50 - en milstolpe som heter duga, del 1

Identitet är något knepigt. Vem är jag och hur förändras min identitet genom livet?  Jag väckte tankarna om det med mina elever men det fortsatte med att jag själv funderade lite extra över det. Hur ser andra på mig och vem vill jag vara, vem vill jag framstå som? Vem är jag?! Det är svårt att länka samman den elev jag var när jag började första klass med den som började sjuan, tog studenten, började jobba och nu står här med en ny sjua och har 25 år i arbetslivet med i livsbagaget. Jag vet att det är samma jag hela tiden men samtidigt är det så olika jag att det när jag tänker på det känns som helt olika personer. Det är självklart att alla våra erfarenheter formar oss. Möten med andra utvecklar oss och puttar livet i olika riktningar. Sorger bryter ner och bygger sedan en ny version av oss. Förhoppningsvis en starkare och något ödmjukare person med en rikedom bara livet kan ge oss. 

Någon större åldersnojja har jag nog inte (bara att acceptera förfallet ;-) ) men att reflektera över vem jag är och vad jag vill göra är inte helt utan våndor. Det går inte att bortse från att 50 är en milstolpe. Det är en något mytisk siffra att ta sig an och det krävs några extra djupa andetag för att förstå att den siffran hör ihop med mig. De senaste veckorna har jag fått hjälp med att göra den här övergången på ett omtänksamt och fint sätt tillsammans med människor som betyder mycket för mig. 

Pysselgänget förärade mig fina smycken vid vårt senaste restaurangbesök - det har gått så långt att vi inte pysslar ens med fika själva alla gånger nu. Förfall det också kanske eller bara ett sätt att stanna till och njuta lite av livet.

Mina fina vänner och kollegor på jobbet hade gått samman och ordnat världens bästa afternoon tea till onsdagens konferenstid.  OMG! Allt fanns! Vilket jobb de gjort med vackert porslin, dekorationer, te i mängd - tom violte - scones, kakor, snittar, sylt, clotted cream och bubblor. Dessutom hade de lyckats hålla tyst allihop. Snyggt jobbat! (Jag kan också ha valt att inte snoka då ett klassrum var misstänkt stängt med provskylt utanför ... )Tänk att jag får hänga med dessa personer varje dag <3

Mätt i magen, med vikarieinstruktioner på plats i en nätosäker skola och en blomsterbukett från skolledningen stegade jag hemåt för att förbereda det sista inför min resa till London. Man kan tydligen inte fira sin 50-årsdag hemma framför brasan (eller det kan man väl men något annat ska man väl passa på att se när man nu får lite ledigt) så då tänkte jag att jag gärna skulle vilja befinna mig i London. En stad jag återvänder till om och om igen. Perfekt med en långhelg tillsammans med maken som var synnerligen medgörlig när det gällde resmålet. "Det är du som fyller år och då åker vi dit du vill". Torsdag till söndag skulle bli alldeles lagom för att få miljöombyte och hinna med några restauranger och aktiviteter. Bra plan!

Fortsättning följer ...

Ställa upp för laget

Det känns som en delad tid vi lever i. Väldigt många människor engagerar sig helt osjälviskt för andra och ger av sin tid och sina pengar för att de kan och för att de har en medkänsla som flyter genom ådrorna och bultar i hjärtat. Andra genomsyras av What's in it for me? och vill bara veta vad de själva kan tjäna på att göra någon den minsta lilla tjänst. Inte en tanke på att göra något för att ställa upp för en medmänniska.

För att vara en person som gärna vill göra allt själv och sällan ber andra om hjälp så är det märkligt att jag trivs så bra som lagspelare. Jag har tidigare skrivit om mitt jobb och det lagarbete som utförs där. Mitt och ditt är synonymt med vårt och när man faller eller brister av olika skäl så finns det förståelse och en blick för att fånga upp och hjälpa till eller ta över. Det skapar fin trivsel och extra styrka när man dagligen är i ett sammanhang där alla hjälps åt och försöker ta vara på allas våra bästa jag.

Att hugga i där det behövs är något jag gillar och jag kan sakna att jag allt för sällan befinner mig i såna sammanhang numera. Jag är annars fostrad i att man ställer upp. Det är inget någon försökt att trycka i mig utan mer ett resultat av år i föreningsliv och förebilder där sammantaget med hur mina föräldrar agerat.

Det kanske började med Mulleskolan i ung ålder. Jag stegade iväg ut i skogen med min lilla blå ryggsäck och strumpklädd sirapsflaska fylld med varm mjölkchoklad och fick av Anita aka Mulle lära mig allt vad omsorg om naturen heter. Via Mulle och sedan alla omgångar med Städa Sverige har jag fått med mig att skräpet alltid ska hamna på rätt ställe. Att ta hand om allt skräp är verkligen ett lagarbete där alla ska dra sitt strå till stacken oavsett om man röjer tillsammans eller håller reda på slutstationen för ens egna glasspapper.

I familjelaget fick jag under uppväxten stöttning kring olika aktiviteter, alla hjälptes åt med hundarna och jag högg i med dammsugaren när det behövdes. När äldre släktingar genom åren har behövt assistans har det varit självklart att ställa upp. Att kunna hjälpa till där det behövs värmer många hjärtan och kanske lättar tyngden lite på någons axlar. Klart att man själv får en släng av att må bra och en känsla över att ha varit till lite nytta men det har aldrig funnits några andra baktankar. Det är helt enkelt bara så man gör.

När det gäller idrott har jag definitivt inte varit någon ensamutövare. Löpning - nej, friidrott - nej men gärna match med laget. Det enda i idrottsväg jag gillar att göra på egen hand är att promenera - gärna raskt med mina egna tankar eller en podd surrandes i huvudet.

Basketen med flera olika lag präglade en stor del av min uppväxt från mitten av mellanstadiet. Att träna tillsammans, att ställa upp även om det var lite motigt att ta sig iväg i mörker och motvind och att ge sig iväg på resor för att spela match - det var verkligen min grej. Jag är tacksam för den sammanhållning vi hade i flicklaget och kanske ännu mer tacksam för hur man mottogs när det var dags att ta steget upp till damlaget. Jag var aldrig någon stor stjärna men alla kuggar var lika viktiga och behandlades med värme av de något äldre tjejerna. I ett lag är man beroende av varandra och min upplevelse är att man ställde upp för varandra.

Med åren har jag kanske försökt vara lite snällare mot mig själv och inte haft dåligt samvete om jag inte alltid haft tid eller ork att ställa upp. Själv blir jag inte heller yngre och jag behöver tid för återhämtning. Men när just moderklubben kallade för några helger sedan blev det dock flertalet intensiva timmar med kökssysslor. Om en basketcup ska genomföras behövs många osjälviska krafter för att driva runt maskineriet. Det blev då extra tydligt att det verkligen behövs ett väl fungerande lag för att det ska fungera. Alla gör sitt men har ändå blicken på var man ska rycka in och göra en insats. Precis som en basketmatch. Man flyttar på sig när någon kommer farande med en vagn, man slänger till någon en torkhandduk i farten och man håller blicken på när nivån i köttbullebyttan sjunker i oroväckande hastigt så att den kan fyllas på.

Att tillhöra ett lag eller en grupp där stämningen är positiv och peppande är en erfarenhet jag önskar att alla skulle få ha med sig i livsbagaget. Att ge och att få tillbaka bara för att det är så man gör borde vara en självklarhet. Tänk vilken kraft det är när många hjälps åt! Att våga vara osäker och svag men att kunna lita på att det finns människor som lyfter en, lär en, visar och går före och att sedan kunna göra någon annan samma tjänst. Att känna att man själv har kunskap eller egenskaper i ett sammanhang där andra inte har dem och då kunna bidra till en helhet är en boost för både självkänsla och självförtroende.

I helgen ska jag sammanstråla med många människor som hjälpt till att forma mig till den lagspelare jag är. Flertalet har jag inte träffat på 25 år! Alla träningar, resor, matcher och styrelsemöten. Alla mer eller mindre moderiktiga matchställ som visat på samhörighet. Aktiviteter, fester och omtanke. Även om jag inte har varit aktiv spelare den senare halvan av mitt liv så finns känslan för klubben där inne i hjärtat. En klubb som nu firar 50 år och som fortsätter att förmedla laganda och gemenskap <3

    

(Eftersom jag inte publicerar bilder på andra utan uttryckligt tillstånd så blir det bara på mig även om det just i det här sammanhanget hade varit lämpligt med en och annan lagbild.)

Att ta tillvara på sin tid

 "The end of an era" - ord som med tyngd har fastnat i mig nu när Queen Elizabeth II stillsamt har lämnat tron och jordeliv. En konstant som alltid funnits där. Tankarna bär som alltid till ödmjukhet inför att få vara med i livet och saknaden av de kära som gått före är stor. Det gör mig tagen och nedstämd samtidigt som livet är fint. 

Att under dagen ha följt den forna drottningens begravning har också känts tungt. Traditioner och ritualer möter den moderna tekniken och vi kan följa sörjande och dela en gemenskap på avstånd. Det är märkligt men jag hör suset av de vingslag som binder samman oss med vår historia. En mäktig vy att se så många människor visa respekt för en kvinna som ägnade hela sitt liv åt att vara den sammanhållande. En kvinna vars liv levts under en tid där samhälle och monarkins roll förändrats radikalt. 

Jag har alltid haft ett stort intresse för vad som hänt på den där stora ön och jag får något drömskt i blick och hjärta när någon säger Cornwall, Hastings, London eller Skottland. Jag har besökt många olika platser i såväl England, Skottland, Wales och Irland men vill bara åka tillbaka igen och igen. Det finns så otroligt mycket kvar att se och dragningskraften är stor. Får jag välja är det alltid en brittisk deckarserie eller romantisk film åt det lite dravliga dramahållet. Via Escape to the country har jag flyttat ut på den engelska landsbygden ett hundratal gånger. Minst! Praktiskt (och billigt) med livlig fantasi. Det är ändå svårt att sätta ord på varför det känns så jobbigt för mig att en imponerande gammal drottning går ur tiden.

Jag tror det har med hela vår existens att göra. Visst begriper jag med hjärna och tanke att inte alla kan leva för evigt och att det är så vår tid här ser ut. Vi föds, vi lever (förhoppningsvis länge) och vi dör. Jag är tacksam över att få vara med och att få dela min tid med de människor som lever nu. Det är inte alla som får det och alltför mångas tid tar slut alltför tidigt. Allt går inte precis som jag tänker mig på förhand men jag får vara med. Jag får skratta, gråta, sova, bli riktigt arg och bli glad igen. Jag får se mig om i världen även om det är svårt att få fart på längtan att verkligen utforska världen igen i en tid när pandemin fortfarande lurar på oss och krigets verkningar påverkar oss mer och mer. Jag får äta gott, utsätta min man för kulinariska prövningar och mysa med katterna i lördagssoffan. Sisyfosarbetet att skapa ordning och reda är också mitt att ta itu med - tur man kan ta låååång paus med fika ;-) 

Mina grundproblem är nog att jag initialt helt enkelt inte gillar förändring och är ett svårt fall av en människa med beslutsångest. Dessutom har jag fått på tok för stor dos av känslor så det räcker till att processa inte bara mina egna utan även många andras känslor. Samtidigt är jag flexibel och anpassar mig ofta. Kommer någon med ett bra förslag som innebär någonting kul eller välkänt är jag den första att säga ja! Får jag vara med lite i en förändringsprocess och veta varför brukar det räcka med några djupa andetag innan jag kan byta riktning i mina tankebanor. Det tuffa är när livet hela tiden förändras utan att man kan göra något åt det eller man ställs inför det som påverkar själ och hjärta. Människor är viktiga för mig och vi påverkar alla varandra som dominobrickar som faller eller kulor som stöter emot varandra och sen krockar med ännu en.

Det känns också stressande att det finns ett slut, ett slut jag inte vet något om. Tankarna på att alla har ett slut som jag inte heller vet någonting om är ännu mer stressande och just de tankarna gör mig ledsen. Ibland tänker jag lite extra på det …rätt ofta är nog närmare sanningen och det tar kraft. Å ena sidan gör det att jag kanske värdesätter livet och de små detaljerna i livet lite mer men å andra sidan innebär det ju att lite för mycket energi ägnas åt att ta ut tråkigheter i förskott. Det känns bra onödigt eller så kanske jag ändå ska vara tacksam då det gör att jag gärna stannar upp och njuter av nuet.

Jag tänker att när vi är här i livet ska vi skapa oss den tillvaro vi trivs med i den mån vi kan och har möjlighet. Gör livet lite lättare för andra, återgälda vänlighet samtidigt som du är snäll mot sig själv. “Sluta jämföra” har jag som text på en liten knapp att fästa på rockslaget. Snegla lite på andra men lyssna sedan inåt efter vad du själv vill och vad du själv mäktar med. Ibland får du nöja dig med längtan och drömmen om något. Andra gånger är det din väska som ska packas för att besöka just den plats som får din själ att dansa och ditt hjärta att bulta.

Min farbror Nisse

En av de första bilderna jag har sett på mig och min farbror är från min dopdag - den 15 maj 1973. En liten tösabit klädd i vitt med en rosa ros och så en stolt farbror. Det är en fin bild. Jag bläddrar i mitt minne och i album och processar att hans liv är slut. Tiden var knapp. Hoppet fanns vid sidan av vetskapen om att just det inte längre fanns. Vi möttes några få gånger den sista tiden och det var en ömsesidig glädje att mötas. Energin fanns där, minnen delades och samtiden analyserades. Kaffetåren var viktig. Jag är oändligt tacksam för dessa möten.

En annan bild visar mig, farmor och min farbror när jag lägger ett pussel. Jag tror det är julen -75. Några bitar visar röda stugor med vita knutar. Jag minns inte pusslet men just dessa bitar har blivit sparade i min källare. Jag har undrat vad de hörde till för pussel men då jag fann bilden löstes detta mysterium. Det är en länk till en annan tid. En tid när min trygga barndom formades och bilden visar att det var så självklart att min farbror var en del av den.

Högtider firades - födelsedagar, konfirmationer och examensdagar. Möten i Knybblan med olika delar av släkten. Kärleken till naturen och traktorer var stor och när jag skulle göra ett arbete om skogen fick jag självklart hjälp. När jag står vid vasken och ska hälla ut vatten tänker jag ofta på min farbror. Det kan låta konstigt men jag minns hur han var så noggrann på landet att man inte skulle hälla ut hett vatten i avloppet eftersom det gick rätt ut på baksidan av huset. Jag tar med mig den varsamheten med naturen.

Min farbror Nisse har alltid funnits där. En trygg vuxen i hela mitt liv. Han tog plats, han var bullrig men eftertänksam, intresserad och noggrann. Han ville väl. Han älskade språk och vi förenades i kärleken till ordet. Vi läste och skrev helt olika sorters texter men det var alltid intressant att lyssna till hans tankar. Jag beundrade hans kunskaper och engagemang. Nu har hans penna lagts ned och han finns inte mer. Tankar och ord finns bevarade men det är så mycket mer jag skulle vilja prata med honom om. Det gör ont i hjärtat och han fattas mig, han fattas oss alla.