Om det funnes medaljer att få för att vara bra på att skjuta upp saker så torde jag vara självskriven som kandidat. Jag har i dagar cirklat kring uppgiften att skriva ner omdömen till alla mina elever. Tankarna har hela december funnits där och än skjutit som spjut genom både lill- och storhjärna än tråcklat sig runt och ställt till oreda. Så gäller det att förbereda sig - minutiöst. Alla papper ska vara på plats. Jag ska sitta bekvämt och se till att ha stöd för armar, rygg och nacke. Filtar ska fram, katter ska flyttas, brasan ska tändas och tilltugg ska på plats. När allt det där är klart är det säkert så att jag blir hungrig igen eller så är det något annat som måste fixas. Ja, ni hör - det är inte effektiviteten personifierad som tar sig an sina arbetsuppgifter här.
Men nu brinner det i knutarna och jag vet vilken tid jag tar på mig så det är bara att sätta igång. Att skriva är en uppgift som kräver en hel del tankemöda så det är mest det som tar tid. Målet är att vara tydlig utan att överarbeta och att se till att ge rättvis återkoppling som också ska hjälpa eleverna framåt. Det är ett viktigt arbete och ungdomarna har en rättighet att få veta vad de behöver arbeta med. Min förhoppning är att de ska ta till sig av det jag skriver. Listan minskar allteftersom men inte i den takt jag skulle önska.
När man så tagit paus för kaffe och choklad och känner att det är dags för en ny paus så kommer hjortmarodörerna och visar upp sig i trädgården. Trots att jag också kan ondgöra mig över förstörda rabatter så tycker jag nog att de är riktigt tjusiga i alla fall. Det är fascinerande på något sätt att leva nära naturen.
