Violer till mor

Under min gymnasietid och några år efteråt var jag en av fem medlemmar i en exklusiv liten sammanslutning. Bertil Bo-klubben. Vi samlades hemma hos någon av oss, lyssnade en smula på Bertil Boo och hans vänner och åt en tre-rätters middag. Vi var två herrar och tre damer och i sann jämställdhetsanda turades vi om att ansvara för att våra smaklökar blev mer än nöjda. Jag minns flambering och egengjord bearnaise ... Det blev ett antal träffar och vi kämpade på för att ses i den här konstellationen under flera år. Nu är den lagd i träda sedan många år men det är fortfarande ett kärt minne för min del. 

Det började med en Ginzakatalog och en stor gemensam beställning därifrån. Jag minns att jag bl a köpte ett kassettband med kramgoa låtar av Björn Skifs. Välspelat! Hur vi halkade in på Bertil Boo minns jag inte riktigt men vi beställde även ett par skivor av honom. Den sjungande bonden från Åsa-Nisses filmer. Det började som en rolig grej och jag minns hur vi hånades av våra kompisar. Detta drev oss på något sätt mot att ha våra mysiga träffar med god mat, lite musik och mycket skratt. Hits som Det var på Capri vi mötte varandra, Hälsa dem därhemma och Gamle Svarten föregicks av genombrottet med inläggets namn - Violer till mor. 

Min sambo uttrycker vissa dubier om min musiksmak både nu och då och den här historien ger nog ytterligare anledningar för honom att le lite åt mig. Vi lärde oss i alla fall en del om Bertil och även om det inte är musik jag lyssnar till dagligdags så hade han en fin röst och jag har förstått att han var väldigt populär under sin tid som aktiv.

Violer har förföljt mig genom livet. Jag har alltid gillat violtabletter och nu bor jag på Violvägen. Man hittar violer lite här och där i vår trädgård och violer har fått namnge den här anspråkslösa bloggen. Lilla mamsen heter också Viola och på hennes sida är det lite av ett släktnamn. Därför passar det extra bra att skriva om detta på mors dag. Extra kram till dig mamma <3.