Sommartid - trädgårdstid

Det växer så det knakar ute i trädgården. Nu har jag äntligen tid att gå och dona och fixa här och där. Hittills har det hört till såväl morgon- som kvällsrutiner att ta ett varv runt och dofta och spana.

Jag har inga märkvärdigheter i min trädgård utan uppskattar de små sakerna. Aklejorna har tre ställen där de får härja fritt och de gör de med besked.

Förra årets rosinköp har vaknat från sin (i mina ögon) döda tillvaro och jag ser fram emot att njuta av de röda rosorna så småningom. Den har fått en gul granne också. Samma längtan där. Vår gullregn lever nog sitt eget liv men just nu hänger de solgula, väldoftande klasarna som prydnader mot det gröna.

Mina irisar sträcker ståtligt på sig och är fantastiskt tjusiga där de står. En trojka som sticker ut till både form och färg.

Pionerna börjar titta fram och när jag kan äntligen sticka näsan i ett rosa virrvarr. Sann lycka i en liten pion. Alla borde få göra det!

Lavendel är en annan favorit och jag har många olika, både i kruka och på friland - gamla och unga. En liten buske tackade för sig efter vintern men när det gäller resten är växtkraften god. Det får nog bli några nya "lavendelgranater" i år med.

Vardagslyx är att kunna plocka lite sallad och färska kryddor till lunch och middag. Jag ser att både smultron och jordgubbar så sakteliga är på gång. Nyttigt att längta. Det smakar på något sätt så mycket bättre då.

Jädrar i en låda vad gubbsen kan rocka loss

Live är alltid en speciell upplevelse. Har man att göra med proffs så är det oftast en positiv sådan oavsett om det gäller teater, idrott eller musik.

För några veckor sedan hade jag förmånen att tillsammans med ett gäng andra få uppleva hårdrocksgruppen KISS live. Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade men från första tonen var jag helt med. Det var välregisserat men ändå lyste spelglädjen igenom. Vilka underhållare. De har turnerat och spelat i hela mitt liv och fortfarande håller de på. Imponerande. Underhåller och levererar gör de också.

De enda som inte verkade förstå det var de personer som var satta att recensera föreställningarna. Den ena på Friends arena och den andra på Sweden Rock Det är inte ofta jag klankar på andra men om jag gör det så har jag goda skäl. Jag ser ingen poäng i att bestämma mig innan för att vara elak och utgå från det. De recensenter (från våra två stora kvällstidningar) vilka av någon outgrundlig anledning fick uppdragen tycker jag mest synd om. De fick inte uppleva känslan av pur glädje. Känslan att det inte räckte att njuta, inte räckte att klappa med, utan känslan att det enda rätta var att njuta, klappa och hoppa på en gång. Känslan av att få en riktigt bra liveshow levererad tillsammans med en fantastisk publik.

Jag ser redan fram emot nästa konsert  i sommar. Då ska vi se om Iron Maiden också kan leverera så att en schlagertjej kan gå därifrån lycklig!

Violer till mor

Under min gymnasietid och några år efteråt var jag en av fem medlemmar i en exklusiv liten sammanslutning. Bertil Bo-klubben. Vi samlades hemma hos någon av oss, lyssnade en smula på Bertil Boo och hans vänner och åt en tre-rätters middag. Vi var två herrar och tre damer och i sann jämställdhetsanda turades vi om att ansvara för att våra smaklökar blev mer än nöjda. Jag minns flambering och egengjord bearnaise ... Det blev ett antal träffar och vi kämpade på för att ses i den här konstellationen under flera år. Nu är den lagd i träda sedan många år men det är fortfarande ett kärt minne för min del. 

Det började med en Ginzakatalog och en stor gemensam beställning därifrån. Jag minns att jag bl a köpte ett kassettband med kramgoa låtar av Björn Skifs. Välspelat! Hur vi halkade in på Bertil Boo minns jag inte riktigt men vi beställde även ett par skivor av honom. Den sjungande bonden från Åsa-Nisses filmer. Det började som en rolig grej och jag minns hur vi hånades av våra kompisar. Detta drev oss på något sätt mot att ha våra mysiga träffar med god mat, lite musik och mycket skratt. Hits som Det var på Capri vi mötte varandra, Hälsa dem därhemma och Gamle Svarten föregicks av genombrottet med inläggets namn - Violer till mor. 

Min sambo uttrycker vissa dubier om min musiksmak både nu och då och den här historien ger nog ytterligare anledningar för honom att le lite åt mig. Vi lärde oss i alla fall en del om Bertil och även om det inte är musik jag lyssnar till dagligdags så hade han en fin röst och jag har förstått att han var väldigt populär under sin tid som aktiv.

Violer har förföljt mig genom livet. Jag har alltid gillat violtabletter och nu bor jag på Violvägen. Man hittar violer lite här och där i vår trädgård och violer har fått namnge den här anspråkslösa bloggen. Lilla mamsen heter också Viola och på hennes sida är det lite av ett släktnamn. Därför passar det extra bra att skriva om detta på mors dag. Extra kram till dig mamma <3.

Rabarbertider

Årets första rabarberkräm har tillretts :-) Hopp finnes att den lilla plantan ska ge en del skörd. Jag pysslar om den väl och gläds åt de ännu späda stjälkarna.