Nystart

Ännu en gång står jag inför en nystart. Laddad men ändå på så många sätt helt ovetande om vad som ska ske under det här läsåret. Över 120 ungdomar har kommit till vårt arbetslag. Vilken utmaning! Alla är olika individer med skiftande erfarenheter och saker att lära mig. Entusiastiska, avvaktande, trötta, pigga, busiga, ambitiösa och med många glimtar i ögonen.

Under de tre år vi ska få rå om dem kommer så mycket att hända. Vi kommer skratta, gråta, förmana och förundras. Valpiga tonårsaspiranter kommer att bli unga vuxna och vi får vara en del av den resan. Jag tycker det är lika häftigt varje gång. Bäst är det när vi alla drar åt samma håll. Unga tonåringar har ju som uppgift att pröva och att se hur långt de kan gå innan gränserna dras åt men de flesta är ändå med på vart de ska. Bakom den morgontrötta eleven som stretar emot finns ett hjärta som förstår att vi vuxna vill dem väl.

Vi vill rusta dem för ett liv där de vågar ta för sig och kan hävda sin rätt utan att köra över andra. Alla har samma rätt att få lära sig och att få vara just den individ man vill.

Skolan är på så många sätt en synnerligen krävande miljö som kräver alltför mycket av oss som arbetar i den. Men just nu, när terminen precis ligger i startgroparna och så mycket är oskrivet kan jag välja att lägga mitt fokus på alla de fantastiska människor som gör mitt arbete till världens bästa.

Höst - det vackra förfallet

Att leva med årstidernas växlingar är en utmaning och en ynnest. Var tid har sina förtjänster. Det är som med ett dygn och vi behöver både aktivitet och vila. Våren är morgonen, sommaren den ljusa dagen, hösten är tid för att hitta kvällens lugn och göra sig redo för den slumrande vintern - natten.

När regnet smattrar och vinden friskar i som i morse är jag kanske aningens tveksam till höstens förtjänster. Katterna verkar rörande ense med mig och till och med vår nattsuddare och wannabe-tuffing föredrar att vara inomhus. Så kommer solen och får de sista kvarvarande löven att lysa. Turen kring huset blir en liten upptäcktsfärd. Markens färgade matta är mjuk under mina skor. 

Vackra röda nypon, en blomställning, några grenar - höstens trädgård är här.

Den multnande naturen gör sig redo att återigen hämta kraft och sätta fart efter välförtjänt vila. 

Idag tänker jag på döden (och livet)

En helg som denna är det inte så konstigt att man tänker på döden. Jag tänker inte sådär otäckt och hemskt, mera sorgset och eftertänksamt.

Jag känner saknad och tomhet men också en större närhet till de människor som berört mitt liv och som fortsätter att göra det från någon plats som för mig är okänd. Människor som slutat sina liv innan de ens hunnit ta fart, sjukdomar som envist plockat med sig bit efter bit av liv som borde ha fått vara längre. Trötta människor som omfamnats av döden som en befriare efter långa och innehållsrika liv. Kvar står vi som fortfarande har tid kvar. Tårar som rinner och hjärtan som värker av saknad. Men vi har även ansikten som ler ömt åt glada minnen och en livskraft som bär oss vidare.

Min farfar är den person jag saknar allra mest just nu. Idag är hans födelsedag och jag har ätit en god korv- och köttbullemacka till kaffet framför brasan för att minnas. Det hade han tyckt om.

Han och farmor vilar ute i vackra Lilla Aska och även om jag blir ledsen över att besöka deras grav så känner jag också en stor trygghet. Kyrkogårdar handlar lika mycket om liv och kärlek som om sorg. Alla ljus som brinner, alla fina kransar och blommor. Så många människor och människoöden som berört.

Några naturens kransar till mormor, morfar, farmor och farfar.

Den här helgen är för mig en stillsam och finstämd tid så allt firande med utklädda Halloweenfirare gör mig ganska illa berörd. Vi har fått besök av några söta små monster här vid dörren och de har fått sitt godis. Ungarna tycker det är roligt och bjuder till så då ställer jag upp på det, även om jag helst skulle slippa. Det är liksom inte läge att ta någon diskussion när det plingar till på dörren. Helger och högtider förändras och influenser från "Amerikat" utsätts vi för varenda dag. Kanske vill andra människor ha ett annat förhållningssätt till döden. Det måste man acceptera i så fall men det är inte helt lätt att bryta sin eftertanke och hantera mötet med ens de sötaste små utklädda monster. Var sak skulle kunna ha sin tid i just det här fallet.

Livet innebär motgångar och sorger men min melodi har alltid varit att blicka framåt och uppåt. Man kan inte sopa undan sorgen för den bär man med sig vare sig man vill eller inte, men den kan få vara som en liten amulett. En känsla som finns där, en detalj som inte tar över men som ändå har en viktig plats eftersom den formar våra liv. Det är fint med en eftertänksam tid för att sedan komma vidare och leva det liv vi har. Vem vet vilka spännande händelser som ligger framför oss. Det är en lycka att få vara med.

Aldrig blir livet så levande som i dödens närhet.

När kärleken slår till ...

Kärleken kan drabba en på olika sätt. Den här fredagen fick jag en bok jag förälskat mig i. Härligt att mötas av ett bokpaket i brevlådan när man kommer hem efter en intensiv vecka. Jag njöt i fulla drag av den första boken om Mademoiselle Oiseau och det fanns inget val när jag såg att uppföljaren fanns att beställa. En vacker bok som är som en sparesa för själen.

Jag har egentligen stränga förhållningsorder när det gäller bokinköp men ibland går det liksom inte att hejda mig.

Det händer då och då att jag blir alldeles överförtjust i någon mindre pryl och bara måste ha den. Den här fina trägrisen hittade jag i en affär i Torquay på Englands sydkust när jag arbetade som språkreseledare. Det fanns några stycken på en hylla men det var något speciellt med detta lilla tryne som talade till mig. Jag minns de där två somrarna med glädje. Intensivt och en hel del jobb men även många mysiga möten med ungdomar på väg ut i livet.

För den som har varit i Venedig är det inte precis någon överraskning att det finns glas, glas och återigen glas där. Mycket är likt varandra men den här lille rackaren stack ut. I en liten, liten affär hittade jag sommaren 2007 en farbror som gjorde denna och liknande små figurer. Han muttrade över massproduktionen och jag, jag blev förtjust i den här pyttelilla hunden. Ena tassen har nu fått sig en törn och jag noterade just att ena ögat har lossnat på stackaren. Trots detta har den en speciell plats i mitt hjärta. En liten symbol för en tuff tid i livet. Men jag och hunden kämpar vidare.

Vad är det som lockar? Kan det vara något magiskt med blicken - vilket försäljningstrick i så fall. Funkar alldeles för ofta på mig. Antagligen är det bara jag som ser det. Grodprinsen mötte min blick i Grebbestad och jag gav upp direkt. Jag gör gärna det. Under åren har jag lärt mig att det bara är dumt att försöka stå emot. Det är inte direkt några dyra saker med avbetalningsplaner och lån som lockar mig så då tycker jag det kan vara ok.

Uppfödd med Farbror Frippes skafferi och alla hans burkar så slår förälskelsen gärna till även är det gäller burkar - små som stora. Burkar har dessutom en funktion utöver att de är vackra att titta på. Små burkar är perfekta för kattgodis, stora burkar och lådor är både dekorativa och kan gömma det mesta.

Små saker kan bringa en lyckokänsla för att det är något med dem som påminner mig om något och för att jag blir glad över en form, en färg eller ett uttryck. Men de är ju ändå just bara det - saker.

Någon jag blev handlöst förälskad i vid första ögonkastet är vår katt Saga. Vi såg en annons med hennes bild och hade bestämt möte med hennes familj i Norrköping. Både Göran och jag sa till varandra att vi skulle titta och om det inte kändes bra så skulle vi låta bli att ta över henne. Det räckte med att dörren till lägenheten öppnades och vi såg hennes nyfikna lilla nylle för att vi skulle falla handlöst. Allt annat än att plocka med henne hem hade varit otänkbart. 

Lilla Singha eller vår lilla Pingis visste också hur man skulle få oss på fall. Yttepyttkattunge som hon var när vi först träffade henne, visade hon ändå upp en tuff och företagsam sida och hennes närvaro har inneburit så mycket kärlek. Många sköna slantar har vi fått dela med oss av till veterinären vid rivsår, ormbett och annat elände men hon ger så mycket tillbaka. Från första natten då hon kom hem till oss och låg tätt intill och spann högt så det var rakt omöjligt att sova.

Min bästa och mesta förälskelse är min man. Att just vi två skulle träffas. Blir man kär så blir man. Det var ju bara att slå till!