Mina sinnen och mitt minne, del 2

Vid de flesta besök man gör någonstans handlar det ofta om mat eller fika. Det vi äter triggar inte bara våra smaklökar och får snålvattnet att rinna, utan leder också in minnet på vägar tillbaka till det förflutna. Ibland kommer minnena till mig när jag äter men lika ofta kan det räcka med tanken på en maträtt för att sätta fart på tankegångarna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var men jag var nog inte tio fyllda i alla fall. Brorsan och jag var hos mormor och morfar i Linköping. Kanske var det till efterrätt eller så var det som fika. Hur som helst så följde vi med mormor in i köket och till den lilla frysen som då var längst in vid fönstret. Där plockade mormor fram en kartong med glasspinnar. Jag har fått för mig att det var något som hette Nalleglass. Det har funnits ett sådant varumärke men jag har ingen tydlig bild av hur den såg ut. Förmodligen var det en nalle på kartongen, kanske var de orangefärgade. Möjligen var det blå nallar mot en orange bakgrund eller så blandar jag ihop det med något nattlinne jag hade som liten. Det vi fick var i alla fall en pinne vaniljglass med chokladöverdrag. Det var säkert med stora ögon vi tog emot vår sötsak för det var lite högtidligt att få glass av mormor.

Av någon konstig anledning är det jag minns tydligast doften. Inte just doften av glassen utan doften av kartongen glassen var i. Frusen kartong doftar på ett speciellt sätt. Vid efterforskningar har jag upptäckt att de flesta typer av frusen kartong doftar på samma sätt. Det tog ganska många år innan jag upptäckte det för det hör inte riktigt till mina vanor att sniffa kartong... förutom just glasskartonger då. För mig kommer alltid den där doften att för mig tillbaka till lägenheten på Engelbrektsgatan. Genom ett trollslag är jag där och funderar över besök där. Jag hör de extrastarka ringklockorna till dörr och telefon. Jag kan spela upp mormors skånska dialekt och jag kan känna doften av morfars tuggtobak.

Smaken av glass är säkerligen något många kan associera till roliga och glada saker. Det behöver inte vara lika märkvärdigt som ett besök på någon mysig glassrestaurang, men visst är det lite extra att få spinna loss och få en riktigt maffig glass med pynt i form av pappfåglar, parasoll och godis. Nu tar jag oftast kulglass eller sorbet, för även om det kan vara god mjukglass så blir jag alltid lite besviken. Den mjukglass som jag kunde köpa i Östermalmskiosken i Motala under min uppväxt var helt enkelt oslagbar.

På den tiden gillade jag inte våfflor så jag tog den i strut (hur man nu kunde gilla dessa tingestar som mest smakade papp är för mig en gåta) eller i bägare. Oftast tog man blandat. Vanilj/jordgubb, vanilj/banan, vanilj/choklad - det berodde på vilken smak som fanns i maskinen. Synnerligen sällan med strössel eller doppad i choklad. Det var något mjukt och krämigt med den där glassen som tilltalade mina smaklökar. När kiosken bytte ägare försvann även glassreceptet och min bästa glassupplevelse. Det är säkert 25 år sedan jag åt den där glassen men mina smaklökar har väldigt bra minne. Med tankens kraft kan jag få åtminstone en förnimmelse av smaken. Knäppt - ja - men man får vara glad för det lilla.

Både jag och min man är riktiga smörgåsmänniskor.  Han vill inte ha bröd med fågelfrön eller riktigt mörkt bröd, för då rynkas det på näsan. Jag däremot älskar alla former av bröd - från ljust rostbröd till mörkt pumpernickel. En lite seg baguette, en bit varm scones, en limpmacka, en frukostfralla, en läfsa ...  En vanlig knäckemacka med smör och ost är bland det bästa jag vet. För några år sedan råkade jag på ett av TV-kocken Tinas recept på kryddbröd som passar bra till jul. Jag gör två limpor till jul och däremellan längtar jag. Var limpa har sin tid ... och plats. Baguetten äts naturell eller fylld med salami och brie när jag flanerar i mitt hjärtas stad, scones avnjuts till lördagslångfrullen eller till sena kvällen ihop med en gigantisk kopp te. Den frasiga frukostfrallan har sin plats på det dignande hotellfrukostbordet - fylld med pålägg för att orka med en resas alla intryck. Läfsor av den modell jag tänker på har jag inte ätit sedan jag var liten. Det var ett hårt kvadratiskt tunnbröd som skulle fuktas något och ligga en stund under plast för att bli mjukt och kunna rullas ihop. För mitt inre rullas bilder av en tub skinkost upp. Kanske var det en rest från någon utflykt som fick bli pålägg till den något udda typen av smörgås. Gott var det och det gällde att hålla sig framme för alla fyra i familjen tyckte detsamma.

Ett bröd som ligger mig särskilt kärt om hjärtat är farmors jullimpa. En stående julklapp omsorgsfullt förpackad i en med rött snöre hopknuten påse med julklappadress klistrad ovanpå. Om jag tänker efter kan jag känna både doft och smak av limpan tillsammans med en smakrik ost som hörde julen till. Där någonstans måste mina smaklökar fullkomligt ha fastnat för ett gott bröd. Receptet finns säkert någonstans men det blir ändå aldrig samma sak som då. Farmor gick säkert lite på känn och det ska till ett speciellt handlag för att få det riktigt rätt. Kanske var det vid bakandet av dessa limpor som farfar fick hjälpa till med degen. Dubbel kärlek i en limpa. Inte underligt att det fastnade i mitt kulinariska minne.

En annan specialitet hon hade var pepparkakorna. Lite bulliga små gubbar och gummor kryddade med cederolja. Alldeles släta och de godaste pepparkakor jag ätit. Farfar och jag lyckades hitta ett recept när vi letade runt några år innan även han försvann men jag har inte provat det ännu. Jag vet hur mina peppisar brukar bli - ojämna, knöliga och lite brända i kanten. Månne tar jag mod till mig till kommande jul. Lovar i så fall att återkomma med rapport. Tills dess tröstar jag mig med Kronans cederpepparkakor i vacker silvrig burk. De kommer någonstans i närheten. Jag köper mina när jag stannar till i Brunneby utanför Borensberg. Vid mitt senaste besök där språkade jag med en kassörska där om just dessa pepparkakor. Vi var rörande överens om att dessa är de bästa. Senast idag fick eftermiddagens fikapaus kryddas med just en sån citrusdoftande höjdare.

Det blev tyvärr aldrig tillfälle för mig att prata recept med vare sig mormor eller farmor. Det är synd för man kunde nog ha snappat upp både det ena och det andra. Receptböcker säger en del men det är svårt att veta om det som skrevs ner var sådant de faktiskt gjorde eller om även de var som jag och min kära mor - ivriga receptsamlare ...  Jag läser små lappar med förtjusning och ömhet. Handskrivna rader på biljetter eller i ett fullskrivet häfte. En länk till det förflutna. Kanske lagar jag en dag samma rätt som de gjorde eller en rätt de smakat och menat att göra igen. Kanske blir det jag som bakar den där kakan de menat att baka men som föll i glömska på baksidan av ett tummat kuvert.

Mina sinnen och mitt minne, del 1

Dofter och smaker är som sinnenas fotobok. Man slungas fram och tillbaka mellan platser man besökt och åldrar som passerat. Jag är inget vidare på att beskriva eller särskilja dofter men när de drabbar mig så triggar de minnet i mig och jag förflyttas i tid och rum. Oftast är det positiva minnen men tanken på barndomens hostmedicin, med någon slags kemisk banansmak, kan fortfarande få mig att grina illa.

En del blommiga, lätt kemiska dofter får mig att återigen sitta i bänken i lågstadieklassrummet hos min fina fröken Marianne Waller. Luktsudden var populära, minst sagt, Vi bytte och samlade. Några var mest snygga medan andra faktiskt även fungerade som sudd. De flesta försvann medan andra blev kvar i någon låda. Jag hittade ett gäng när brorsan och jag röjde runt på Duvedalsgatan härom året. 

Rester av brorsans och min samling av sudd. Colan doftade gott en gång i tiden ...

Mitt fina pennskrin från min lågstadietid.

Minnena virvlar runt i klassrummet och i kapprummet utanför. Jag minns "Hej Matematik!" och hur vi ringade in element. Matteboken hade glada färger och hörnen klipptes allt eftersom det rättades. Jag minns hur jag såg fram emot att läsa om vikingatiden, vilket de gjorde i årskursen över oss. De hade bilder av rödmålade runor och ett tjusigt vikingaskepp på väggen. Det verkade så rasande spännande. Om det verkligen blev så spännande minns jag däremot inte. Förväntan och längtan var förmodligen större. 

Jag känner tyngden och kan nästan lyfta locket till min bänk och se bänkpappret och namnlapparna på de inslagna böckerna. Mönstret kan jag inte frammana men jag kan känna den lite sträva, vaxartade ytan på pappret som varje år fick utgöra bänkens botten. Den gröna flanellografen med dess bilder som lärde mig stj-ord som stjälk och stjärna står i klassrummet framme till höger. Jag ser den pedagogiska bokstavsplanschen där "w" var fotograferad i wellpapp. 

Klassens samlade alster av vårdikter

Min egen vårdikt. Kolla in den söta tussilagon uppe till höger.

Minns rasternas bus, schemat över vilken klass som hade fotbollsmålen och trygga skolvärdinnan Margit som höll koll på leksaker och lekar. Bro bro breja, hopprep, twist och hage. Många var de halskedjor och nycklar som kastades i rutorna på skolgårdens asfalt. Ibland fick man hoppa långt när rutorna var upptagna. 

När jag idag korsar skolgården, där eleverna i 4-6 har fullt upp med lekar och andra bestyr, funderar jag ofta över hur de kommer att tänka tillbaka på sin skoltid. De gungar, de smyger, spelar boll och klättrar över stockar och färgglada stora blobbar. De jagar varandra och viskar hemlisar. Tekniken gör sig påmind hos en del men när jag passerar dominerar lek och samvaro. Vilka dofter och tankar kommer att trigga deras minnen om 30 år?

Det skrevs en hel del små underliga berättelser och några skrivböcker har blivit kvar. För den modige avslutar jag med en riktigt otäck historia. Läs om du törs ...

En stad vaknar - morgonstundens fröjder

Mycket kan nog sägas om mig men någon naturlig morgonmänniska har jag aldrig varit. Under uppväxten var jag ständig nattuggla och oftast väldigt trött på morgnarna. Gymnasietiden igenom var det ständigt samma visa hemma. Väckarklockan ringde, jag stängde av. Mamma väckte mig, jag somnade om. Frukost i flygande fläng och alltid en halväten stackars macka som blev kvar. Ett under egentligen att jag lyckades vara i tid.

En del skolminnen bleknar medan vissa ord och händelser blir kvar. Ett ordspråk vi talade om på engelskan var "it's the early bird that catches the worm". Just då tror jag att bilden som framkallades i mitt huvud var anledningen till att uttrycket fastnade. Nu, när jag är något äldre, piggare och mycket visare, kan det hända att jag uppskattar de där tidiga timmarna på ett annat sätt.

The early bird gets the worm av Sheila Sund, CC(by)

Efter gymnasietiden hamnade jag under ett år mitt inne i centrala Paris. En ganska stor skillnad mot en uppväxt i Motala. Den största skillnaden var alla människor, den täta bebyggelsen och all trafik. En storstad sover aldrig helt men människorna som är ute förändras under dagen, kvällen och natten. Det nattliga mörkret lägger ett sammetsskimmer över tillvaron.

Under mina morgonpromenader i den franska huvudstaden upptäckte jag det fascinerande med att en stad vaknar. Gator spolas av, fönster putsas, leveranser ska fram, marknader förbereds, nya menyer ska skrivas upp. Sömndruckna människor ska till sina arbeten, hundar ska rastas och solen och ljuset ger kraft och energi åt ännu en ny dag. En dag då gårdagens sorger har blivit något lättare att uthärda, en dag då förhoppningarna om framtiden finns där. En blank dag med planer men utan något facit på hur den kommer att summeras när mörkret återigen kommer att lägga sig.

Att det skulle krävas en storstad för att jag skulle få upp ögonen för detta. Skyller det på mitt tonårsjag. Ibland tar det ett tag att lyfta blicken. Det är inte så märkvärdigt kanske men ändå något av det mest förunderliga jag vet. Var stad har sina rutiner precis som var familj har sina. Här på Violvägen hör katternas trampande (ibland utan men oftast med klor) till vår morgonritual. Har man tid och tur kan en liten kisse krypa ner tätt intill en timme och bara ligga där och snarka och spinna. 

Förutom allt man ser så bjuder en vaknande stad också på dofter. Luften doftar annorlunda. Beroende på årstid så kan det vara alldeles krispigt eller så doftar det solvarmt. Har man tur går man förbi ett bageri och lockas handla en alldeles frasig fralla, baguette eller en croissant. Någon har en kopp kaffe som lockar mina tankar tillbaka till barndomen på landet.  Doften av sommar och kaffedoft fyller mig med välbehag och lugn. 

Bor man på landet eller mittemellan stad och landsbygd så kan dofterna den här årstiden dock vara något mindre angenäma ... 

Även i det lilla samhället vaknar allt till liv igen efter nattens lugn. I morse skulle bilen in till verkstaden och jag gick upp för att köra bort den runt sjutiden. Promenaden hem igen är på halvannan timme och den fick mig att tänka på allt det här. Verkstadspersonalen hade varit igång en halvtimme innan jag kom och deras glada humör smittade av sig på mig. Jag kände en liten lust av att leva storstadsliv och vad är då mer passande än att ta en latte i näven "on-the-go". Sagt och gjort stegade jag in på macken och smuttade sedan förnöjt på min värmande dryck under resten av promenaden. Mötte människor på väg till jobb och konstaterade att företagen längs järnvägen var i full gång med sitt arbete. Informationstavlorna vid stationen vittnade om att tågen var i tid och att alla möjligheter låg öppna för att ta sig till Västervik för en solig dag där. Ett par tog en gemensam morgonpromenad i rask takt och en joggare i dito tempo startade dagen med att sträcka ut. Alla hälsade glatt. I de gamla industrikvarteren kunde jag kika in genom portar som var uppslagna. Verksamheten hade satt fart även där.

Hemmavid är det inte så mycket verksamhet precis. Katterna har hittat varsin vrå och sover så gott. De drömmer säkerligen om hyss och om fåglar. De lyckligt ovetande fåglarna kvittrar ännu så glatt och på lite avstånd hör jag granntuppens galande. Jag tror minsann det är en lycklig rackare. Klart han är - det är ju morgon och en ny dag med nya möjligheter!

Oemotståndligt grönt

Nam-nam-nam, är det ljud som tränger genom drömmarna och in i mitt ena öra även denna tidiga morgon. Nej! Saga! Sluta ät på den stackars blomman! Utan att ens öppna ögonen flyttar jag på en allt annat än medgörlig katt som parkerat sig med rumpan på min kudde och lutat sig fram för att bekvämt och synnerligen ivrigt kunna smaska på den krispiga plantan på sängbordet. En stackars planta vars frisyr nu börjar likna en kvarglömd hockeyspelare från det glada 80-talet.

Det är inte första gången den här växten fått utstå denna omilda behandling. Förut stod den på fönsterbrädan men nu är den närmre till hands för min del. I den arla morgontimman har jag flera gånger fått gå upp när jag hört katten trotsigt äta mina gröna prydnader

De gör det verkligen på trots. Mest är det Saga.  Först är hon väl sur över att ingen går upp och ger henne mat. När hon väl lyckats väcka oss så sitter hon där och plirar innan hon återgår till att smaska med fullt fokus. Nästan lite maniskt. Då gäller det bara att rädda vad som räddas kan. Om jag är riktigt trött så har jag faktiskt tagit med mig krukväxten tillbaka till sängen och gömt den under täcket. Nöden har ingen lag.

Nu är våra katter inte såna som äter varenda krukväxt eller välter krukor i någon större omfattning så jag ska inte klaga för mycket. Men när de väl fått smak för någon krispig variant så är det hopplöst. De flesta exemplaren av just den här växten är utom räckhåll för små kattänder men det hjälper inte stackaren i sovrummet.

Samtidigt tänker jag att de inte har så mycket att roa sig med just nu. Vädret är kallt och om det nu råkar vara ok ett par timmar och de vågar sig ut så är grannkatterna taskiga och det blir slagsmål eller jakt. Våra donnor håller sig därför mest inomhus. Då finns det en hel del överskottsenergi som ska komma ut. Om då en och annan planta ryker så är det något husse och matte får ta med i beräkningen. När det gäller våra katter är jag rätt mesig vi rätt mesiga och trots plantmassakern är det faktiskt en rätt kul syn att se när de tuggar och tuggar och ökar hastigheten ju mer förbjudet de förstår att det är.

Här är det Singha som smaskar på krispig grönska