sin vana trogen en morgondusch. Jag själv försökte vakna till och kollade för säkerhets skull in mail och app. Fick gnugga ögonen ett par extra gånger då jag återigen möttes av orden "cancelled" och "next available flight" Nya tiden var 10.45 - påföljande dag! Fick börja om hela proceduren med vikarieinstruktioner och ombokningar av möten. Som tur var kunde vi behålla samma rum en natt till och nu bokade jag även in en rejäl frukost. Kändes lite som rutin nu att gilla läget och det positiva i eländet var ändå att vi skulle kunna utnyttja den här dagen till fullo och att vi inte skulle behöva starta så tidigt dagen därpå.

Framåt förmiddagen började dimman lätta 

Problemen med tunnelbanan kvarstod - läste senare att förhandlingarna med mannen på taket hade fortsatt till morgonen - så vi tog den nya Elizabethan line in till centrala London. Vi fick komplettera garderoben något och såg sedan till att turista oss rejält till fots hela dagen lång.

Neil's Yard

Borough Market

Tur att det finns vattenhål både här och där. Det slank också ner ännu en fish and chips på mysiga Dicken's Inn ute i St Katharine Docks. När mörkret började falla var det trötta ben och sinnen på oss båda så det blev inget nattsuddande. Tunnelbanan gick som den skulle medan det nu var "heavy delays" på Elizabethan line. Storstadslivet skulle driva mig till vansinne om jag tvingades hantera detta på daglig basis. Ersättningsbuss för tåget mellan Åtvid och Linköping är max vad jag klarar av ;-).

Vid Tower Bridge

Efter alla turer var det nu tämligen lätt att hitta till hotellet. Det blev en lugn kväll, god natts sömn och dito frukost. Under morgonen blev det några nervösa inloggningar i appen men där hade inget förändrats utan flyget tog oss smidigt hem igen. Bagaget kom dessutom fram i fint skick. Vi kunde lösa ut oss från parkeringshuset och det hanns tom med ett besök hos favoriten Kötthallen innan vi styrde kosan söderut igen.

Våra extra utlägg har flygbolaget lovat stå för och det var inga konstigheter för dem. Nu ska bara pengarna leta sig tillbaka till vårt konto men där misstänker jag att vi får ha en del tålamod.

När man ger sig ut på en resa så har man en del planer och förväntningar. Själva planerandet är en härlig del, ibland stannar resor på planeringsstadiet och det konstiga är ibland att man ändå har fått ut riktigt mycket av den där resan som bara blivit av i fantasin - eller är det månne bara jag? När man så ger sig ut på resan så blir saker lite som de blir. Det dyker ofta upp en del infall, överraskningar och helt oväntade saker. Det är charmen, att våga ta det som det kommer. Ha ramarna klara men vara redo att fylla på. Den här gången brast själva ramen i ena kanten men det blev bra till sist ändå. 

Smidigare med säkerhetskontroll i London än i Stockholm

Jag är tacksam för alla som gjorde den här resan möjlig för mig. Alla som bidrog med praktisk hjälp under såväl ordinarie som utökad tid, överraskningar, tankar och meddelanden under min födelsedag. Tacksam för blommor och paket som väntade på mig när jag kom hem. Mest av allt tacksam för att min man utan knot följde med mig till den stad han vet att jag tycker så mycket om. Den stad där han för snart tio år sedan valde att fria till mig.

Utanför den pub där vi åt vår förlovningslunch 2013

50 - en milstolpe som heter duga, del 1

Identitet är något knepigt. Vem är jag och hur förändras min identitet genom livet?  Jag väckte tankarna om det med mina elever men det fortsatte med att jag själv funderade lite extra över det. Hur ser andra på mig och vem vill jag vara, vem vill jag framstå som? Vem är jag?! Det är svårt att länka samman den elev jag var när jag började första klass med den som började sjuan, tog studenten, började jobba och nu står här med en ny sjua och har 25 år i arbetslivet med i livsbagaget. Jag vet att det är samma jag hela tiden men samtidigt är det så olika jag att det när jag tänker på det känns som helt olika personer. Det är självklart att alla våra erfarenheter formar oss. Möten med andra utvecklar oss och puttar livet i olika riktningar. Sorger bryter ner och bygger sedan en ny version av oss. Förhoppningsvis en starkare och något ödmjukare person med en rikedom bara livet kan ge oss. 

Någon större åldersnojja har jag nog inte (bara att acceptera förfallet ;-) ) men att reflektera över vem jag är och vad jag vill göra är inte helt utan våndor. Det går inte att bortse från att 50 är en milstolpe. Det är en något mytisk siffra att ta sig an och det krävs några extra djupa andetag för att förstå att den siffran hör ihop med mig. De senaste veckorna har jag fått hjälp med att göra den här övergången på ett omtänksamt och fint sätt tillsammans med människor som betyder mycket för mig. 

Pysselgänget förärade mig fina smycken vid vårt senaste restaurangbesök - det har gått så långt att vi inte pysslar ens med fika själva alla gånger nu. Förfall det också kanske eller bara ett sätt att stanna till och njuta lite av livet.

Mina fina vänner och kollegor på jobbet hade gått samman och ordnat världens bästa afternoon tea till onsdagens konferenstid.  OMG! Allt fanns! Vilket jobb de gjort med vackert porslin, dekorationer, te i mängd - tom violte - scones, kakor, snittar, sylt, clotted cream och bubblor. Dessutom hade de lyckats hålla tyst allihop. Snyggt jobbat! (Jag kan också ha valt att inte snoka då ett klassrum var misstänkt stängt med provskylt utanför ... )Tänk att jag får hänga med dessa personer varje dag <3

Mätt i magen, med vikarieinstruktioner på plats i en nätosäker skola och en blomsterbukett från skolledningen stegade jag hemåt för att förbereda det sista inför min resa till London. Man kan tydligen inte fira sin 50-årsdag hemma framför brasan (eller det kan man väl men något annat ska man väl passa på att se när man nu får lite ledigt) så då tänkte jag att jag gärna skulle vilja befinna mig i London. En stad jag återvänder till om och om igen. Perfekt med en långhelg tillsammans med maken som var synnerligen medgörlig när det gällde resmålet. "Det är du som fyller år och då åker vi dit du vill". Torsdag till söndag skulle bli alldeles lagom för att få miljöombyte och hinna med några restauranger och aktiviteter. Bra plan!

Fortsättning följer ...

Ställa upp för laget

Det känns som en delad tid vi lever i. Väldigt många människor engagerar sig helt osjälviskt för andra och ger av sin tid och sina pengar för att de kan och för att de har en medkänsla som flyter genom ådrorna och bultar i hjärtat. Andra genomsyras av What's in it for me? och vill bara veta vad de själva kan tjäna på att göra någon den minsta lilla tjänst. Inte en tanke på att göra något för att ställa upp för en medmänniska.

För att vara en person som gärna vill göra allt själv och sällan ber andra om hjälp så är det märkligt att jag trivs så bra som lagspelare. Jag har tidigare skrivit om mitt jobb och det lagarbete som utförs där. Mitt och ditt är synonymt med vårt och när man faller eller brister av olika skäl så finns det förståelse och en blick för att fånga upp och hjälpa till eller ta över. Det skapar fin trivsel och extra styrka när man dagligen är i ett sammanhang där alla hjälps åt och försöker ta vara på allas våra bästa jag.

Att hugga i där det behövs är något jag gillar och jag kan sakna att jag allt för sällan befinner mig i såna sammanhang numera. Jag är annars fostrad i att man ställer upp. Det är inget någon försökt att trycka i mig utan mer ett resultat av år i föreningsliv och förebilder där sammantaget med hur mina föräldrar agerat.

Det kanske började med Mulleskolan i ung ålder. Jag stegade iväg ut i skogen med min lilla blå ryggsäck och strumpklädd sirapsflaska fylld med varm mjölkchoklad och fick av Anita aka Mulle lära mig allt vad omsorg om naturen heter. Via Mulle och sedan alla omgångar med Städa Sverige har jag fått med mig att skräpet alltid ska hamna på rätt ställe. Att ta hand om allt skräp är verkligen ett lagarbete där alla ska dra sitt strå till stacken oavsett om man röjer tillsammans eller håller reda på slutstationen för ens egna glasspapper.

I familjelaget fick jag under uppväxten stöttning kring olika aktiviteter, alla hjälptes åt med hundarna och jag högg i med dammsugaren när det behövdes. När äldre släktingar genom åren har behövt assistans har det varit självklart att ställa upp. Att kunna hjälpa till där det behövs värmer många hjärtan och kanske lättar tyngden lite på någons axlar. Klart att man själv får en släng av att må bra och en känsla över att ha varit till lite nytta men det har aldrig funnits några andra baktankar. Det är helt enkelt bara så man gör.

När det gäller idrott har jag definitivt inte varit någon ensamutövare. Löpning - nej, friidrott - nej men gärna match med laget. Det enda i idrottsväg jag gillar att göra på egen hand är att promenera - gärna raskt med mina egna tankar eller en podd surrandes i huvudet.

Basketen med flera olika lag präglade en stor del av min uppväxt från mitten av mellanstadiet. Att träna tillsammans, att ställa upp även om det var lite motigt att ta sig iväg i mörker och motvind och att ge sig iväg på resor för att spela match - det var verkligen min grej. Jag är tacksam för den sammanhållning vi hade i flicklaget och kanske ännu mer tacksam för hur man mottogs när det var dags att ta steget upp till damlaget. Jag var aldrig någon stor stjärna men alla kuggar var lika viktiga och behandlades med värme av de något äldre tjejerna. I ett lag är man beroende av varandra och min upplevelse är att man ställde upp för varandra.

Med åren har jag kanske försökt vara lite snällare mot mig själv och inte haft dåligt samvete om jag inte alltid haft tid eller ork att ställa upp. Själv blir jag inte heller yngre och jag behöver tid för återhämtning. Men när just moderklubben kallade för några helger sedan blev det dock flertalet intensiva timmar med kökssysslor. Om en basketcup ska genomföras behövs många osjälviska krafter för att driva runt maskineriet. Det blev då extra tydligt att det verkligen behövs ett väl fungerande lag för att det ska fungera. Alla gör sitt men har ändå blicken på var man ska rycka in och göra en insats. Precis som en basketmatch. Man flyttar på sig när någon kommer farande med en vagn, man slänger till någon en torkhandduk i farten och man håller blicken på när nivån i köttbullebyttan sjunker i oroväckande hastigt så att den kan fyllas på.

Att tillhöra ett lag eller en grupp där stämningen är positiv och peppande är en erfarenhet jag önskar att alla skulle få ha med sig i livsbagaget. Att ge och att få tillbaka bara för att det är så man gör borde vara en självklarhet. Tänk vilken kraft det är när många hjälps åt! Att våga vara osäker och svag men att kunna lita på att det finns människor som lyfter en, lär en, visar och går före och att sedan kunna göra någon annan samma tjänst. Att känna att man själv har kunskap eller egenskaper i ett sammanhang där andra inte har dem och då kunna bidra till en helhet är en boost för både självkänsla och självförtroende.

I helgen ska jag sammanstråla med många människor som hjälpt till att forma mig till den lagspelare jag är. Flertalet har jag inte träffat på 25 år! Alla träningar, resor, matcher och styrelsemöten. Alla mer eller mindre moderiktiga matchställ som visat på samhörighet. Aktiviteter, fester och omtanke. Även om jag inte har varit aktiv spelare den senare halvan av mitt liv så finns känslan för klubben där inne i hjärtat. En klubb som nu firar 50 år och som fortsätter att förmedla laganda och gemenskap <3

    

(Eftersom jag inte publicerar bilder på andra utan uttryckligt tillstånd så blir det bara på mig även om det just i det här sammanhanget hade varit lämpligt med en och annan lagbild.)

Att ta tillvara på sin tid

 "The end of an era" - ord som med tyngd har fastnat i mig nu när Queen Elizabeth II stillsamt har lämnat tron och jordeliv. En konstant som alltid funnits där. Tankarna bär som alltid till ödmjukhet inför att få vara med i livet och saknaden av de kära som gått före är stor. Det gör mig tagen och nedstämd samtidigt som livet är fint. 

Att under dagen ha följt den forna drottningens begravning har också känts tungt. Traditioner och ritualer möter den moderna tekniken och vi kan följa sörjande och dela en gemenskap på avstånd. Det är märkligt men jag hör suset av de vingslag som binder samman oss med vår historia. En mäktig vy att se så många människor visa respekt för en kvinna som ägnade hela sitt liv åt att vara den sammanhållande. En kvinna vars liv levts under en tid där samhälle och monarkins roll förändrats radikalt. 

Jag har alltid haft ett stort intresse för vad som hänt på den där stora ön och jag får något drömskt i blick och hjärta när någon säger Cornwall, Hastings, London eller Skottland. Jag har besökt många olika platser i såväl England, Skottland, Wales och Irland men vill bara åka tillbaka igen och igen. Det finns så otroligt mycket kvar att se och dragningskraften är stor. Får jag välja är det alltid en brittisk deckarserie eller romantisk film åt det lite dravliga dramahållet. Via Escape to the country har jag flyttat ut på den engelska landsbygden ett hundratal gånger. Minst! Praktiskt (och billigt) med livlig fantasi. Det är ändå svårt att sätta ord på varför det känns så jobbigt för mig att en imponerande gammal drottning går ur tiden.

Jag tror det har med hela vår existens att göra. Visst begriper jag med hjärna och tanke att inte alla kan leva för evigt och att det är så vår tid här ser ut. Vi föds, vi lever (förhoppningsvis länge) och vi dör. Jag är tacksam över att få vara med och att få dela min tid med de människor som lever nu. Det är inte alla som får det och alltför mångas tid tar slut alltför tidigt. Allt går inte precis som jag tänker mig på förhand men jag får vara med. Jag får skratta, gråta, sova, bli riktigt arg och bli glad igen. Jag får se mig om i världen även om det är svårt att få fart på längtan att verkligen utforska världen igen i en tid när pandemin fortfarande lurar på oss och krigets verkningar påverkar oss mer och mer. Jag får äta gott, utsätta min man för kulinariska prövningar och mysa med katterna i lördagssoffan. Sisyfosarbetet att skapa ordning och reda är också mitt att ta itu med - tur man kan ta låååång paus med fika ;-) 

Mina grundproblem är nog att jag initialt helt enkelt inte gillar förändring och är ett svårt fall av en människa med beslutsångest. Dessutom har jag fått på tok för stor dos av känslor så det räcker till att processa inte bara mina egna utan även många andras känslor. Samtidigt är jag flexibel och anpassar mig ofta. Kommer någon med ett bra förslag som innebär någonting kul eller välkänt är jag den första att säga ja! Får jag vara med lite i en förändringsprocess och veta varför brukar det räcka med några djupa andetag innan jag kan byta riktning i mina tankebanor. Det tuffa är när livet hela tiden förändras utan att man kan göra något åt det eller man ställs inför det som påverkar själ och hjärta. Människor är viktiga för mig och vi påverkar alla varandra som dominobrickar som faller eller kulor som stöter emot varandra och sen krockar med ännu en.

Det känns också stressande att det finns ett slut, ett slut jag inte vet något om. Tankarna på att alla har ett slut som jag inte heller vet någonting om är ännu mer stressande och just de tankarna gör mig ledsen. Ibland tänker jag lite extra på det …rätt ofta är nog närmare sanningen och det tar kraft. Å ena sidan gör det att jag kanske värdesätter livet och de små detaljerna i livet lite mer men å andra sidan innebär det ju att lite för mycket energi ägnas åt att ta ut tråkigheter i förskott. Det känns bra onödigt eller så kanske jag ändå ska vara tacksam då det gör att jag gärna stannar upp och njuter av nuet.

Jag tänker att när vi är här i livet ska vi skapa oss den tillvaro vi trivs med i den mån vi kan och har möjlighet. Gör livet lite lättare för andra, återgälda vänlighet samtidigt som du är snäll mot sig själv. “Sluta jämföra” har jag som text på en liten knapp att fästa på rockslaget. Snegla lite på andra men lyssna sedan inåt efter vad du själv vill och vad du själv mäktar med. Ibland får du nöja dig med längtan och drömmen om något. Andra gånger är det din väska som ska packas för att besöka just den plats som får din själ att dansa och ditt hjärta att bulta.