En trädgård ska tilltala alla sinnen. Det ska finnas färg, form, smaker och dofter. Jag vill blanda nytta och ätbart med ögonfröjd. Jag klarar mig bra utan vassa taggar men när det gäller rosor och krusbär så lider jag gärna lite ... Jag längtar efter att sticka ner näsan i en rosa, väldoftande pion och bara dofta på sommaren. Känslan att gå en tur och titta och dofta under sommarkvällarna är obetalbar. Att se den lilla, lilla blomman kravla sig fram och sträcka sina kronblad mot solen är en lyx som jag alltid har uppskattat.
Under mina uppväxtår i Motala hade jag grannar som gärna delade med sig av både frukt och annan växtlighet. Speciellt mycket tyckte jag om att få plocka
luktärtor hos Alice. Hon uppmanade mig alltid att förse mig så mycket som möjligt och det gjorde jag med stor glädje och tacksamhet. När jag flyttat hemifrån och var på besök var hon alltid noga med att påminna mig att jag skulle plocka mig en bukett innan jag gav mig av igen. Med åren blev det lättare och lättare för mig att kravla över det lite lätt rostiga staket som skilde våra tomter åt. Nu finns inte längre Alice där men minnet av hennes passion för luktärtor bär jag med mig. Jag gör mitt bästa för att vårda det arvet och i år provar jag en ny liten installation. I sann
Ernst-anda har jag tagit tillvara de senaste tre årens granstammar och bundit samman dem. Planen är att sätta dit ytterligare några snören för att låta plantorna breda ut sig. Återkommer med rapport framöver om hur det utvecklar sig.
 |
| De senaste tre årens granar får agera stöttor |
 |
| Luktärtor på tillväxt |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar