Jädrar i en låda vad gubbsen kan rocka loss

Live är alltid en speciell upplevelse. Har man att göra med proffs så är det oftast en positiv sådan oavsett om det gäller teater, idrott eller musik.

För några veckor sedan hade jag förmånen att tillsammans med ett gäng andra få uppleva hårdrocksgruppen KISS live. Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade men från första tonen var jag helt med. Det var välregisserat men ändå lyste spelglädjen igenom. Vilka underhållare. De har turnerat och spelat i hela mitt liv och fortfarande håller de på. Imponerande. Underhåller och levererar gör de också.

De enda som inte verkade förstå det var de personer som var satta att recensera föreställningarna. Den ena på Friends arena och den andra på Sweden Rock Det är inte ofta jag klankar på andra men om jag gör det så har jag goda skäl. Jag ser ingen poäng i att bestämma mig innan för att vara elak och utgå från det. De recensenter (från våra två stora kvällstidningar) vilka av någon outgrundlig anledning fick uppdragen tycker jag mest synd om. De fick inte uppleva känslan av pur glädje. Känslan att det inte räckte att njuta, inte räckte att klappa med, utan känslan att det enda rätta var att njuta, klappa och hoppa på en gång. Känslan av att få en riktigt bra liveshow levererad tillsammans med en fantastisk publik.

Jag ser redan fram emot nästa konsert  i sommar. Då ska vi se om Iron Maiden också kan leverera så att en schlagertjej kan gå därifrån lycklig!