Hinklista eller Hur man tar sig ur livets gröt

Min lista är min lista och den är inte som någon annans lista.

På min lista står inga storslagna saker som att bestiga berg eller simma över hav. Jag fokuserar på min känsla av att ha lyckats med de små sakerna i livet. Lite fegt kanske men det är oftast i de detaljerna jag finner min glädje. Listan är inte heller någon fix och färgig papperslapp utan utgörs av saker jag antingen klurat på ett tag eller bara snappat upp någonstans på vägen. Det är en brokig samling saker jag inte gjort förut.

Sticka gosesockor

Att sticka ett par sockor är en sak jag burit på länge, länge. Jag har med stor skepsis tittat på de där stickningarna som innehåller fler stickor än två. När hela fem stycken är inblandade snackar vi helt klart hinklistematerial. I skolan ser jag hela tiden hur mina elever skapar saker i slöjden. Jag gillade verkligen slöjd i skolan och jag har allt stickat min beskärda del. När Skärgårdsdoktorn var i ropet stickade jag mig en rejäl, gosig tröja. Ett plagg jag fortfarande gärna använder. Men de där sockorna har funnits där i mina tankar som ett spöke.

Min "skärgårdsdoktorntröja"

                                               

Jag cirklade vidare runt men så fick tanken plötsligt fäste. En lättare googling förde mig till en stickbeskrivning från ett garnföretag och efter en kortare konsultation hos en elev bestämde jag mig för att beställa ett blått garn, jeansfärgat från en tid när jeans faktiskt var blå. Bambustickor införskaffades också men starten blev trög. Det tog tvärstopp efter första öglan - jag kunde för mitt liv inte komma ihåg hur man skulle lägga upp maskorna ... Det fick bli en snabb googling igen och det var den kickstart som behövdes. Med tungan rätt i mun och fokus på de fem stickorna så hade jag ganska snart fått till mitt livs första par sockor. När jag ändå hade flow fick det bli ett par färgglada varianter också. Nästa steg kan bli att ge mig på mönsterstickning men det väntar jag med tills höstlöven börjar falla.

 

                                               

                                             

                                             

Smörgåstårta

När man lever med en man vars kulinariska favorit är smörgåstårta tycks det mig aningens märkligt att tanken inte ens slagit mig att jag själv skulle ge mig på att sno ihop en. Hur svårt skulle det kunna vara! Inte särskilt visade det sig. Jag tänkte lite som Brasse med falukorven och sockerkakan. Man tar helt enkelt det man tycker är gott, lägger det i olika lager och piffar lite på toppen och sen är det bara att invänta makens leende ;-) Nästa gång blir det ännu mer gotter på toppen.

Nässelsoppa

Det där gröna brännande eländet som växer hej vilt kan verkligen vara en delikatess. Det har jag förstått och många gånger tänkt ge mig på. Men så har det fallit ur minnet varje år. Men nu i år var  det dags. Jag hittade några späda rackare som plockades med stor försiktighet. I djungeln av recept valde jag ett från Ica. Någon sherry fanns dock inte att tillgå (man är väl inte tant heller ;-) ) Maken tittade skeptiskt på den gröna soppan (han tittar ofta skeptiskt på det som är grönt på tallriken ...) men gav mitt första försök klart godkänt. Jag själv var mäkta nöjd - en fröjd både för gom och öga. Detta var inte sista gången. Hinklistan tömdes på ännu en punkt.

Löprunda i storstadspark

Under min uppväxt ägnade jag många timmar åt motion i olika former. Gymnastik, fotboll, spontanidrott och så till sist basket. Den del jag tyckt allra sämst om men kanske ändå på något sätt fantiserat mest om är löpning. Det ser så lätt ut och jag gillar själva tanken att bara snöra på sig skorna och ge sig ut i skogen. Pust! DET-ÄR-VERKLIGEN-INTE-KUL! INTE NÅGONSTANS!! Ändå har jag närt en liten dröm om att ge mig ut på en liten joggingtur i en storstadspark. Det skulle inte behöva vara långt och skulle med fördel kunna kombineras med en power walk men ändå - en liten, liten löptur på lätta steg. Det ser så härligt ut när man möter människor som är ute på en löptur. Tidigt innan jobbet eller en spontan lunchjogg. Jag önskar jag vore en sån där löpande människa. Tyvärr förtas en hel del av löpupplevelsen av tunga flåsande andetag och ännu tyngre steg. Det blir liksom inte njutbart då. Jag går gärna raska promenader men det brukar ta emot när jag försöker höja tempot. Den som mött mig på morgnarna (i nuläget mest, hjortar, harar, hägrarna och en och annan svan) har skådat mina tafatta försök till att utmana mig med intervallträning. En rätt sorglig syn men minen har varit hyggligt bestämd.

När jag i maj styrde kosan till London fick träningskläder och skor en alldeles egen plats i bagaget. Här skulle Hyde Park få sig en omgång. Redan första morgonen snörde jag på mig skorna, stoppade på mig nyckeln till hotellets port och gav mig ut i det lätta regnväder London ville bjuda en förstagångsjoggare på. Mina knatanden runt Adelsnäs hade nog gett en del kraft till mig eller så var det den nya miljön som gav extra energi. Jag varvade rask promenad och jogging och det gick förvånansvärt bra. Några fotostopp kunde jag inte låta bli - är det inte dokumenterat så har det förmodligen inte hänt ;-). Jag hejade lite världsvant på andra joggare och kämpade på. Svanarnas skrän kunde jag ha varit utan men Londons parker bjöd på annat än den tidiga morgongökens hoande som jag är van vid.

Två morgnar senare belönades jag med något bättre väder. I ett anfall av storhetsvansinne försökte jag spela in en liten Rockyscen vid trapporna till Albert Memorial. Det gick inget vidare då jag inte fick till musiken samtidigt som jag spelade in. Dessutom ville telefonens motionsprogram upplysa mig om att "aktivitet stoppats",  "aktivitet återupptagen" hela tiden så jag gav upp. Ska man bocka av något på listan så ska det göras med stil - även om just den delen inte kunde dokumenteras. Musiken spelades och jag sprang uppför trappstegen. Det blev en blandning av powerwalk och jogg i hyggligt tempo. Kan då ha tagit någon liten felsväng så att jag hamnade längst österut i Hyde Park i stället för att vara någonstans mitt på. Blev en rejäl runda men det gäller att passa på.

Utanför Kensington Palace

Albert Memorial

Fröken på taket

Jag är inte någon stor fantast av höjder. Utsiktspunkter och torn fungerar bara jag har något att hålla mig i. Eiffeltornet är en favorit men där känns det inte som om jag ska ramla ner. Är det vingligt tackar jag för mig. Att kasta mig ut för en slalombacke är inget som lockar alls utan tanken på det ger mig hjärtklappning. Att vigt hoppa upp försiktigt via en stol kliva upp på en bänk i klassrummet går bra. Ibland får man feeling och ska visa något som Robin Williams i Dead Poet's Society.

Vi har bott i vårt hus sedan 2009 men jag har hittills aldrig varit uppe på taket. Singha älskar att smita upp dit och maken har donat med antennen ett flertal gånger. Men jag - ICKE! Jag var oerhört tacksam att vi lejde bort takomläggningen. Samtidigt lockar det där med utsikten. Det närmaste jag har kommit är att titta ut från takfönstret när jag skulle ta in katten. Det har ändå cirklat i tanken att jag kanske skulle våga mig upp. Nu var det dags att göra verklighet av planen. Med visst besvär och en gnutta hjälp fick jag upp stegen. Ångrade mig omedelbart men klättrade ändå uppåt med hyggligt stadiga steg. Maken hade dessutom gett mig uppdrag så jag var verkligen tvungen att komma ända upp. Antennkabeln hängde lite löst så den skulle fästas med buntband. Väl uppe vid toppen upptäckte jag att jag inte nådde. "Du får klättra upp på skorstenen", var precis vad jag ville höra då... Finemang. Härligt. Toppen. Inga problem. Ångrade mig lite till men vad skulle jag göra när jag väl hade kommit såhär långt. 

Det värsta låg dock framför mig. Eftersom jag inte ville bo på taket var jag ju tvungen att ta mig ner. Pulsen ökade markant och jag fick djupandas för att hålla lugnet och inte se mig själv trampa snett, halka, ta sönder en takpanna, eller lossa något av stegen på taket. Varför? Varför? Varför? snurrade i mitt huvud hela vägen ner. Ett steg i taget och till sist hade jag lyckats ta mig ner från taket, ta mig över till stegen och klättrat ner till altanen. Nöjd med min lilla bedrift men utan någon som helst mersmak. 

Uppdrag fästa antennkabel

Klättercoachen

Om livet bara tuffar på utan avbrott blir det lätt en enda gröt av vardag. För mig som är en trygghetstörstande vanemänniska behövs det inte så mycket för att sätta piff på tillvaron. De små sakerna ska inte förringas utan ska nog tom få ett eget inlägg framöver. När jag minst anar det så kan ett oemotståndligt infall attackera mig. Det är inte alltid något som kommer från "hinklistan" men jag tror allt att den där byttan har en mängd små nya utmaningar för mig att ta mig an. Utmaningar som passar mig och mitt sätt att leva livet. Mitt liv!

Dödspolare - en vän av rang

Vänskap kan se väldigt olika ut för människor. En del har nära vänner som man umgås med varje dag och delar allt med men för mig är vänskap även någonting annat. För mig är vänskap vetskapen om att det finns människor som står på min sida och som vill mig väl. Det är människor vars välgång jag bryr mig om och personer jag skulle ställa upp för om de på något sätt signalerar att de behöver hjälp. Det är människor som bär mina svårigheter tillsammans med mig och som jag vet finns där om jag skulle behöva. Jag är mycket av en "kan-själv-person" men har med åren insett att det är rätt skönt att kunna både be om och ibland bara få hjälp.

Att det finns människor som har känt mig länge är skönt. En del nya vänner går rakt in och kapar en tio, tjugo år och det känns då också som om man har känt varandra under en väldigt lång tid. Det tar inte energi utan ger mig både glädje och en hel del styrka. "I nöden prövas vännen" heter det och det är också genom att dela svårigheter med andra som man växer och tillsammans tar sig framåt.

Idag är det inte vilken dag som helst. Det är en av mina bästa vänners födelsedag. Vi bor nästan 30 mil ifrån varandra men har ändå lyckats skapa en stark vänskap mellan oss. Vi fann varandra under en språkresa till England för 30 år sedan, fortsatte att resa en del tillsammans under det tidiga 90-talet och via lovbesök, brev och telefonsamtal växte något starkt fram. För mig är det en styrka bara att veta att hon finns där.

Vi har båda gått igenom en hel del prövningar och mycket kan vi dela med varandra. Ibland delar vi mer, ibland mindre men vi finns där. Att kunna vara den man är och bara kunna köra på för att man känner varandra är befriande på något sätt.

Förra veckan firade vi med en gemensam resa till London. Vi återupplivade en del minnen men främst skapade vi ändå nya och hade ännu en fin resa tillsammans.

Livet bjuder på ständiga svackor och svårigheter men idag är mitt fokus på att det är så mycket lättare om man får gå igenom det med vänner vid sin sida. Vi kommer att fortsätta ställas inför utmaningar - en del små medan andra är större och tar längre tid. 3½ timmas bilresa mellan dödspolare är ändå bara en siffra. I själ och tanke är vi så mycket närmre.

Idag sjunger jag grattis, har den äran och tulipan för dig Ulle. Hoppas Blekinge bjuder dig på lika vackert väder som vi har här. Snart ses vi igen!

London - 90, nyfärgat hår

Tågluff - 91, München

Tågluff -91, Dover- Calais

Fullpackade, Tågluff-91, Frankrike

Språkresa -88, Paris

Fasanstigen, Nättraby (Tandborstvalsen)

Tågluff -91, London (I slutet av resan)

Tågluff-91, München (I början av resan)

Nördist javisst!

För mig är nörd mest ett positivt uttryck. Någon som har ett specialintresse och genom detta utvecklat hög kompetens inom ett område. Jag skulle vilja hitta nörden i mig och ha ETT sånt där stort intresse som man brinner för i alla lägen. 

En elev sa till mig för ett tag sedan något i stil med att: Jenny, du tycker ju om allt. Det märktes att hon verkligen klurat på det. Även om det finns en hel del jag inte gillar så hade hon så rätt. 

Jag gillar att resa, att vara hemma, netflixbingea (kan man skriva så), laga mat, baka, frossa i sega råttor, plocka svamp, klappa katten, färgkoda garderoben, läsa en bok, lyssna på en bok, ligga i hängmattan och titta på molnen, att hänga med vänner, att vara helt ensam, att skratta så det kniper i magen, att småle åt något bus jag tänker för mig själv, lyssna på Povel Ramel på repeat, att trampa runt på crosstrainern, att planera en resa (även om den nödvändigtvis inte blir av), att hjälpa någon bara för att jag kan, bläddra bland gamla foton och minnas, att längta, lyssna på en underhållande podd, se romantiskt dravel på tv, rensa ogräs (i måttliga mängder), lära mig nya saker, slöa en hel dag, ta ett varmt bad, köra bil och sjunga med i musiken som spelas, äta ost, värma mig vid brasan, hänga med min man, fota, gå in i vårt fina bibliotek på jobbet, hitta på överraskningar, åka tunnelbana, besöka en trevlig restaurang eller pub, samtala med människor, tänka tanken att jag om två veckor ska äta en god semla på Vetekatten.

Listan är oändlig.

Jag lever inget särskilt spännande liv med extravaganser men det finns mycket som gör livet gott och fokus hamnar oftast där. Kanske det är just det som är mitt nörderi.  Spretigt men samlat under en inställning till livet.

Mental tankning

Det börjar dra mot kväll och läggdags för en synnerligen trött pedagog.  Då läser jag i senaste numret av Åtvidabergsplatsen (jag fortsätter att tänka på den lilla lokala tidningen som Klippet trots att den haft sitt nya namn ett bra tag) om vår lilla örtagård och känner att jag bara måste dit.

Det är med ojämna mellanrum jag besöker den välskötta oas som med varsam hand vårdas av ett gäng entusiaster. Ännu har inte den nya bebyggelsen trängt bort denna fina och viktiga plats. Det är jag tacksam över.  Att ta ett varv runt växterna, sitta ner en stund på en bänk och njuta av både doft och vy över blommor och Bysjön är som balsam för en stressad själ.

Jag får vara helt ostörd och bara njuter av kvällsluften och lugnet.

Promenaden fortsätter ner mot badplatsen. Jag håller lite avstånd till änderna som lagt sig till rätta på bryggan. De kan också behöva en stunds vila.

Den lilla hjorten eller rådjuret som står och betar inne i kohagen noterar min närvaro på långt håll och skuttar iväg. En förvirrad hoppetossehare rusar längs Sockenvägen och tar sin tillflykt in på en av tomterna.

Själv tar jag vägen genom dungen tillbaka hem. Själen har fått en dos påfyllning av det fina som finns alldeles på knuten intill den plats där jag bor. Nu orkar jag lite till.